Grå ullstrumpeblues
Det är en väldigt vanlig dag idag. Tisdag (som enligt mig är den vanligaste dagen), disigt, inte särskilt kallt. I morse valde jag att sätta på mig grå ullstrumpbyxor, vilket summerar upp det hela ganska bra. Det är bara det att jag måste gå och skriva in mig på Arbetsförmedlingen. Egentligen borde jag ha gjort det för länge sedan. Men det vet ju alla hur det är med borden. Det heter borde därför att man inte gör det. Annars skulle ju borde inte ha funnits. Ibland är bordeväskan extra tung, som nu. Så jag betar av ett borde och går till Arbetsförmedlingen på Järntorget. Smutsig snö och isplättar. Typ så.
De är snälla på Arbetsförmedlingen, tar emot mig vänligt och visar i lugn och ro hur man skriver in sig på datorn. Allt går långsamt och lugnt till väga och mina smattrande tangenter ekar i hela salen. Jag känner mig redan för snabb för Arbetsförmedlingen. Jag borde lugna ner mig. Herregud, medan jag betar av ett borde skapas ett nytt. Sedan får jag prata med en handläggare och nu kommer det värsta. Att förklara vad jag jobbat med och vad jag vill jobba med. Jag önskar att jag bara kunda öppna munnen och yttra en enda fras för att svara på de frågorna. Ungefär: ”Jag har jobbat som snickare i tio år och nu söker jag jobb som snickare.” Eller: ”Jag har utbildat mig till kallskänka och nu söker jag jobb som kallskänka.” Men så enkelt är det inte i mitt fall. Jag har två utbildningar, massor av erfarenhet i olika fält, och nu söker jag jobb som.......ingen aning. Vid sökande av ingen-aningannonser blev träffarna totalt 0.
Därför blir mina svar hos handläggaren förvirrade. Jag vet vad hon vill höra (eller är det vad jag borde säga?), men samtidigt vill jag inte själv det jag borde. Så jag pendlar mellan att låta som om jag sökte jobb hos Donald Trumph och som om jag egentligen vill gå hem och gömma mig och behöver stoppas om. Det blir ingenting och allting på en gång. Medan jag hör mina egna formuleringar blir jag ännu mer bortkollrad. Borde det inte finnas någon blankett att fylla i och sedan är allt klart? Med en stämpel på. Nej, så funkar inte Arbetsförmedlingen längre. Jag tror till och med hon försöker coacha mig. ”Du vet väl hur man söker jobb?” hör jag plötsligt. En fråga som efter min förvirring faktiskt känns befogad. Jo, jag vet hur man söker jobb. Men hur hittar man sin stig, eller väg, eller å, eller vad det nu är man ska färdas på fram över? Det är liksom lite svårare.
Något jag är bra på är att hjälpa andra sortera sina tankar. Att staka ut en riktning, att inse det oväntade. Men den förmågan verkar jag inte kunna använda på mig själv. I alla fall inte nu. I en töntig amerikansk såpa hörde jag härom dagen ordet ”fear-trap”. Den fälla man hamnar i när rädslan får bestämma. I rädslofällan ser man inte klart, man förlorar riktingen och man undivker istället för att göra. Är jag i en fear trap, undrar jag på bussen hem. Kanske det. Kanske det.
Den andra februari ska jag till Arbetsförmedlingen och lägga upp en handlingsplan tillsammans med någon som heter Susanne. Jag önskar Susanne och mig lycka till.
De är snälla på Arbetsförmedlingen, tar emot mig vänligt och visar i lugn och ro hur man skriver in sig på datorn. Allt går långsamt och lugnt till väga och mina smattrande tangenter ekar i hela salen. Jag känner mig redan för snabb för Arbetsförmedlingen. Jag borde lugna ner mig. Herregud, medan jag betar av ett borde skapas ett nytt. Sedan får jag prata med en handläggare och nu kommer det värsta. Att förklara vad jag jobbat med och vad jag vill jobba med. Jag önskar att jag bara kunda öppna munnen och yttra en enda fras för att svara på de frågorna. Ungefär: ”Jag har jobbat som snickare i tio år och nu söker jag jobb som snickare.” Eller: ”Jag har utbildat mig till kallskänka och nu söker jag jobb som kallskänka.” Men så enkelt är det inte i mitt fall. Jag har två utbildningar, massor av erfarenhet i olika fält, och nu söker jag jobb som.......ingen aning. Vid sökande av ingen-aningannonser blev träffarna totalt 0.
Därför blir mina svar hos handläggaren förvirrade. Jag vet vad hon vill höra (eller är det vad jag borde säga?), men samtidigt vill jag inte själv det jag borde. Så jag pendlar mellan att låta som om jag sökte jobb hos Donald Trumph och som om jag egentligen vill gå hem och gömma mig och behöver stoppas om. Det blir ingenting och allting på en gång. Medan jag hör mina egna formuleringar blir jag ännu mer bortkollrad. Borde det inte finnas någon blankett att fylla i och sedan är allt klart? Med en stämpel på. Nej, så funkar inte Arbetsförmedlingen längre. Jag tror till och med hon försöker coacha mig. ”Du vet väl hur man söker jobb?” hör jag plötsligt. En fråga som efter min förvirring faktiskt känns befogad. Jo, jag vet hur man söker jobb. Men hur hittar man sin stig, eller väg, eller å, eller vad det nu är man ska färdas på fram över? Det är liksom lite svårare.
Något jag är bra på är att hjälpa andra sortera sina tankar. Att staka ut en riktning, att inse det oväntade. Men den förmågan verkar jag inte kunna använda på mig själv. I alla fall inte nu. I en töntig amerikansk såpa hörde jag härom dagen ordet ”fear-trap”. Den fälla man hamnar i när rädslan får bestämma. I rädslofällan ser man inte klart, man förlorar riktingen och man undivker istället för att göra. Är jag i en fear trap, undrar jag på bussen hem. Kanske det. Kanske det.
Den andra februari ska jag till Arbetsförmedlingen och lägga upp en handlingsplan tillsammans med någon som heter Susanne. Jag önskar Susanne och mig lycka till.
