Jag har fått ett Blogg-pris av Malin! Tack. Det värmer mitt hjärta. Jag är ju än så länge ny i den här världen, men har redan funnit mig tillrätta. Att börja skriva så att andra kan se och läsa är det roligaste jag gjort på flera år. Bloggandet är så direkt, och allt som går snabbt faller ju mig i smaken. Det vet de som varit eller är i min närhet.
Malin är en stark och envis kvinna som har skrivandet som passion. Jag känner henne inte gott nog för att kunna säga om hon gillar snabba belöningar lika mycket som jag, men hur det än är med den saken, har hon ett tålamod av rang. Uthållighet och tro. Dygder värda sin vikt i guld.
Att kämpa för det man verkligen vill, det är svårt. Vi blir ständigt matade med budskap om att förverkliga oss själva. Fånga dagen. Gör det som känns rätt. Lev i samklang med ditt inre. Och så vidare (som Kungen skulle säga). Många är de psykologer, kvasi terapeuter, coacher, psykiatriker, idrottsstjärnor och andra som tjänat multum på de här budskapen. Själv-hjälpsböcker. Vi läser dem, känner oss bättre i några timmar eller dagar och sedan är allt som vanligt igen. Därför att följa sitt hjärta är obekvämt. Belöningen kanske inte kommer med en gång. Ibland aldrig. Men det beror också på vilken typ av belöning man förväntar sig. Jag började blogga för att jag var rastlös och tänkte att det var ett bra tidsfördriv. Men sedan visade det sig att jag funnit mig i mitt rätta element. Att det var kul. Bara kul. Inga grandiosa bilder av mig själv talandes på någon kongress någonstans. Inga tidningsrubriker. Inga intervjuer. Helt plötsligt upptäckte jag att jag gjorde något som var givande utan att fylla på egot. Bilden av mig själv som framgångsrik och socialt bekräftad i en statusposition fanns inte med i kompotten. Vilken befrielse. Och vilken rädsla.
Jag har alltid kunnat kämpa och vara uthållig så länge det rört sig om att möta det som i omvärldens ögon är prestigefyllt. Ta examen, jobba med mode, byta bana, ta examen igen, jobba med psykologi. Inget av det där har ju varit tråkigt, tvärt om. Men någonstans har jag undrat hur det känns när mitt hjärta sjunger. För det har varit märkvärdigt tyst. Tills nu.
En eloge till alla er som faktiskt på riktigt kämpar för att få hjärtat att sjunga. Som har tro, hopp och kärlek. Som inte läser om, utan gör. Som inte tyglar och rationaliserar för att slippa riskera, utan lever sant under omvärldens skeptiska blick. Alla ni som ibland vaknar och undrar vad fasen ni håller på med, för det här kan ju omöjligt leda någonstans. Ni leder redan. Det är ingen lätt väg att gå, men det är värt det. Tror och hoppas jag.
Nu ska jag ge priset till tre bloggare. Ska fundera lite.
