Rikedomar och investeringar
Det är början av januari 2001, faktiskt precis tio år sedan. Jag står i en dusch på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och skrubbar min kropp med en svamp som utsöndrar desinficerande tvål. Svampen river mot huden och känns ungefär som den gröna sidan av en Scotch Brite. Schampot som jag ska använda gör håret till en enda tova och balsam är det inte tal om. Imorgon tidigt ska jag opereras. Jag är 26 år gammal och fick för några veckor sedan beskedet att jag har cancer. Under de här veckorna har mitt liv krympt från att innehålla alla möjligheter till att koncentreras kring detta ögonblick. Jag ser ned på min mage och tänker att det här är sista gången jag kommer att stå i duschen med slät hud. Imorgon kommer ett långt ärr att börja formas från naveln och nedåt. Jag försöker memorera hur min mage ser ut men slår sedan ifrån mig tankarna. Huvudsaken är att jag överlever.
Jobbet var väldigt viktigt för mig tidigt i livet. Jag började arbeta heltid på H&M som designassistent redan när jag var knappt 21. Jag var den yngsta anställda på inköpskontoret upptäckte jag en gång när lönelistan skickades runt för kontroll av personuppgifter. Och jag var otålig. Jag ville fort fram. Bli designer och få mer ansvar, bli framgångsrik. Samtidigt tänkte jag oavbrutet på att flytta från Stockholm där jag aldrig riktigt trivdes. Det eviga runtflyttandet, det hårda 90-talsklimatet. Jag förstod aldrig det där med ironin och kyligheten. Att se ner på andra för att höja sig själv. Det var ju så fruktansvärt tråkigt. Hur kul är det att stå en hel kväll och försöka se oberörd ut? Hur dricker man en drink ironiskt? Hur dansar man ironiskt? Ja, det får kanske bli ett eget blogginlägg.
Jag lät jobbet ta mig till Göteborg, vilket först kändes som ett nederlag. Jag hade nog trott att nästa steg skulle bli New York eller kanske tillbaka till Paris. Och så hamnade jag i lilla Götet. Det var bra för mig ser jag nu. Men just då flyttade jag bara för att jag fått ett designerjobb med högre lön. Göteborg var pest de första månaderna.
Tyngden i allt som handlade om jobb och karriär försvann på två sekunder när jag fick reda på att jag var sjuk. Det betydde plötsligt ingenting. Det har man ju hört så många gånger att det blivit en klycha, men det är sant. Och att få ha upplevt detta på riktigt är avgörande. Jag förstod att om jag överlevde så skulle jag aldrig kunna leva mitt gamla liv. Det förändrade allt. Plötsligt förstod jag, på ett känslomässigt och intellektuellt plan, att den enda rikedomen vi verkligen kan samla i livet är de relationer vi har och skapar. När jag stod där i duschen kvällen innan operationen lovade jag mig själv att aldrig klaga över mitt utseende igen, att inte bry mig om småsaker och att aldrig låta jobbet gå före relationer.
Jag har under de tio år som passerat sedan dess, brutit mot alla löftena. Efter en tid kändes det som en ynnest att få ha triviala problem, att få uppta sitt liv med struntsaker som om man hade all tid i världen. Att tänka att jag nog borde gå ner några kilon, eller att vara sur över att jag köpt dåliga tomater blev ett sätt att börja leva normalt igen. Men det löfte som jag fortfarande påminner mig om, och som jag önskar att jag i alla fall ska försöka hålla är det om jobb och relationer. De behöver inte alltid stå i motsats till varandra. Men de stunder det händer. Kommer jag att våga tro på att den rätta investeringen är kärleken? Det är inte säkert. Men jag försöker att inte glömma den där 26-åringens klokskap. Jag försöker att säga nej till femårsplaner och ja till det som kommer i min väg. Det är så lite vi vet ändå. Men om jag nu vet detta, att relationer är vår enda rikedom. Då vill jag leva därefter.
Jobbet var väldigt viktigt för mig tidigt i livet. Jag började arbeta heltid på H&M som designassistent redan när jag var knappt 21. Jag var den yngsta anställda på inköpskontoret upptäckte jag en gång när lönelistan skickades runt för kontroll av personuppgifter. Och jag var otålig. Jag ville fort fram. Bli designer och få mer ansvar, bli framgångsrik. Samtidigt tänkte jag oavbrutet på att flytta från Stockholm där jag aldrig riktigt trivdes. Det eviga runtflyttandet, det hårda 90-talsklimatet. Jag förstod aldrig det där med ironin och kyligheten. Att se ner på andra för att höja sig själv. Det var ju så fruktansvärt tråkigt. Hur kul är det att stå en hel kväll och försöka se oberörd ut? Hur dricker man en drink ironiskt? Hur dansar man ironiskt? Ja, det får kanske bli ett eget blogginlägg.
Jag lät jobbet ta mig till Göteborg, vilket först kändes som ett nederlag. Jag hade nog trott att nästa steg skulle bli New York eller kanske tillbaka till Paris. Och så hamnade jag i lilla Götet. Det var bra för mig ser jag nu. Men just då flyttade jag bara för att jag fått ett designerjobb med högre lön. Göteborg var pest de första månaderna.
Tyngden i allt som handlade om jobb och karriär försvann på två sekunder när jag fick reda på att jag var sjuk. Det betydde plötsligt ingenting. Det har man ju hört så många gånger att det blivit en klycha, men det är sant. Och att få ha upplevt detta på riktigt är avgörande. Jag förstod att om jag överlevde så skulle jag aldrig kunna leva mitt gamla liv. Det förändrade allt. Plötsligt förstod jag, på ett känslomässigt och intellektuellt plan, att den enda rikedomen vi verkligen kan samla i livet är de relationer vi har och skapar. När jag stod där i duschen kvällen innan operationen lovade jag mig själv att aldrig klaga över mitt utseende igen, att inte bry mig om småsaker och att aldrig låta jobbet gå före relationer.
Jag har under de tio år som passerat sedan dess, brutit mot alla löftena. Efter en tid kändes det som en ynnest att få ha triviala problem, att få uppta sitt liv med struntsaker som om man hade all tid i världen. Att tänka att jag nog borde gå ner några kilon, eller att vara sur över att jag köpt dåliga tomater blev ett sätt att börja leva normalt igen. Men det löfte som jag fortfarande påminner mig om, och som jag önskar att jag i alla fall ska försöka hålla är det om jobb och relationer. De behöver inte alltid stå i motsats till varandra. Men de stunder det händer. Kommer jag att våga tro på att den rätta investeringen är kärleken? Det är inte säkert. Men jag försöker att inte glömma den där 26-åringens klokskap. Jag försöker att säga nej till femårsplaner och ja till det som kommer i min väg. Det är så lite vi vet ändå. Men om jag nu vet detta, att relationer är vår enda rikedom. Då vill jag leva därefter.
