Personlighetens pris
Efter att ha bloggat i några månader har jag nu med all säkerhet fastställt att det är fantastiskt roligt och att min form för att skriva är att vara personlig. Mitt sätt att säga det jag tycker är viktig är, helt enkelt, att använda mig av mig själv och mina erfarenheter. Och allt sedan mitt första inlägg har jag förvånats över hur lätt det går. Helt plötsligt har jag skrivit ett flöde av tecken, ord och sidor. Med eller utan mellanslag. Ni som har läst har också förstått att bloggandet för mig ingår i något slags sökande efter en (ny) plats i världen. Kort sagt: Parallellt med bloggandet söker jag jobb.
Med glädjen kommer en längtan efter att nå ut i större skala. Jag funderar på hur jag ska marknadsföra och sprida bloggen. Och kanalerna är ganska lättillgängliga. Allt finns ju som bekant på nätet. Men så kommer bromstankarna. Att allt finns på nätet, det betyder ju också att jag finns här. Om jag finns tillgänglig för alla, då kan även framtida arbetsgivare hitta mig lätt. Just nu pekar inte särskilt många sökmotorer på mig, men med lite ansträngning skulle det bli enklare att hitta hit.
Hela idén med min blogg är att inte vara rädd för att visa mig sårbar och mänsklig, mycket därför att jag är övertygad om att vad vi än känner, så är vi inte ensamma om det. Jag tror fast och bestämt att vi behöver visa oss mer som människor för varandra. Under min erfarenhet som klinisk psykolog var den absolut vanligaste upplevelsen människor hade, den att de var ensamma om att känna ångest, oro, sorg, eller andra svåra sinnesstämningar. När jag förklarade att alla har ångest, att det är en mänsklig funktion, då lyfte många flera meter över havet. Och sedan kom frågan: ”Har du också ångest?” Om jag hade varit tvungen att låtsas som om jag var en übermensch i den stunden, om jag hade varit tvungen att säga nej för att skydda en yta av perfektion, då hade allt fallit. Nu kunde jag istället med stolthet svara: ”Ja, självklart har jag ångest ibland.” Och detta gjorde så mycket. Mig kostade det ingenting att vara sann, men det gav stor lättnad till den jag talade med.
När jag sedan gick hem för dagen kunde jag ibland föreställa mig hur vi i Skandinavien sitter i våra väldesignade och nyrenoverade boenden och på allvar tror att vi är galna för att vi har ångest ibland. Jag tänkte på hur det skulle vara om vi istället kunde börja prata med varandra. Sluta förklara hur vi byggt till verandan och börja prata om de vi är. Våra önskningar, våra begränsningar, våra glädje – och sorgeämnen. Istället visar vi fasaden. Och en fasad är ju som vi alla vet - platt.
Medan jag läser ett flertal anställningsannonser om dagen slås jag av att de personer de säger sig söka inte verkar vara riktigt mänskliga. I en annonsering efter en rekryteringskonsult stod det till exempel: ”En av våra grundpelare är ”Inga problem” och vi kräver att du ser till att det verkligen inte blir några problem”. Hur i hela friden ska det gå till? Är inte ett arbete till stor del uppbyggt kring att, med varierande framgång, lösa problem snarare än att försöka förhindra att de ens uppstår? (det känns mer som en uppgift för Gud). Och en annan tanke. Jag har ett minne av att företag tidigare skrev två rubriker när de sökte anställda: ”Vi kan erbjuda” och ”Vi söker”. Just nu har ”Vi kan erbjuda” försvunnit helt (jag har inte sett en enda) till förmån för "Vi kräver”. Eller ska vi kalla det ”Vi kväver” (kreativitet, livslust och motivation).
Jag vill inte börja censurera mig. Jag vill inte skriva en klämkäck blogg som marknadsför en person som inte är jag. Men kan jag fortsätta att vara personlig på nätet och samtidigt söka jobb som t.ex. organisationskonsult? Det känns plötsligt som om jag måste välja. Kanske är det fullkomligt inbillat. Kanske har jag läst för många notiser om folk som får sparken efter att ha skrivit ditten eller datten på Facebook. Men ändå. Är att blogga personligt en alltför djup spricka i fasaden? Kan man vara en organisationskonsult utan nyrenoverat kök, som ibland är glad och ibland är svindeppig? Och framför allt. Som berättar om det.
Lyssna på fantastiska Selfmachine med I Blame Coco, en av de många "robotlåtar" som kommit de sista två åren. Det tror jag inte är en slump. Vi blir mer och mer mekaniserade, eller vi förväntas bli det. Fast det är ju så klart totalt misslyckat.
Med glädjen kommer en längtan efter att nå ut i större skala. Jag funderar på hur jag ska marknadsföra och sprida bloggen. Och kanalerna är ganska lättillgängliga. Allt finns ju som bekant på nätet. Men så kommer bromstankarna. Att allt finns på nätet, det betyder ju också att jag finns här. Om jag finns tillgänglig för alla, då kan även framtida arbetsgivare hitta mig lätt. Just nu pekar inte särskilt många sökmotorer på mig, men med lite ansträngning skulle det bli enklare att hitta hit.
Hela idén med min blogg är att inte vara rädd för att visa mig sårbar och mänsklig, mycket därför att jag är övertygad om att vad vi än känner, så är vi inte ensamma om det. Jag tror fast och bestämt att vi behöver visa oss mer som människor för varandra. Under min erfarenhet som klinisk psykolog var den absolut vanligaste upplevelsen människor hade, den att de var ensamma om att känna ångest, oro, sorg, eller andra svåra sinnesstämningar. När jag förklarade att alla har ångest, att det är en mänsklig funktion, då lyfte många flera meter över havet. Och sedan kom frågan: ”Har du också ångest?” Om jag hade varit tvungen att låtsas som om jag var en übermensch i den stunden, om jag hade varit tvungen att säga nej för att skydda en yta av perfektion, då hade allt fallit. Nu kunde jag istället med stolthet svara: ”Ja, självklart har jag ångest ibland.” Och detta gjorde så mycket. Mig kostade det ingenting att vara sann, men det gav stor lättnad till den jag talade med.
När jag sedan gick hem för dagen kunde jag ibland föreställa mig hur vi i Skandinavien sitter i våra väldesignade och nyrenoverade boenden och på allvar tror att vi är galna för att vi har ångest ibland. Jag tänkte på hur det skulle vara om vi istället kunde börja prata med varandra. Sluta förklara hur vi byggt till verandan och börja prata om de vi är. Våra önskningar, våra begränsningar, våra glädje – och sorgeämnen. Istället visar vi fasaden. Och en fasad är ju som vi alla vet - platt.
Medan jag läser ett flertal anställningsannonser om dagen slås jag av att de personer de säger sig söka inte verkar vara riktigt mänskliga. I en annonsering efter en rekryteringskonsult stod det till exempel: ”En av våra grundpelare är ”Inga problem” och vi kräver att du ser till att det verkligen inte blir några problem”. Hur i hela friden ska det gå till? Är inte ett arbete till stor del uppbyggt kring att, med varierande framgång, lösa problem snarare än att försöka förhindra att de ens uppstår? (det känns mer som en uppgift för Gud). Och en annan tanke. Jag har ett minne av att företag tidigare skrev två rubriker när de sökte anställda: ”Vi kan erbjuda” och ”Vi söker”. Just nu har ”Vi kan erbjuda” försvunnit helt (jag har inte sett en enda) till förmån för "Vi kräver”. Eller ska vi kalla det ”Vi kväver” (kreativitet, livslust och motivation).
Jag vill inte börja censurera mig. Jag vill inte skriva en klämkäck blogg som marknadsför en person som inte är jag. Men kan jag fortsätta att vara personlig på nätet och samtidigt söka jobb som t.ex. organisationskonsult? Det känns plötsligt som om jag måste välja. Kanske är det fullkomligt inbillat. Kanske har jag läst för många notiser om folk som får sparken efter att ha skrivit ditten eller datten på Facebook. Men ändå. Är att blogga personligt en alltför djup spricka i fasaden? Kan man vara en organisationskonsult utan nyrenoverat kök, som ibland är glad och ibland är svindeppig? Och framför allt. Som berättar om det.
Lyssna på fantastiska Selfmachine med I Blame Coco, en av de många "robotlåtar" som kommit de sista två åren. Det tror jag inte är en slump. Vi blir mer och mer mekaniserade, eller vi förväntas bli det. Fast det är ju så klart totalt misslyckat.
