Zitti e buoni

Jag minns det så här: ljusa försommardagar med blommande syrenhäckar. Ett fönster som precis fått enkla glas efter vintern och som på grund av sin ålder lite lätt förvrängde trädkronornas rörelser. Bilden av utanför genom en luftblåsa, en trädgård som precis exploderat i skirt, grönt liv. Allting nytt, och allting förväntansfullt grönskande, så som det kanske bara kan vara på Gotland och platser där sommaren förblir det magiska undantag som man identifierar dem med. Nu kom månaderna som var på riktigt, då det gick att vara sitt rätta jag, när allting öppnade upp och alla ville komma till oss, en tid då stängda sociala regler, jantelag och drypande skvaller sattes på undantag, då inga innerglas behövdes och världen stod öppen. 

Om vi tittar närmre: två flickor framför en enorm tjockteve i ett vardagsrum där gardiner dragits ner för att slippa reflektioner från fönsterna. En VHS-spelare som surrar av spolande – stopp – och play och så musik, medan ett framträdande som redan analyserats till beståndsdelar analyseras igen – skratt, kanske paus på ett väl valt ställe. Kolla på körsångarens frisyr! 

En förälder sticker lite halvhjärtat in huvudet och undrar om vi inte ska gå ut? Solen skiner och värmen har kommit, nog måste det vara mer spännande än ett inspelat Eurovision Song Contest som redan setts otaliga gånger? Vi skakar på huvudet, nej, vi går ut sedan, vi ska bara kolla på ett bidrag till. Ni som pratar om skärmtid nu bör veta att dessa två flickor massakrerade skärmtid innan era ungar ens var påtänkta.

I lördags bevittnade vi ett historiskt Eurovision Song Contest – på grund av pandemin tvingades tävlingen förra året att ställas in för första gången sedan starten 1956, och lördagens sändning blev en storslagen comeback. Men det var inte bara det att tävlingen genomfördes (med publik!) trots pågående restriktioner – under frånvaron var det också något som förändrats, eller något som kommit tillbaka. Förmodligen både och, i en sådan där cirkelformad, rytmisk tidsrörelse som bara går att få syn på om man som jag funnits till en längre tid. 

De allra flesta länder storsatsade i år, förutom möjligtvis UK, som lojt tagit sin hand ifrån både Europa och dess sångtävling, och Polen, som skickade en självupptagen, falsksjungande programledare som åkte ut med huvudet före i semin. Efter året som gått ville vi säga något, berätta något om vilka vi är. Vi ville vara med. Få av årets bidrag saknade identitet, och de som hamnade i topp tio, särskilt de som fick folkets röster, hade en tydlighet, en nogsam skapad kontur, som inte kunde gå många förbi. Fyra av bidragen i topp 5 sjöng på något annat språk än engelska. För första gången sedan 2006 vann också en grupp. 

Som det är för mig nu: ändlösa D-vitaminbristframkallande skärmtimmar. Zoom och i värsta fall Teams, som får min pre-pandemi iMac att surra oroande. Vi blir reducerade till glasklara rutor, i bästa fall ”fix-up-my-image-filter” (Zoom) i värsta fall ”så-här-ser-du-ut-deal-with-it” (Teams), inga organiska glasblåsor, inga böljande träd. Perfektionen har blivit verkningslös, meningslös och blottad i sin onödighet. Ju mer perfekta och i stället för som de digitala mötena försöker bli, antingen för att jag tror att det är så det ska vara, eller för att jag har krav på mig att leverera, desto fler kameror stängs av och desto fler mute-symboler blinkar röda. Vi vill inte vara med. Och så de gångerna, de som bara har blivit fler för alternativet är omöjligt för mig, då jag struntar i körscheman och powerpoint-visdomar, när vi faktiskt säger något om de vi är. En berättelse från en ung ledare i Danmark om hur chefens krav var orimliga men att de till slut faktiskt kunde nå en samsyn, en banktjänsteman som tackar för att vi bara har fått reflektera i en timme utan krav på resultat och jag som faktiskt ställer frågor jag genuint är intresserad av att höra svaret på. 

Europa kommer tillbaka med en storslagen Eurovision Song Contest, tvingade till mindre duktighet, men också firandes befrielsen från den samma. Vår egen Tusse röstade vi fram i Melodifestivalen inte så mycket för låten Voices, utan för att han vann våra hjärtan med den han är. Men i ESC når han inte fram, utan måste lita på sin låt som uttryck, en låt som är skriven av ett gäng proffs på ett låtskrivar-camp. Den är kompetent, vacker och så svårsjungen att Tusse får briljera, men i slutänden kommer han på 14e plats trots sin låt, inte på grund av den. 

Jag spolar tillbaka till vardagsrummet i Vallekvior 1984: Teven ett fönster mot världen. Alice & Franco Battiato blir stulna på segern av tre oemotståndligt charmiga dansande svenskar i gyllene skor. Italien blir bara femma men tiden ger dem rättvisa och två legendariska karriärer. Då tävlade bara nitton länder, men med olika uttryck, som i sin helhet bildar något alldeles speciellt, en plats att drömma om, som lovar äventyr bortom sommaren, bortom den begränsade tillvaron som en ö i Östersjön erbjuder. 

En majkväll i Svanesund 2021: Vår katt Saga är föga imponerad och byter sin vanliga plats i mellan mig och T i soffan mot fåtöljen i arbetsrummet. Jag fylls av det förgångna och av framtiden på samma gång. För första gången på årtionden är vinnaren inte alls solklar, det står mellan många olika nummer och när jurypoängen börjar delas ut flyger tolvorna åt alla olika håll. Det är spännande, nästan gastkramande, men samtidigt har det aldrig spelat mindre roll vem som vinner. Det är en stor kväll, och jag vill vara med, jag vill vara så med. I musiken och uttrycken hittar jag hem till helheten igen, till äventyret och något bortom pandemin och duktiga digitala möten. Till slut vinner Italien sin tredje seger med en sång om att inte kunna vara duktig och tillrättalagd, men ändå vilja flyga. Siamo fuori di testa, ma diversi da loro. Vi är galna, märkliga, men inte som dem. I alla fall det. Jag tänker att ”dom” inte nödvändigtvis är personer, utan en duktighetsnorm marinerad i konsumtion och tystnad. Zitti e buoni betyder just tyst och bete dig. 

Genom mitt fönster ser jag världen: min nyplanterade syrenbuske som inte kommer att ge blommor i år, men vars böljande, av syrenklasar nedtyngda, grenar jag hoppas kunna betrakta från mitt skrivbord under vårar som kommer. En fullpackad bil, redo för en resa söderut. Jag ser ovisshet som blir till kreativitet och en visshet som säger att tystnad och prestation inte kommer att kunna ta mig bortom den begränsade tillvaron som distansarbete från en ö på västkusten erbjuder.