Att mysa sig genom livet
Ibland undrar jag om vi svenskar håller på att mysa oss till likgiltighet. Eller är det så att vi behöver myset för att stå ut i mörkret? Senaste året har antalet Facebook-statusar innehållande ordet ”mys” ökat markant på min startsida. Det började med fredagsmys, men nu är det mys på allt. Pulka-mys, film-mys, familje-mys (kanske medan man äter det extremt skumma godiset Familje-Guf). Inte var det bättre i Norge där samma fenomen förekommer fast med ordet ”kos” istället.
Jag såg på en dokumentär på svt om en familj från Östersund som sålde allt, packade sitt pick och pack och flyttade till en liten by i norra Italien. Häftigt gjort. Speciellt som de köpt ett hus som var i brutalt behov av renovering om man säger så. Medan den nyanlända pappan gick runt i huset och berättade hur de skulle bygga om så sa han ”mys” hur många gånger som helst. ”Ja, då ska vi sitta här på balkongen och mysa. Myspys”. Förutom att jag tyvärr inte är så jämnställd ännu att jag kan tycka att det är angenämt att höra en vuxen man på allvar använda ordet myspys, så kändes det fel att tänka sig att man ska sitta på en balkong i Italien och mysa. Utsikten var fruktansvärt vacker, hustak, himmel och bergstoppar i obegränsad tillgång. Balkongen hade också potential att bli förtjusande. Men mys? Nej.
Mys för mig har ingenting med passion att göra. Kanske skulle jag gå så långt som att säga att mys är passionens antites. Det faktum att denna modiga (eller djärva) familj brutit upp från sin vardag och startat om på ett okänt ställe, måste ju haft sin grund i någon slags lust, vilja och engagemang. En motivation starkare än trygghet och vanor. Jag undrade om det var värt att göra denna resa för att byta ut det svenska fredagsmyset mot ett italienskt. Ett halvår senare hade familjen slutat att använda ordet mys. Och jag måste säga att de faktiskt såg väldigt glada ut allihopa trots detta.
Mys blir till slut att stänga ute världen, att bedöva sina sinnen och försöka glömma det som är jobbigt. Inget ont i det kan man tycka, vi behöver ju alla koppla av. Och jag håller med. Men det finns något livsförnekande i allt detta mysande. En liknöjdhet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det får mig att känna mig rastlös och obekväm. Det får mig att vilja sätta mig på första bästa tåg, säga upp mitt hyreskontrakt, lifta, röka, lyssna på Death Metal eller något annat olämpligt. I ren tonårsprotest (ja, det kan vara lika patetiskt som mysandet). Men kanske känner jag också behovet av att protestera eftersom jag tillhör en av de grupper som har lite mindre rätt att mysa. Som inte riktigt förstått mysets viktighet. Nämligen de så kallat barnlösa. Den andra gruppen är singlarna. Är du dessutom singel, över 35 och barnlös. Då är du så utanför mysskaran som man kan bli. Inget mys för dig. Singel-mys kommer inte att vara ett av de ord som tar sig in i Svenska Akademiens ordlista 2011. Inte heller barnlös-mys. Det finns kanske en anledning till att man genom årtionden försökt locka till sig en partner genom att säga att man är svag för myskvällar (med Dig i soffan). Har man en partner ska man mysa. Har man familj ska man mysa. Ibland till och med myspysa.
Jag tänker bara. En fråga jag behöver ställa till mig själv lika mycket som till andra. Nästa gång du somnar smågodisstinn i soffan efter Let’s Dance.
Kommer du ihåg hur det kändes att ha vinden i håret?
Jag såg på en dokumentär på svt om en familj från Östersund som sålde allt, packade sitt pick och pack och flyttade till en liten by i norra Italien. Häftigt gjort. Speciellt som de köpt ett hus som var i brutalt behov av renovering om man säger så. Medan den nyanlända pappan gick runt i huset och berättade hur de skulle bygga om så sa han ”mys” hur många gånger som helst. ”Ja, då ska vi sitta här på balkongen och mysa. Myspys”. Förutom att jag tyvärr inte är så jämnställd ännu att jag kan tycka att det är angenämt att höra en vuxen man på allvar använda ordet myspys, så kändes det fel att tänka sig att man ska sitta på en balkong i Italien och mysa. Utsikten var fruktansvärt vacker, hustak, himmel och bergstoppar i obegränsad tillgång. Balkongen hade också potential att bli förtjusande. Men mys? Nej.
Mys för mig har ingenting med passion att göra. Kanske skulle jag gå så långt som att säga att mys är passionens antites. Det faktum att denna modiga (eller djärva) familj brutit upp från sin vardag och startat om på ett okänt ställe, måste ju haft sin grund i någon slags lust, vilja och engagemang. En motivation starkare än trygghet och vanor. Jag undrade om det var värt att göra denna resa för att byta ut det svenska fredagsmyset mot ett italienskt. Ett halvår senare hade familjen slutat att använda ordet mys. Och jag måste säga att de faktiskt såg väldigt glada ut allihopa trots detta.
Mys blir till slut att stänga ute världen, att bedöva sina sinnen och försöka glömma det som är jobbigt. Inget ont i det kan man tycka, vi behöver ju alla koppla av. Och jag håller med. Men det finns något livsförnekande i allt detta mysande. En liknöjdhet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det får mig att känna mig rastlös och obekväm. Det får mig att vilja sätta mig på första bästa tåg, säga upp mitt hyreskontrakt, lifta, röka, lyssna på Death Metal eller något annat olämpligt. I ren tonårsprotest (ja, det kan vara lika patetiskt som mysandet). Men kanske känner jag också behovet av att protestera eftersom jag tillhör en av de grupper som har lite mindre rätt att mysa. Som inte riktigt förstått mysets viktighet. Nämligen de så kallat barnlösa. Den andra gruppen är singlarna. Är du dessutom singel, över 35 och barnlös. Då är du så utanför mysskaran som man kan bli. Inget mys för dig. Singel-mys kommer inte att vara ett av de ord som tar sig in i Svenska Akademiens ordlista 2011. Inte heller barnlös-mys. Det finns kanske en anledning till att man genom årtionden försökt locka till sig en partner genom att säga att man är svag för myskvällar (med Dig i soffan). Har man en partner ska man mysa. Har man familj ska man mysa. Ibland till och med myspysa.
Jag tänker bara. En fråga jag behöver ställa till mig själv lika mycket som till andra. Nästa gång du somnar smågodisstinn i soffan efter Let’s Dance.
Kommer du ihåg hur det kändes att ha vinden i håret?
