Nu är det nu
Ding Dong! Den första vindruvan känns inte så svår att tugga. Ding dong! En till! Och jag har inte ens svalt den första. Ding dong! Ännu en, stressen växer. Och så nio gånger till. Tolv vindruvor på tolv sekunder när klockan slår tolv på nyårsafton. Det är så man gör i Katalonien för att få lycka och välgång under året. Det var svårare än jag trodde. Kanske inte att proppa in druvorna, men att tugga och svälja. När det är dags att önska gott nytt år till alla runt bordet smaskar jag fortfarande på druvor medan kindpussarna smäller och lyckönskningarna flyger. Och sedan cava och sedan en chokladtårta som av någon anledning ser ut som en trädstam (varför vet jag inte, återkommer om det). Och ett tu tre har det gått en timme på det nya året utan att jag ens märkt det. Inga nyårslöften har avlagts, inga akward moments för att någon inte har en partner att kyssa på tolvslaget. Inga sönderfrusna fötter eller fylleskrän i bakgrunden.
Ok, nyårsafton är inte min favorit och har aldrig varit. Kanske för att det känns så ödesmättat och kravfyllt. Vad ska man ha på sig, vilken fest eller middag ska man gå på. Betala in stora summor på postgiro till någon som anordnat en överambitiös fest. Nja. Men kanske det värsta för mig har varit att jag så ofta känt mig ensam. Lite bättre de år jag haft en partner. Men ändå inte. Den där förbannade tolvslagetkyssen. Och alla par som i alla fall håller ut över nyår för det vill man ju inte fira som singel. Mycket parhets i luften. Usch. Och sedan detta med att lova bot och bättring. Nu ska det bli gladare, smalare, lyckligare, sundare, ambitiösare tider.
Jag berättar för min bordsgranne i Barcelona om den svenska seden att avge nyårslöften. ”Varför då?” undrar hon. Det undrar jag också så jag har inget svar att ge. Hon fortsätter: ”Här är det ingen som lovar något sådant för alla vet att de inte kommer att hålla det”. Jag tänker att det vet man nog i Sverige också, men det är ett sätt att dels få chansen att känna sig duktig medan löftet avges, dels att straffa sig själv lite. Man kan alltid bli bättre. Jag var dålig hela förra året, men nu ska jag bli duktig. Jag borde ju. Borde, borde, borde. Här är det inte så mycket borde. Här är det mer som det är. Ibland retar det gallfeber på mig. Som när jag måste acceptera att en pryl som håller på att falla sönder ska lagas för 159e gången. För det är ju inget fel på den. Den har fungerat i 20 år och sådan här kvalité kan man inte hitta längre. Eller att man inte kan få njutningen av att måla om/dekorera/köpa nytt bara för att det blir jäkligt snyggt. Nä, varför då? Den här soffan är ju insutten nu (jag lovar, det är ett argument) och den har faster Pilar gett oss i present (1992), hon skulle bli sur om vi byter ut den. Suck.
Men för det mesta är det underbart att inte känna att man borde vara på något annat sätt än som man är. Möjligtvis kanske man kunde vara lite försiktig med det man stoppar i sig (vara försiktig = katalanska för alla dieter). Men karaktären är ju god nog. Och det där med att förverkliga sig själv. Vad då förverkliga? Betyder det att man är overklig om man bara lever?
Jag har passerat den första timmen på året i nuet och i en fullkomlig gemenskap där ingen värderas utifrån yttre attribut eller tillstånd. Och det går lätt. Jag orkar inte ens titta tillbaka på året som varit eller tänka vad jag vill åstadkomma med det nya. Jag har proppat i mig vindruvor, druckit cava och kindpussats. Och det duger mer än gott. Jag tror jag låter 2011 komma till mig. Så får det bli som det blir.
Två saker till, jag saknade fyrverkerierna och smörgåstårtan gjorde succé.
Ok, nyårsafton är inte min favorit och har aldrig varit. Kanske för att det känns så ödesmättat och kravfyllt. Vad ska man ha på sig, vilken fest eller middag ska man gå på. Betala in stora summor på postgiro till någon som anordnat en överambitiös fest. Nja. Men kanske det värsta för mig har varit att jag så ofta känt mig ensam. Lite bättre de år jag haft en partner. Men ändå inte. Den där förbannade tolvslagetkyssen. Och alla par som i alla fall håller ut över nyår för det vill man ju inte fira som singel. Mycket parhets i luften. Usch. Och sedan detta med att lova bot och bättring. Nu ska det bli gladare, smalare, lyckligare, sundare, ambitiösare tider.
Jag berättar för min bordsgranne i Barcelona om den svenska seden att avge nyårslöften. ”Varför då?” undrar hon. Det undrar jag också så jag har inget svar att ge. Hon fortsätter: ”Här är det ingen som lovar något sådant för alla vet att de inte kommer att hålla det”. Jag tänker att det vet man nog i Sverige också, men det är ett sätt att dels få chansen att känna sig duktig medan löftet avges, dels att straffa sig själv lite. Man kan alltid bli bättre. Jag var dålig hela förra året, men nu ska jag bli duktig. Jag borde ju. Borde, borde, borde. Här är det inte så mycket borde. Här är det mer som det är. Ibland retar det gallfeber på mig. Som när jag måste acceptera att en pryl som håller på att falla sönder ska lagas för 159e gången. För det är ju inget fel på den. Den har fungerat i 20 år och sådan här kvalité kan man inte hitta längre. Eller att man inte kan få njutningen av att måla om/dekorera/köpa nytt bara för att det blir jäkligt snyggt. Nä, varför då? Den här soffan är ju insutten nu (jag lovar, det är ett argument) och den har faster Pilar gett oss i present (1992), hon skulle bli sur om vi byter ut den. Suck.
Men för det mesta är det underbart att inte känna att man borde vara på något annat sätt än som man är. Möjligtvis kanske man kunde vara lite försiktig med det man stoppar i sig (vara försiktig = katalanska för alla dieter). Men karaktären är ju god nog. Och det där med att förverkliga sig själv. Vad då förverkliga? Betyder det att man är overklig om man bara lever?
Jag har passerat den första timmen på året i nuet och i en fullkomlig gemenskap där ingen värderas utifrån yttre attribut eller tillstånd. Och det går lätt. Jag orkar inte ens titta tillbaka på året som varit eller tänka vad jag vill åstadkomma med det nya. Jag har proppat i mig vindruvor, druckit cava och kindpussats. Och det duger mer än gott. Jag tror jag låter 2011 komma till mig. Så får det bli som det blir.
Två saker till, jag saknade fyrverkerierna och smörgåstårtan gjorde succé.
