Farväl till begär, vilja och en och annan armbåge
Ibland blir jag så provocerad av den buddistiska tanken att begär skapar olycka och ångest. Att vi inte får lov att åtrå, att vi ingenting kan kräva av livet och att friheten ligger i att inte vilja. Vadå, tänker jag. Hur ska någonsin något bli av om jag ska acceptera allt och inte vilja något. Inte fästa mig vid ting, platser eller människor. Inte begära eller kräva, utan tacksamt ta emot någon liten smula som råkar falla ner framför mig medan jag i lotusställning dricker mitt makrobiotiska té (något jag föreställer mig att jag helt plötsligt måste dricka i de sammanhangen). Jag blir superirriterad, för är det något som drivit mig framåt så är det ju vilja och begär. Planer och bilder framåt. Och alltid bättre. Det kan alltid bli bättre. Faktum är att det måste bli bättre, annars blir det underkänt. Och att det blir bra innebär att det blir som jag har tänkt ut det. Men det blir ju som bekant aldrig som man tänkt sig.
Trots att jag till hälften fortfarande är irriterad, har jag börjat ana att det kanske ligger något i den där tanken. Den om att friheten ligger i avsaknaden av begär. Begäret låser oss och tvingar oss. Jo, det kan vara så ibland. I alla fall har jag börjat märka att begäret inte alltid hänger ihop med det som gör mig lycklig. Just nu har jag ett fritt flytande begär. Och det är ovant. Tidigare har jag alltid hängt upp min starka vilja på olika projekt. Att jag ska lyckas driva igenom det ena eller det andra. Ibland har det slutat vid en idé, ibland har jag ändrat hela min livssituation för att fullfölja vad det nu har varit för tillfället. Ett mål nått. On to the next. Samma begär, olika företeelser. Och faktum är att jag aldrig blivit nöjd. Ungefär som att ständigt vara hungrig. Ibland har jag fått äta mig nästan mätt, men jakten har fortsatt.
Här står jag nu med mitt gamla tummade exemplar av "Begär och vilja - en manual i att ta (läs armbåga) sig fram" och försöker ta mig an livet så som jag är van. Och det går inte. Jag väntar på att jag ska börja känna drivet som ska ta mig mot en ny prestation. Och det kommer inte. Jag får panik. Huvudet bubblar av idéer på projekt som jag kan tänkas starta så snart som möjligt. För jag måste ju vara på väg. Och jag är inte nådig mot mig själv. På en enda dag kan jag tänka att jag skulle kunna göra följande: Starta café i Barcelona, bli konditor, jobba som organisationskonsult igen, verkligen sätta igång och forska, söka jobb i Norge som klinisk psykolog (igen), söka en jätteintressant tjänst i London och flytta dit (utan tanke på att jag aldrig riktigt gillat London), jobba som lokalvårdare. Låter det utmattande? Det är det. Och jag har ändå reducerat listan, jag lovar. Till detta bör tilläggas att jag är extremt bra på att visualisera, vilket innebär att jag vid dagens slut så gott som befunnit mig i alla dessa olika situationer. Det är lite småjobbigt att ha bott i tre olika länder och jobbat med sju jobb på en dag, det kan jag vittna om. Och hela tiden undrar jag vad jag vill. Egentligen. Och inte en enda gång frågar jag mig vad jag känner. Inte en enda gång låter jag tiden lätta min börda. Jag är låst.
I kristendomen talar man om den Helige Ande. Att bli uppfylld av den Helige Ande är att nå visshet och frid och samtidigt känna sitt kall som självklart. Att få förmågor man inte trodde sig besitta och en väg att färdas på. Jag tror jag har kallat det inspiration och kreativitet. De gånger när man bara låter benen gå, eller penseln glida, eller tangenterna smattra. Att göra för att det är en del av mig. För att görandet är ett uttryck för mitt varande i världen. För att jag blir människa av att skapa just det som jag idag känner att jag måste få uttrycka. Och det är inte begär. Det är lust. Och jag undrar: Kan lusten leda någon vart utan att man varken förstår eller ser hur. Utan att det finns en början eller ett slut. Bara en väg. Kan det bära utan en manual och utan en vilja? Jag ser att mitt begär inte har givit mig de möjligheter jag har trott. Jag har tvärt om stängt dörren och tvingat mig att vända mig bort från mina förmågor, långt bort från visshet och frid.
Så om jag nu accepterar och inte begär. Om jag sätter mig i en mental lotusställning. Kanske kommer det då att ramla ner mer än bara en smula. Vad vet jag som aldrig har försökt. Jag tror bestämt jag ska sätta på lite tévatten.
Trots att jag till hälften fortfarande är irriterad, har jag börjat ana att det kanske ligger något i den där tanken. Den om att friheten ligger i avsaknaden av begär. Begäret låser oss och tvingar oss. Jo, det kan vara så ibland. I alla fall har jag börjat märka att begäret inte alltid hänger ihop med det som gör mig lycklig. Just nu har jag ett fritt flytande begär. Och det är ovant. Tidigare har jag alltid hängt upp min starka vilja på olika projekt. Att jag ska lyckas driva igenom det ena eller det andra. Ibland har det slutat vid en idé, ibland har jag ändrat hela min livssituation för att fullfölja vad det nu har varit för tillfället. Ett mål nått. On to the next. Samma begär, olika företeelser. Och faktum är att jag aldrig blivit nöjd. Ungefär som att ständigt vara hungrig. Ibland har jag fått äta mig nästan mätt, men jakten har fortsatt.
Här står jag nu med mitt gamla tummade exemplar av "Begär och vilja - en manual i att ta (läs armbåga) sig fram" och försöker ta mig an livet så som jag är van. Och det går inte. Jag väntar på att jag ska börja känna drivet som ska ta mig mot en ny prestation. Och det kommer inte. Jag får panik. Huvudet bubblar av idéer på projekt som jag kan tänkas starta så snart som möjligt. För jag måste ju vara på väg. Och jag är inte nådig mot mig själv. På en enda dag kan jag tänka att jag skulle kunna göra följande: Starta café i Barcelona, bli konditor, jobba som organisationskonsult igen, verkligen sätta igång och forska, söka jobb i Norge som klinisk psykolog (igen), söka en jätteintressant tjänst i London och flytta dit (utan tanke på att jag aldrig riktigt gillat London), jobba som lokalvårdare. Låter det utmattande? Det är det. Och jag har ändå reducerat listan, jag lovar. Till detta bör tilläggas att jag är extremt bra på att visualisera, vilket innebär att jag vid dagens slut så gott som befunnit mig i alla dessa olika situationer. Det är lite småjobbigt att ha bott i tre olika länder och jobbat med sju jobb på en dag, det kan jag vittna om. Och hela tiden undrar jag vad jag vill. Egentligen. Och inte en enda gång frågar jag mig vad jag känner. Inte en enda gång låter jag tiden lätta min börda. Jag är låst.
I kristendomen talar man om den Helige Ande. Att bli uppfylld av den Helige Ande är att nå visshet och frid och samtidigt känna sitt kall som självklart. Att få förmågor man inte trodde sig besitta och en väg att färdas på. Jag tror jag har kallat det inspiration och kreativitet. De gånger när man bara låter benen gå, eller penseln glida, eller tangenterna smattra. Att göra för att det är en del av mig. För att görandet är ett uttryck för mitt varande i världen. För att jag blir människa av att skapa just det som jag idag känner att jag måste få uttrycka. Och det är inte begär. Det är lust. Och jag undrar: Kan lusten leda någon vart utan att man varken förstår eller ser hur. Utan att det finns en början eller ett slut. Bara en väg. Kan det bära utan en manual och utan en vilja? Jag ser att mitt begär inte har givit mig de möjligheter jag har trott. Jag har tvärt om stängt dörren och tvingat mig att vända mig bort från mina förmågor, långt bort från visshet och frid.
Så om jag nu accepterar och inte begär. Om jag sätter mig i en mental lotusställning. Kanske kommer det då att ramla ner mer än bara en smula. Vad vet jag som aldrig har försökt. Jag tror bestämt jag ska sätta på lite tévatten.
