Var sak har sin tid
Första gången jag hörde begreppet ”Delay of gratification” var någon gång i början av psykologprogrammet. Vi pratade om impulskontroll och tiden som passerar mellan tanke/impuls och handling. Hur länge vi är beredda att vänta på en belöning. Kan jag välja att inte plocka åt mig från kakfatet nu, till förmån för en smärtare midja om några veckor? Låter jag bli att beställa den där drinken klockan tre på morgonen för att få en lindrigare huvudvärk imorgon? Vi människor är generellt sett dåliga på detta, särskilt när det gäller att få de mer basala drifterna tillfredställda; sex, mat, ja njutning i största allmänhet. Hellre känner vi chokladen smälta i munnen nu och betalar kariesfyllningen om ett år. Men som allt annat så är ju det här individuellt. Man är som människa mer eller mindre bra på att motivera sig att skjuta upp belöningen.
Vi lever i en kultur som är väldigt splittrad när det kommer till delay of gratification. Å ena sidan blir vi ständigt frestade av snabba belöningar i ett utbud som vi som männsikor aldrig sett maken till. Vi har socker, droger, sex, shopping, spelande och bedövande underhållning inpå oss varje dag. Samtidigt förväntas vi ha långsiktiga mål som vi ska hålla oss till och framför allt: Inte halka dit! Ta inte två bitar av kladdkakan, säg inte upp dig utan att ha ett annat jobb, köp inte den där klänningen som ser ut som tre andra som du redan har i garderoben. Då är du nämligen lite sämre. Då sällar du dig till gruppen som behöver kognitiv korrigering, coaching eller vad vet jag. Kort sagt, du är lite mer djur än de som kan säga nej till en Bic Mac.
Självklart finns det något väldigt funktionellt med att kunna vänta på en belöning och att tänka långsiktiga konsekvenser. Socialt sett skulle inte mycket fungera om vi inte hade förmågan att tygla oss ibland. Hela tanken kring uppskjutande av belöning, långsiktiga mål i form av femårsplaner och föreställningen om att man hela tiden behöver förbättra sig baserar sig dock på att tiden är linjär. Att det ena bygger på det andra. Att det garanterat kommer att komma en belöning och att jag som individ är ansvarig för om den kommer nu eller om tio år. Men jag har börjat misstänka att det inte riktigt är så enkelt. Jag börjar tro att tiden går i cirklar. Jag tror att man efter ett tag möter sina gamla beslut och handlingar, men inte i rak följd eller på ett logiskt sätt.
Ett sätt att illustrera detta är med något så ytligt som mode och populärkultur. När man jobbar inom modebranchen lever man ständigt i cykler, det är så naturligt att man inte ens reflekterar över det. Jag har fortfarande kvar den förmågan eller funktionen, även om det inte längre mynnar ut i en kollektion. Jag kan inte riktigt stoppa mig själv från att se trender, tendenser och sammanhang. Det går av sig själv. Ofta när jag tänker att det ena eller andra borde komma tillbaka (för gud vad bra det var), så brukar jag uppenbarligen inte vara den enda som känner så. Lika säkert som amen i kyrkan så manifesterar sig det där braiga i form av en låt, en stil eller en tendens. Man känner helt enkelt att det är det fenomenets tid igen. I lite annorlunda förpackning, men meningen är den samma.
Så kanske handlar delay of gratification mest om att vänta på att få vind i seglen. Ungefär som att stå och följa hopprepets svepande cirkelrörelser och passa på när det är dags att hoppa in. Det handlar inte så mycket om kontroll utan snarare om tajming och en gnutta mod. Jag tror inte på femårsplaner för inom fem år kommer det ha hänt så fruktansvärt mycket som ligger utom min kontroll. Att tro att jag kan schemalägga händelserna fram tills dess att jag nått mitt mål gränsar faktiskt till storhetsvansinne. Jag får nog snarare lära mig mitt tågs destination och kasta in mitt bagage och hoppa på i farten när det gör sin runda.
De senaste veckorna har jag funderat på varför all den underbara dansmusik som kom i millenieskiftet har lyst med sin frånvaro så länge. Jag tänkte på Phats & Small, Superfunk, Phoenix, Daft Punk och Modjo medan det ryckte lite i fötterna (ja jag vet att några av dem fortfarande släpper musik, men den är inte lika bra längre).
Och så dyker Bag Raider med den passande titeln Shooting Stars upp i min värld. Och jag tror minsann att det är dags att hoppa på i farten igen.
Jag i ett hotellrum på trendresa till Paris år 2000. Ätandes chips, drickandes vin och lyssnandes på "Turn Around" med Phats & Small.
Vi lever i en kultur som är väldigt splittrad när det kommer till delay of gratification. Å ena sidan blir vi ständigt frestade av snabba belöningar i ett utbud som vi som männsikor aldrig sett maken till. Vi har socker, droger, sex, shopping, spelande och bedövande underhållning inpå oss varje dag. Samtidigt förväntas vi ha långsiktiga mål som vi ska hålla oss till och framför allt: Inte halka dit! Ta inte två bitar av kladdkakan, säg inte upp dig utan att ha ett annat jobb, köp inte den där klänningen som ser ut som tre andra som du redan har i garderoben. Då är du nämligen lite sämre. Då sällar du dig till gruppen som behöver kognitiv korrigering, coaching eller vad vet jag. Kort sagt, du är lite mer djur än de som kan säga nej till en Bic Mac.
Självklart finns det något väldigt funktionellt med att kunna vänta på en belöning och att tänka långsiktiga konsekvenser. Socialt sett skulle inte mycket fungera om vi inte hade förmågan att tygla oss ibland. Hela tanken kring uppskjutande av belöning, långsiktiga mål i form av femårsplaner och föreställningen om att man hela tiden behöver förbättra sig baserar sig dock på att tiden är linjär. Att det ena bygger på det andra. Att det garanterat kommer att komma en belöning och att jag som individ är ansvarig för om den kommer nu eller om tio år. Men jag har börjat misstänka att det inte riktigt är så enkelt. Jag börjar tro att tiden går i cirklar. Jag tror att man efter ett tag möter sina gamla beslut och handlingar, men inte i rak följd eller på ett logiskt sätt.
Ett sätt att illustrera detta är med något så ytligt som mode och populärkultur. När man jobbar inom modebranchen lever man ständigt i cykler, det är så naturligt att man inte ens reflekterar över det. Jag har fortfarande kvar den förmågan eller funktionen, även om det inte längre mynnar ut i en kollektion. Jag kan inte riktigt stoppa mig själv från att se trender, tendenser och sammanhang. Det går av sig själv. Ofta när jag tänker att det ena eller andra borde komma tillbaka (för gud vad bra det var), så brukar jag uppenbarligen inte vara den enda som känner så. Lika säkert som amen i kyrkan så manifesterar sig det där braiga i form av en låt, en stil eller en tendens. Man känner helt enkelt att det är det fenomenets tid igen. I lite annorlunda förpackning, men meningen är den samma.
Så kanske handlar delay of gratification mest om att vänta på att få vind i seglen. Ungefär som att stå och följa hopprepets svepande cirkelrörelser och passa på när det är dags att hoppa in. Det handlar inte så mycket om kontroll utan snarare om tajming och en gnutta mod. Jag tror inte på femårsplaner för inom fem år kommer det ha hänt så fruktansvärt mycket som ligger utom min kontroll. Att tro att jag kan schemalägga händelserna fram tills dess att jag nått mitt mål gränsar faktiskt till storhetsvansinne. Jag får nog snarare lära mig mitt tågs destination och kasta in mitt bagage och hoppa på i farten när det gör sin runda.
De senaste veckorna har jag funderat på varför all den underbara dansmusik som kom i millenieskiftet har lyst med sin frånvaro så länge. Jag tänkte på Phats & Small, Superfunk, Phoenix, Daft Punk och Modjo medan det ryckte lite i fötterna (ja jag vet att några av dem fortfarande släpper musik, men den är inte lika bra längre).
Och så dyker Bag Raider med den passande titeln Shooting Stars upp i min värld. Och jag tror minsann att det är dags att hoppa på i farten igen.
Jag i ett hotellrum på trendresa till Paris år 2000. Ätandes chips, drickandes vin och lyssnandes på "Turn Around" med Phats & Small.
