Modig, djärv eller mittemellan.
“Ja, hon var mycket djäärrrrv, vad jag skulle kalla en mycket djäärrrv person.” Min gamla handledares tordönstämma ekar i mitt huvud medan jag går Nordenskjöldsgatan ner genom snösörjan. Allt är grått och fult och kontrasten mot den soliga trädgården jag lämnade igår känns rätt tuff att ta. Som så många gånger förut i mitt liv börjar jag fråga mig om jag verkligen är på rätt plats.
En handledningstimme under psykologprogrammet pratade vi om mod och djärvhet. Min handledare tyckte inte att de båda begreppen var synonymer. Han menade att det att vara djärv egentligen bara var ett tecken på att man var rädd och förvirrad och dåligt integrerad i vuxenlivets förpliktelser. Mod kräver ansvar och kanske en viss uppoffring medan djärvhet kan vara ogenomtänkt och en allt igenom egoistiskt handling. Vad vet jag. Jag tror att jag i sådana fall varit väldigt mycket mer djärv än modig i mitt liv. Och kanske är det därför min handledare kommer på besök nu när min Wanderlust verkar vara aktuell igen. Eller vad jag nu ska kalla det hela för. En kvinna måste ju ha rätt att flytta utan att det ska ses som ett problem.
Min djärvhet har tagit mig till många olika platser. Den har fått mig att byta jobb, träffa nya människor, lära mig nya språk och att leva i förändring utan att vara rädd. Men den har också fått mig att fly från situationer och relationer som skulle ha kunnat leda till något bra om jag bara hade haft förmågan att stå ut lite till. Så några stunder i livet har jag försökt tänka att jag ska bli normal. Att jag ska integrera vuxenlivets förpliktelser. Jobba på ett riktigt jobb, rota mig, bospara, ja vad nu vuxenlivets förpliktelser kan tänkas innebära. Varje gång har det gått åt skogen. Inte därför att jag inte kan, utan därför att jag egentligen är så mycket bättre på ett annat sorts liv. Som också har förpliktelser, men mindre rutiner. Och jag undrar vem jag skulle ha varit om jag inte haft min djärvhet. Jag hade i alla fall aldrig flyttat till Paris knappt 18 år fyllda. Hur kunde jag? I dag kan jag imponeras enormt av den kämpande artonåringen som fixade allt och började på designskola mitt i Paris utan att tala ett ord franska eller känna någon. Hur skulle jag gjort det utan djärvhet? Jag skulle aldrig ha gjort det. Men det är klart, att som 35-åring låta djärvheten leda mig in i Telemarks mörka skogar för att jobba som klinisk psykolog för första gången kanske inte var riktigt lika smart (ja, det var precis så tungt som det låter). Men det är så det funkar. Trial and error. Ibland blir det superbra, ibland blir det katastrof. Friskt vågat hälften vunnet som det heter.
Jag tror på att människor kan förändras, men jag tror inte alltid att det är bra att bestämma förändringens form mot normalitetens måttstock. För knappt ett år sedan bestämde jag mig för att sluta att kämpa för att bli på något sätt jag inte är. Om jag släpper min djärvhet och blir en imitation av det jag inbillat mig är det normala, då kommer jag att förlora det som är min styrka. Det är ju inte alla som vågar, så varför ska då en som gör det kväsa sig kan man undra? Och jag vet inte om jag integrerat vuxenlivets förpliktelser (vem har gjort det och hur mår han/hon?), men jag vet att jag, trots en del felsteg och smällar, är glad över att vara en mycket djäärrrv person. Om det sedan kallas styrka, mod, rädsla eller flykt kanske inte spelar så stor roll, så länge det driver mig framåt. Och bort från snösörjan.
En handledningstimme under psykologprogrammet pratade vi om mod och djärvhet. Min handledare tyckte inte att de båda begreppen var synonymer. Han menade att det att vara djärv egentligen bara var ett tecken på att man var rädd och förvirrad och dåligt integrerad i vuxenlivets förpliktelser. Mod kräver ansvar och kanske en viss uppoffring medan djärvhet kan vara ogenomtänkt och en allt igenom egoistiskt handling. Vad vet jag. Jag tror att jag i sådana fall varit väldigt mycket mer djärv än modig i mitt liv. Och kanske är det därför min handledare kommer på besök nu när min Wanderlust verkar vara aktuell igen. Eller vad jag nu ska kalla det hela för. En kvinna måste ju ha rätt att flytta utan att det ska ses som ett problem.
Min djärvhet har tagit mig till många olika platser. Den har fått mig att byta jobb, träffa nya människor, lära mig nya språk och att leva i förändring utan att vara rädd. Men den har också fått mig att fly från situationer och relationer som skulle ha kunnat leda till något bra om jag bara hade haft förmågan att stå ut lite till. Så några stunder i livet har jag försökt tänka att jag ska bli normal. Att jag ska integrera vuxenlivets förpliktelser. Jobba på ett riktigt jobb, rota mig, bospara, ja vad nu vuxenlivets förpliktelser kan tänkas innebära. Varje gång har det gått åt skogen. Inte därför att jag inte kan, utan därför att jag egentligen är så mycket bättre på ett annat sorts liv. Som också har förpliktelser, men mindre rutiner. Och jag undrar vem jag skulle ha varit om jag inte haft min djärvhet. Jag hade i alla fall aldrig flyttat till Paris knappt 18 år fyllda. Hur kunde jag? I dag kan jag imponeras enormt av den kämpande artonåringen som fixade allt och började på designskola mitt i Paris utan att tala ett ord franska eller känna någon. Hur skulle jag gjort det utan djärvhet? Jag skulle aldrig ha gjort det. Men det är klart, att som 35-åring låta djärvheten leda mig in i Telemarks mörka skogar för att jobba som klinisk psykolog för första gången kanske inte var riktigt lika smart (ja, det var precis så tungt som det låter). Men det är så det funkar. Trial and error. Ibland blir det superbra, ibland blir det katastrof. Friskt vågat hälften vunnet som det heter.
Jag tror på att människor kan förändras, men jag tror inte alltid att det är bra att bestämma förändringens form mot normalitetens måttstock. För knappt ett år sedan bestämde jag mig för att sluta att kämpa för att bli på något sätt jag inte är. Om jag släpper min djärvhet och blir en imitation av det jag inbillat mig är det normala, då kommer jag att förlora det som är min styrka. Det är ju inte alla som vågar, så varför ska då en som gör det kväsa sig kan man undra? Och jag vet inte om jag integrerat vuxenlivets förpliktelser (vem har gjort det och hur mår han/hon?), men jag vet att jag, trots en del felsteg och smällar, är glad över att vara en mycket djäärrrv person. Om det sedan kallas styrka, mod, rädsla eller flykt kanske inte spelar så stor roll, så länge det driver mig framåt. Och bort från snösörjan.
