När Barbie Girl blir mamma
I det senaste avsnittet av Skavlan talar ”Aqua-Lene” allvar i några sekunder. Sedan blir hon naturligtvis halvt avbruten, halvt hängande i luften av herr Skavlan som inte tål för bråda djup. Det var väldigt synd, för det hon sa var vettigt och intressant och jag hade velat veta mer. Från att ha levt en tillvaro som till mesta del byggt på karriär och rörlighet flyttar Lene Nystrøm med nybliven man ut på landsbyggden i Danmark och i raskt takt kommer två barn. Lene beskriver omställningen som svår, ”Det sög musten ur mig”, säger hon. Sedan lägger hon till att hon tycker att det är viktigt att prata om hur familjelivet ofta framställs idag. Den perfekta bilden av familjen är ingenting Lene tror på. Men detta får varken Lene eller någon annan prata om. Skavlan undrar istället varför hon nu skaffade ett barn till om det var så himla jobbigt att vara mamma. Från att ha andats djup och allvar kan man nästan se skiftningen i Nystrøms ansikte. ”Ok, det gick inte att vara genuin, jag får sätta på mig masken och häva ur mig en klyscha.” Och den kommer ju. Den om att barnen är det bästa hon har gjort. Så är allt frid och fröjd. För att toppa det hela frågar Skavlan Tommy Körberg om hur han upplevt att få barn, vilket han fått med jämna mellanrum under en trettioårsperiod med olika kvinnor. Nej, men det är ju så ljuvligt. Lite jobbigt bara när man är så gammal som han. Man kommer inte upp från golvet när man leker med dottern. Reflekterande.
Att kväsa någon som äntligen vill tala sant om vad det innebär att vara småbarnsmamma är inget nytt. I vinter har återigen debatten kring boken Bitterfittan av Maria Sveland blossat upp. Fast kanske har debatten mest handlat om Sveland som person. I en krönika i DN använder Hanne Kjöller ungefär samma ifrågasättande som Skavlan: Om det nu är så himla jobbigt att ha småbarn, varför skaffar man då ett till? (även Sveland har två barn). Sveland har beskrivits som bortskämd, gnällig och som en person med medelklassproblem. Med andra ord: Håll käften och var glad att du är mamma.
Varför är detta ämne så fruktasvärt tabu? Vi lever i ett samhälle där inte mycket provocerar eller chockerar. Per Oscarssons streaptease i Hylands hörna skulle idag ha zappats bort av de flesta. För långsamt och tjatigt. Vill man se en naken manskropp finns det andra, snabbare medel. Men att som kvinna gå ut och vilja tala om de lögner som omringar föräldrarskapet, det är förkastligt. Varför vill vi inte se, undrar jag? Vad är det vi inte vill se? Egentligen skulle det inte vara så praktiskt svårt att ändra på de förhållanden som råder. Ingen frågar efter månen. Ändå väcker det sådan oro.
Jag växte upp i en familj med traditionella könsroller. Min mamma var ansvarig för hushållet och min pappa för alla större projekt på gården. En sommar lyfte han ensam, bit för bit, hela ladan för att gjuta en ny cementgrund. Det var stort och minnesvärt. Jag kommer fortfarande ihåg hur han förklarade för mig hur man gjorde med domkraften, hur han med stolthet lät mig delta. Men mamma trivdes inte med sin lott. Något dovt och hotande rådde över hushållssysslorna. Jag hade ständigt dåligt samvete och ont i magen när jag skulle hjälpa till. Ibland skulle vi tala om de rådande förhållandena. Pappa satt vid köksbordet och lovade att vi alla skulle bidra mera. Mamma skakade av ilska, utan att riktigt förstå vad som hände, tror jag. Jag avskydde de där stunderna när mamma inte längre orkade. På något sätt kopplade jag ihop hushållssysslor med moderskap. Om hon inte ville städa så ville hon inte vara mamma. Min mamma. Jag var felet, jag stökade till, var för liten för att verkligen kunna hjälpa. Och hur skulle jag kunna fajtas mot århundraden av stereotypbyggande och maktkonstruktioner? Jag var chanslös. Kanske var vi alla maktlösa runt det där köksbordet, i olika mån.
Obehaget i magen, är det vad Skavlan känner när Lene Nystrøm vill tala om den enorma förändring hon genomgick under de där småbarnsåren? Är det därför han måste dänga henne i skallen med ifrågasättande och Tommy Körbergs problemfria, manliga föräldrarskap? Jag vet inte. Men misstanken finns där. När vi möter Bitterfittan möter vi henne som barn som är rädda för att förlora sin mamma. Det är skuld och skam som får oss att tiga. Inget nytt i det. Det gäller missbruk, övergrepp och sorg. Gäller det även föräldrarskapet?
Lyssna här på Barbie Girl. Det ska jag göra medan jag städar, utan klump i magen.
Att kväsa någon som äntligen vill tala sant om vad det innebär att vara småbarnsmamma är inget nytt. I vinter har återigen debatten kring boken Bitterfittan av Maria Sveland blossat upp. Fast kanske har debatten mest handlat om Sveland som person. I en krönika i DN använder Hanne Kjöller ungefär samma ifrågasättande som Skavlan: Om det nu är så himla jobbigt att ha småbarn, varför skaffar man då ett till? (även Sveland har två barn). Sveland har beskrivits som bortskämd, gnällig och som en person med medelklassproblem. Med andra ord: Håll käften och var glad att du är mamma.
Varför är detta ämne så fruktasvärt tabu? Vi lever i ett samhälle där inte mycket provocerar eller chockerar. Per Oscarssons streaptease i Hylands hörna skulle idag ha zappats bort av de flesta. För långsamt och tjatigt. Vill man se en naken manskropp finns det andra, snabbare medel. Men att som kvinna gå ut och vilja tala om de lögner som omringar föräldrarskapet, det är förkastligt. Varför vill vi inte se, undrar jag? Vad är det vi inte vill se? Egentligen skulle det inte vara så praktiskt svårt att ändra på de förhållanden som råder. Ingen frågar efter månen. Ändå väcker det sådan oro.
Jag växte upp i en familj med traditionella könsroller. Min mamma var ansvarig för hushållet och min pappa för alla större projekt på gården. En sommar lyfte han ensam, bit för bit, hela ladan för att gjuta en ny cementgrund. Det var stort och minnesvärt. Jag kommer fortfarande ihåg hur han förklarade för mig hur man gjorde med domkraften, hur han med stolthet lät mig delta. Men mamma trivdes inte med sin lott. Något dovt och hotande rådde över hushållssysslorna. Jag hade ständigt dåligt samvete och ont i magen när jag skulle hjälpa till. Ibland skulle vi tala om de rådande förhållandena. Pappa satt vid köksbordet och lovade att vi alla skulle bidra mera. Mamma skakade av ilska, utan att riktigt förstå vad som hände, tror jag. Jag avskydde de där stunderna när mamma inte längre orkade. På något sätt kopplade jag ihop hushållssysslor med moderskap. Om hon inte ville städa så ville hon inte vara mamma. Min mamma. Jag var felet, jag stökade till, var för liten för att verkligen kunna hjälpa. Och hur skulle jag kunna fajtas mot århundraden av stereotypbyggande och maktkonstruktioner? Jag var chanslös. Kanske var vi alla maktlösa runt det där köksbordet, i olika mån.
Obehaget i magen, är det vad Skavlan känner när Lene Nystrøm vill tala om den enorma förändring hon genomgick under de där småbarnsåren? Är det därför han måste dänga henne i skallen med ifrågasättande och Tommy Körbergs problemfria, manliga föräldrarskap? Jag vet inte. Men misstanken finns där. När vi möter Bitterfittan möter vi henne som barn som är rädda för att förlora sin mamma. Det är skuld och skam som får oss att tiga. Inget nytt i det. Det gäller missbruk, övergrepp och sorg. Gäller det även föräldrarskapet?
Lyssna här på Barbie Girl. Det ska jag göra medan jag städar, utan klump i magen.
