Singel i otid del 1
Utifrån sett så verkade det nog som en helomvändning och som ett bryskt, ogenomtänkt avslut. Men om man som jag, hade vistats i mitt huvud det sista halvåret så skulle man förstå att det inte alls var plötsligt. Tvärtom hade min separation legat och pyrt länge. Våren 2005 blev jag singel efter ett långt samboförhållande. Det var dramatiskt, det var uppskärande och det var förfärligt fastän det var jag som till slut valde att gå. Det var min första vuxna separation och jag översköljdes av svårigheten i att inte bara kunna ta sin lilla plastpåse med tandborste och några kvarlämnade plagg och smita ut genom dörren. Men hur det nu var så skulle jag plötsligt leva mitt liv utan partner.
Att vara singel mellan 31 och 35 var inte lätt. De första 1,5 åren kan man räkna bort, den tiden försvann i separationsarbete (för det är verkligen ett arbete)och en alldeles för utdragen språngbräderelation. Men sisådär 2007 mådde jag bra och följdaktligen tänkte jag att det var dags att bli kär. Men något hade hänt. Det var inte längre bara att gå ut, träffa en kompis kompis, hänga med kollegor eller vad jag nu gjort tidigare för att lära känna en ny kille. För i alla mina sociala kretsar höll folk som bäst på att bilda familj. På bara några år hade min vänner gått från att åka på road trip till att gifta sig. Alla gifte sig. Jag vet inte på hur många bröllop jag hörde Korintherbrev, konverserade fastrar från världens alla hörn, lyfte släp och dansade till ABBA. Jag skulle också ha gift mig. Innan explosionen och separationen. Men nu blev det inte så. Det var jobbigt för mig och det var jobbigt för mina jämngamla. ”Vad håller du på med?”, undrade de. ”Du som var så harmonisk ihop med M!” ”M som är så snäll!” ”Nej, det är ju fruktansvärt att vara ensam och singel!”
Jag försökte förklara, men ibland var det svårt att veta vad det var som hade gått fel. M, var verkligen världens bästa männsika, det var bara det att vi inte var så bra ihop. Jag kunde inte säga mycket mer än att jag längtade efter något annat, någon som var mer som jag. Att jag inte behövde bli nedlugnad utan stimulerad. Men det gick inte hem som förklaring. Den enda som välkomnade mitt singelskap var min barndomsvän som känt mig sedan Kyrkans Barntimmar i Klinte 1979 (där vi inlett vår vänskap med att plåga dockor). ”Nu känner jag igen dig igen. Det känns som du har gått på Valium de sista åren” konstaterade hon på sitt ibland så resoluta sätt. Så sant, så sant.
Där stod jag, med en oförstående och upptagen vänskapskrets. Vad göra? Ja, uppenbarligen hörde jag inte hemma bland mina jämngamla, så jag testade de yngre. Där blev jag snabbt lite av en maskot. En fräsch gamling som partade hårdare än de. ”Jag skulle vilja bli lika cool som du när jag blir gammal” var en av de fraser jag fick höra. Och killarna var överförtjusta, även om den intellektuella stimulansen uteblev. Det stoppade mig inte kan jag avslöja. Förrän jag en kväll stötte på en tjej jag kände lite ytligt, som gått ut gymnasiet för mindre än två år sedan och som medan hon lägger huvudet på sned och ser medlidande ut säger: ”Frida, hur eeeee deeee?”. Då kändes det som det var dags att ge upp Operation 20.
Att gå från de överförtjusta yngre till de äldre som nu var ensamstående efter en skilsmässa som skett i normal ålder, det vill säga inte tidigare än 35, kändes lite väl skrämmande. Jag klarade inte riktigt av en 40-åring med tre barn varannan vecka på den tiden. Någon ur det manliga släktet i min egen ålder måste ju också vilja ha en relation tänkte jag. Jo då. De fanns. Synd bara att de var lite förvirrade. Eller för att tala klarspråk och inte förmildra: De var totalt galna. Och om min Odysée i galendejting ska ni få höra imorgon.
Under tiden, en liten manual i vad man inte vill höra som singel:
1, ”Hur går det med kärleken?” Bara för att man är singel har man ingen plikt att redogöra för upp och nedgångar i kärlekslivet. Ingen frågar en gift person hur deras sexliv är, om de fortfarande verkligen är kära och om de flirtat med någon på jobbet på sistone.
2, ”Det är så hemskt att vara singel/jag hatade att vara singel”. Jag har även fått höra varianter som: ”Jag är inte bra på att vara singel”. Jaha. Men det var jag? Nej, jag valde inte att vara singel, men det fanns ju trots detta ett liv att leva.
3, ”Du borde träffa Johan, min kollega, han är också singel!” Här finns det två scenarier: A, Personen är egentligen själv intresserad av Johan. B, Personen tror att man passar ihop bara för att man är singlar båda två.
Vet inte vad som är värst.
Att vara singel mellan 31 och 35 var inte lätt. De första 1,5 åren kan man räkna bort, den tiden försvann i separationsarbete (för det är verkligen ett arbete)och en alldeles för utdragen språngbräderelation. Men sisådär 2007 mådde jag bra och följdaktligen tänkte jag att det var dags att bli kär. Men något hade hänt. Det var inte längre bara att gå ut, träffa en kompis kompis, hänga med kollegor eller vad jag nu gjort tidigare för att lära känna en ny kille. För i alla mina sociala kretsar höll folk som bäst på att bilda familj. På bara några år hade min vänner gått från att åka på road trip till att gifta sig. Alla gifte sig. Jag vet inte på hur många bröllop jag hörde Korintherbrev, konverserade fastrar från världens alla hörn, lyfte släp och dansade till ABBA. Jag skulle också ha gift mig. Innan explosionen och separationen. Men nu blev det inte så. Det var jobbigt för mig och det var jobbigt för mina jämngamla. ”Vad håller du på med?”, undrade de. ”Du som var så harmonisk ihop med M!” ”M som är så snäll!” ”Nej, det är ju fruktansvärt att vara ensam och singel!”
Jag försökte förklara, men ibland var det svårt att veta vad det var som hade gått fel. M, var verkligen världens bästa männsika, det var bara det att vi inte var så bra ihop. Jag kunde inte säga mycket mer än att jag längtade efter något annat, någon som var mer som jag. Att jag inte behövde bli nedlugnad utan stimulerad. Men det gick inte hem som förklaring. Den enda som välkomnade mitt singelskap var min barndomsvän som känt mig sedan Kyrkans Barntimmar i Klinte 1979 (där vi inlett vår vänskap med att plåga dockor). ”Nu känner jag igen dig igen. Det känns som du har gått på Valium de sista åren” konstaterade hon på sitt ibland så resoluta sätt. Så sant, så sant.
Där stod jag, med en oförstående och upptagen vänskapskrets. Vad göra? Ja, uppenbarligen hörde jag inte hemma bland mina jämngamla, så jag testade de yngre. Där blev jag snabbt lite av en maskot. En fräsch gamling som partade hårdare än de. ”Jag skulle vilja bli lika cool som du när jag blir gammal” var en av de fraser jag fick höra. Och killarna var överförtjusta, även om den intellektuella stimulansen uteblev. Det stoppade mig inte kan jag avslöja. Förrän jag en kväll stötte på en tjej jag kände lite ytligt, som gått ut gymnasiet för mindre än två år sedan och som medan hon lägger huvudet på sned och ser medlidande ut säger: ”Frida, hur eeeee deeee?”. Då kändes det som det var dags att ge upp Operation 20.
Att gå från de överförtjusta yngre till de äldre som nu var ensamstående efter en skilsmässa som skett i normal ålder, det vill säga inte tidigare än 35, kändes lite väl skrämmande. Jag klarade inte riktigt av en 40-åring med tre barn varannan vecka på den tiden. Någon ur det manliga släktet i min egen ålder måste ju också vilja ha en relation tänkte jag. Jo då. De fanns. Synd bara att de var lite förvirrade. Eller för att tala klarspråk och inte förmildra: De var totalt galna. Och om min Odysée i galendejting ska ni få höra imorgon.
Under tiden, en liten manual i vad man inte vill höra som singel:
1, ”Hur går det med kärleken?” Bara för att man är singel har man ingen plikt att redogöra för upp och nedgångar i kärlekslivet. Ingen frågar en gift person hur deras sexliv är, om de fortfarande verkligen är kära och om de flirtat med någon på jobbet på sistone.
2, ”Det är så hemskt att vara singel/jag hatade att vara singel”. Jag har även fått höra varianter som: ”Jag är inte bra på att vara singel”. Jaha. Men det var jag? Nej, jag valde inte att vara singel, men det fanns ju trots detta ett liv att leva.
3, ”Du borde träffa Johan, min kollega, han är också singel!” Här finns det två scenarier: A, Personen är egentligen själv intresserad av Johan. B, Personen tror att man passar ihop bara för att man är singlar båda två.
Vet inte vad som är värst.
