I glöd och lust
Enligt undersökningar gjorda på något universitet i Storbritanien skulle igår ha varit årets deppigaste dag. Den gladaste dagen på året är den 17e juni. Det kan ju stämma kanske. Jag vet inte om det faktum att gårdagen var deppigast, gör idag till den näst deppigaste och så vidare fram till den 17e juni. Ungefär som att solminuterna ökar för varje dag fram till midsommar.
Jag kan inte påstå att jag känner mig så där vansinnigt deppig. Men det är klart, kanske har jag lite dåligt med inspiration. Kanske har jag lite ont i halsen eller i ena foten. Om jag verkligen känner efter. Fast där det gör ont på riktigt, det är i ovissheten. Jag har skrivit förut att jag är världsbäst på att vara övereffektiv när det gäller att få saker gjorda som jag själv vill halv-mycket men som i omgivningens ögon ser bra ut. Jobb som är bra på papperet helt enkelt. Det har varit min grej. Fram tills nu. För nu funkar det plötsligt inte längre. Och jag fattar inte varför. Jag käckar till mig som vanligt, skriver ansökningar som vanligt. Men nej. Kanske är det de rådande ekonomiska förutsättningarna. Men kom igen, jag fick jobb som designer på första försöket i fullblommande 90-talskris. IT-bubblor som sprack och räntor som skjöt i höjden. Jag fick jobb mitt i detta. Men inte nu. Och när jag mitt under psykologutbildningen kom på att det skulle vara kul att jobba som organisationskonsult. Då fick jag jobb, fast jag inte ens hade min examen. Men inte nu. Det är som att vada i sirap. Det är som att knacka på bekanta dörrar och upptäcka att ens vänner flyttat ut utan att skicka flyttkort. Ingenting är längre som förut.
Helt plötsligt måste jag fråga mig vad jag egentligen, inte bara vill, utan vad jag känner lust för. Helt plötsligt måste jag våga ta fram mina riktiga drömmar för att orka hålla motivationen. Jag menar det enda som fick mig att ha ett sådant driv med alla de projekt som jag ville halv-mycket, var ju att de gick enkelt och snabbt. Till skillnad från att verkligen gå den väg jag ville. För den har alltid verkat helt oöverstiglig. Det har känts som om någon magisk lag gjort att allt det jag verkligen skulle tycka vore fantastiskt kul, just det, har varit det som kommer att gå åt helsike.
Jag vet inte om solen håller på att gå upp. Om klarheten kommer att öka i takt med soltimmarna. Jag hoppas det. I så fall kanske jag har det lite klarare idag än igår. Nu vet jag i alla fall vad som får mitt hjärta att sjunga. Att det sedan verkar helt omöjligt, oöverstigligt och allmänt jättesvårt, det får jag försöka bryta ner lite varje dag. Fram till den 17e juni.
Jag kan inte påstå att jag känner mig så där vansinnigt deppig. Men det är klart, kanske har jag lite dåligt med inspiration. Kanske har jag lite ont i halsen eller i ena foten. Om jag verkligen känner efter. Fast där det gör ont på riktigt, det är i ovissheten. Jag har skrivit förut att jag är världsbäst på att vara övereffektiv när det gäller att få saker gjorda som jag själv vill halv-mycket men som i omgivningens ögon ser bra ut. Jobb som är bra på papperet helt enkelt. Det har varit min grej. Fram tills nu. För nu funkar det plötsligt inte längre. Och jag fattar inte varför. Jag käckar till mig som vanligt, skriver ansökningar som vanligt. Men nej. Kanske är det de rådande ekonomiska förutsättningarna. Men kom igen, jag fick jobb som designer på första försöket i fullblommande 90-talskris. IT-bubblor som sprack och räntor som skjöt i höjden. Jag fick jobb mitt i detta. Men inte nu. Och när jag mitt under psykologutbildningen kom på att det skulle vara kul att jobba som organisationskonsult. Då fick jag jobb, fast jag inte ens hade min examen. Men inte nu. Det är som att vada i sirap. Det är som att knacka på bekanta dörrar och upptäcka att ens vänner flyttat ut utan att skicka flyttkort. Ingenting är längre som förut.
Helt plötsligt måste jag fråga mig vad jag egentligen, inte bara vill, utan vad jag känner lust för. Helt plötsligt måste jag våga ta fram mina riktiga drömmar för att orka hålla motivationen. Jag menar det enda som fick mig att ha ett sådant driv med alla de projekt som jag ville halv-mycket, var ju att de gick enkelt och snabbt. Till skillnad från att verkligen gå den väg jag ville. För den har alltid verkat helt oöverstiglig. Det har känts som om någon magisk lag gjort att allt det jag verkligen skulle tycka vore fantastiskt kul, just det, har varit det som kommer att gå åt helsike.
Jag vet inte om solen håller på att gå upp. Om klarheten kommer att öka i takt med soltimmarna. Jag hoppas det. I så fall kanske jag har det lite klarare idag än igår. Nu vet jag i alla fall vad som får mitt hjärta att sjunga. Att det sedan verkar helt omöjligt, oöverstigligt och allmänt jättesvårt, det får jag försöka bryta ner lite varje dag. Fram till den 17e juni.
