Singel i otid del 2
Den dejtingvärld jag från och till levde i under två år kan närmast beskrivas som att kliva in och ut ur ett parallellt universum. Jag säger att jag var där från och till eftersom jag bitvis blev utmattad och då inte var särskilt social i månader i sträck. I ärlighetens namn kändes det hela ganska döfött, men jag blev ständigt matad med budskap om att man själv måste ta initiativ och vara aktiv när man i trettioårsåldern ska hitta en partner. Så då gjorde jag det. Tidigare hade det gått jättebra att bara leva. Hela den sociala samvaron funkade så att man förr eller senare träffade någon på en fest, genom vänner eller på något annat sätt. Hur som helst ett sätt som inte avvek från det liv man levde. Men nu var det annat. Trots att jag ideligen fick höra att det hände när man minst anade det. Inte sant.
Det var utmattande att liksom ställa in sig på att dejta som om det vore en prestation och en uppgift att ta sig an. Det kändes nästan som om man kunde få betyg i företeelsen i sig. Det värsta var att bara ”sitta hemma och vänta på att drömprinsen skulle ringa på dörren”. Då fick man IG. Under långa perioder fick jag IG. Fast jag väntade å andra sidan knappast på att en drömprins skulle leta sig upp till Masthuggsberget. Förresten ville jag inte ha någon drömprins. Jag ville möta en människa som passade ihop med mig. Men jag kände mer och mer att jag var en udda fågel.
Under den här tiden mötte jag de konstigaste männen jag någonsin träffat. Och jag har ändå, på grund av mitt runtflackande och min extroverta stil träffat många människor i mitt liv. Just då gav jag mig själv skulden. I mitt huvud målade jag upp bilden av mig själv som en wacko-magnet. Det var fel på mig, jag hade anknytningsproblematik, relationsstörningar och jag vet inte vad. Att under tiden dessutom läsa på psykologprogrammet var ingen höjdare kan jag säga. Det var nya diagnoser varje dag och jag psykologiserade precis allt. Men så här i efterhand så kan jag förstå att jag faktiskt var singel i otid. Jag var singel när alla mina vänner födde barn, gifte sig och köpte bostadsrätt. Aldrig kom reflektionen att jag i stort sett förlorat hela min sociala arena, eller att många fler män var i relationer än när jag varit singel i tjugoårsåldern. Nej, det var helt enkelt jag som presterade dåligt igen. Ingen påpekade heller något om detta för mig. Antingen hette det att jag hade otur eller så gick vänner och bekanta med i psykologiserandet. Många flaskor rödtjut och många kvällar med analyserande av något som var utom min kontroll. Kanske för att skapa mening i det meningslösa. Om det var mitt fel betydde det ju i alla fall att jag kunde göra något åt saken. Bara jag blev bättre. Men det var svårt att bli bättre. En relation ska ju helst bygga på att man har det bra ihop som man är. Inte att man ska anpassa sig till utbudet.
Och utbudet var som sagt helt förfärligt. Kanske låter det hemskt att jag säger så, och jag skulle aldrig lämna ut eller döma om det inte vore för att jag möttes av noll respekt. Jag möttes av män som plötsligt hade blivit kungar bara för att de var lediga mellan 30 och 35. Som trodde att de var rockstjärnor, trubadurer och Djs. Och i det konceptet ingår tydligen att man beter sig som ett svin mot det motsatta könet. Här kommer några smakprov på vad jag fick genomlida.
Efter två månaders dejtande blev jag bjuden till Barcelona där, låt oss kalla honom Roberto, hade hyrt en lägenhet över sommaren. Väl där blev jag presenterad för hela tjocka släkten. Roberto hade sina rötter i Barcelona nämligen. Det var fastrar och mostrar och kusiner. Till och med hans syster, som egentligen bodde i Sverige, råkade vara där samtidigt och vi umgicks ganska mycket med henne och hennes man. Det blev många kindpussar och ”Que guapa!”. Jag började tänka att det kanske skulle bli seriöst mellan mig och Roberto. Min hemresa var bokad dagen innan Robertos så jag väntade på att han skulle ringa när han kom hem. Men ingenting. Till slut ringde jag upp honom för att höra om hemresan gått bra. Jo då, allt hade gått bra. Men efter det att jag hade åkt (för drygt 24 timmar sedan) hade han kommit på att han inte var kär i mig längre. Bara så att jag visste. Hej då.
F dejtade jag i fyra månader. Han bodde på annan ort så vi reste fram och tillbaka, pratade i telefon och på msn. Det var intensivt. För intensivt. Men jag ignorerade obehaget (jag tror jag kallade det ambivalent anknytning) och tänkte att det var ju trevligt att träffa någon som var så på. En av de första gångerna jag var på besök hos F så ringde det på dörren medan vi åt frukost. F såg plötsligt helt förändrad ut. ”Tyst!” sa han i väsande ton. Jag stelnade med fruktostmackan i handen. Efter att det slutat ringa frågade jag varför han inte öppnat. ”Nej, det var mina föräldrar, de kommer hit varje helg och kollar upp mig”. Jag tyckte det var lite konstigt att gömma sig för sina föräldrar, för att inte tala om det faktum att att de var tvungna att kolla upp honom, men ok. Någon helg senare står F vid fönstret och vattnar blommor. Plötsligt rycker han till och backar in i rummet. ”Närma dig inte fönstret! Mina föräldrar är där nere.” Dags att gömma sig för föräldrarna igen. Ja, jag borde anat oråd. Men allt var ju mitt fel. Jag behövde bara vara lite bättre, lite mer förstående. Efter fyra månader gjorde F slut med mig via mail och vägrade sedan att prata med mig. Jag fick aldrig någon riktig förklaring på vad det var för fel. På honom.
Jag skulle kunna fortsätta i många sidor till. Men jag besparar er. Jag kan bara säga att jag slutat att skuldbelägga mig själv. Och för medsystrar som är singlar just nu så hoppas jag att ensamstående män över 35 med en separation i bagaget är snällare och mer respektfulla än de jag mötte.
Sommaren 2009 träffade jag min käresta, han bor ungefär 100 meter från den lägenhet där jag besökte Roberto. Märkliga äro ödets vägar. I tid och otid.
Det var utmattande att liksom ställa in sig på att dejta som om det vore en prestation och en uppgift att ta sig an. Det kändes nästan som om man kunde få betyg i företeelsen i sig. Det värsta var att bara ”sitta hemma och vänta på att drömprinsen skulle ringa på dörren”. Då fick man IG. Under långa perioder fick jag IG. Fast jag väntade å andra sidan knappast på att en drömprins skulle leta sig upp till Masthuggsberget. Förresten ville jag inte ha någon drömprins. Jag ville möta en människa som passade ihop med mig. Men jag kände mer och mer att jag var en udda fågel.
Under den här tiden mötte jag de konstigaste männen jag någonsin träffat. Och jag har ändå, på grund av mitt runtflackande och min extroverta stil träffat många människor i mitt liv. Just då gav jag mig själv skulden. I mitt huvud målade jag upp bilden av mig själv som en wacko-magnet. Det var fel på mig, jag hade anknytningsproblematik, relationsstörningar och jag vet inte vad. Att under tiden dessutom läsa på psykologprogrammet var ingen höjdare kan jag säga. Det var nya diagnoser varje dag och jag psykologiserade precis allt. Men så här i efterhand så kan jag förstå att jag faktiskt var singel i otid. Jag var singel när alla mina vänner födde barn, gifte sig och köpte bostadsrätt. Aldrig kom reflektionen att jag i stort sett förlorat hela min sociala arena, eller att många fler män var i relationer än när jag varit singel i tjugoårsåldern. Nej, det var helt enkelt jag som presterade dåligt igen. Ingen påpekade heller något om detta för mig. Antingen hette det att jag hade otur eller så gick vänner och bekanta med i psykologiserandet. Många flaskor rödtjut och många kvällar med analyserande av något som var utom min kontroll. Kanske för att skapa mening i det meningslösa. Om det var mitt fel betydde det ju i alla fall att jag kunde göra något åt saken. Bara jag blev bättre. Men det var svårt att bli bättre. En relation ska ju helst bygga på att man har det bra ihop som man är. Inte att man ska anpassa sig till utbudet.
Och utbudet var som sagt helt förfärligt. Kanske låter det hemskt att jag säger så, och jag skulle aldrig lämna ut eller döma om det inte vore för att jag möttes av noll respekt. Jag möttes av män som plötsligt hade blivit kungar bara för att de var lediga mellan 30 och 35. Som trodde att de var rockstjärnor, trubadurer och Djs. Och i det konceptet ingår tydligen att man beter sig som ett svin mot det motsatta könet. Här kommer några smakprov på vad jag fick genomlida.
Efter två månaders dejtande blev jag bjuden till Barcelona där, låt oss kalla honom Roberto, hade hyrt en lägenhet över sommaren. Väl där blev jag presenterad för hela tjocka släkten. Roberto hade sina rötter i Barcelona nämligen. Det var fastrar och mostrar och kusiner. Till och med hans syster, som egentligen bodde i Sverige, råkade vara där samtidigt och vi umgicks ganska mycket med henne och hennes man. Det blev många kindpussar och ”Que guapa!”. Jag började tänka att det kanske skulle bli seriöst mellan mig och Roberto. Min hemresa var bokad dagen innan Robertos så jag väntade på att han skulle ringa när han kom hem. Men ingenting. Till slut ringde jag upp honom för att höra om hemresan gått bra. Jo då, allt hade gått bra. Men efter det att jag hade åkt (för drygt 24 timmar sedan) hade han kommit på att han inte var kär i mig längre. Bara så att jag visste. Hej då.
F dejtade jag i fyra månader. Han bodde på annan ort så vi reste fram och tillbaka, pratade i telefon och på msn. Det var intensivt. För intensivt. Men jag ignorerade obehaget (jag tror jag kallade det ambivalent anknytning) och tänkte att det var ju trevligt att träffa någon som var så på. En av de första gångerna jag var på besök hos F så ringde det på dörren medan vi åt frukost. F såg plötsligt helt förändrad ut. ”Tyst!” sa han i väsande ton. Jag stelnade med fruktostmackan i handen. Efter att det slutat ringa frågade jag varför han inte öppnat. ”Nej, det var mina föräldrar, de kommer hit varje helg och kollar upp mig”. Jag tyckte det var lite konstigt att gömma sig för sina föräldrar, för att inte tala om det faktum att att de var tvungna att kolla upp honom, men ok. Någon helg senare står F vid fönstret och vattnar blommor. Plötsligt rycker han till och backar in i rummet. ”Närma dig inte fönstret! Mina föräldrar är där nere.” Dags att gömma sig för föräldrarna igen. Ja, jag borde anat oråd. Men allt var ju mitt fel. Jag behövde bara vara lite bättre, lite mer förstående. Efter fyra månader gjorde F slut med mig via mail och vägrade sedan att prata med mig. Jag fick aldrig någon riktig förklaring på vad det var för fel. På honom.
Jag skulle kunna fortsätta i många sidor till. Men jag besparar er. Jag kan bara säga att jag slutat att skuldbelägga mig själv. Och för medsystrar som är singlar just nu så hoppas jag att ensamstående män över 35 med en separation i bagaget är snällare och mer respektfulla än de jag mötte.
Sommaren 2009 träffade jag min käresta, han bor ungefär 100 meter från den lägenhet där jag besökte Roberto. Märkliga äro ödets vägar. I tid och otid.
