Nej

”Har du svårt att säga nej?”

Reportern lägger huvudet på sned och tittar med ömkan på den företrädesvis kvinnliga intervjupersonen (manliga finns också men de är ovanligare). 

”Ja, jag har svårt att säga nej, men jag håller på att lära mig med hjälp av (sätt in ord som KBT, coaching, självutveckling, motivationssamtal och träning här).”

Så, nu är det officiellt, ännu en halvkänd kvinna har erkänt att hon har svårt att säga nej. Ofta följs fallet upp några månader eller ett år senare när kvinnan har lärt sig att säga nej. Hon har trätt in i nej-paradiset och befinner sig således i ett annat tillstånd, och får andra frågor. Hon blir beundrad, säljer böcker, drar på föreläsningsturnéer. Jag kunde inte säga nej, jag var misslyckad och lönnfet av allt godis jag var tvungen att stoppa i mig för att jag var så missnöjd med mig själv. Men titta nu. Jag kan säga nej och jag är smal och vältränad. Jag kan säga nej och jag har träffat en ny kärlek. Jag kan säga nej och jag är framgångsrik. 

För tre år sedan ganska exakt började en period i mitt liv som skulle komma att bli en av de värsta jag genomlevt. Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att livet har serverat mig den ena ruttna rätten efter den andra, medan jag själv kämpat för fel saker. Dörrar har stängts och inga öppna fönster fanns att skåda så långt ögat nådde. Jag har behövt hjälp, periodvis mycket hjälp. Jag har hamnat i vårdapparaten. Av alla frågor och råd och anvisningar jag fått lyser en sak starkast av dem alla: Kravet på Nejet.

”Är du en duktig flicka?”

”Du måste lära dig att säga nej.”

”Du kan inte fortsätta så här, man klarar inte allt, sätt gränser.”

Och så vidare.

Jag sa nej. Det fick som följd att jag förlorade mitt dåvarande jobb. Då var det inget jobb att ha säger människor till mig. Och det må vara sant, det är jag den första att skriva under på. Men ändå,det var min försörjning och jag vet inte om ni har märkt det, men det är inga lättsamma tider vi lever i. Jobb dyker inte upp hur som helst.

Ibland funderar jag på om jag verkligen har varit så dålig på att säga nej genom åren. Har det varit mitt fel att jag blivit överbelastad? Är belastningen konstant och oändlig och är det vi som individer som måste begränsa den? Jag har inget bra svar på det, men jag vet att jag inte vill bli en av de nej-sägande kvinnorna som plötsligt verkar spända som fiolsträngar och som krampaktigt håller kvar vid sitt leende medan flosklerna rasar ut ur munnen. Jag vill bara få finnas lite. Jobba lite med folk som är snälla, umgås med människor som tycker om mig. Ska det vara så svårt?

Jag är duktig, men jag är definitivt ingen flicka. Jag är inte mina prestationer, men ändå är jag det. Varje gång jag uträttar något lägger jag en liten bit av mig i det jag gör, vad är det annars för mening med att skapa? Jag är inte rädd för att prestera, men om prestationen är felriktad i andras ögon, om den är för mycket jag och för lite kvinna, då kommer plötsligt de goda råden. Sätt en gräns. Du måste säga nej. Men det som verkar komma med krav-nejet är en likriktning. En kvinnomall. Och om nejet är meningslöst, om nejet till slut vänds mot mig själv och manar mig in en fälla, vad är det då värt?

Jag är ganska säker på att jag har kunnat säga nej till jobb, relationer och saker jag inte velat åta mig under livets gång. Däremot har jag varit alldeles för dålig på att skydda mig själv och framför allt på att bejaka min personlighet. Men jag har också bitvis blivit nedtryckt, utfryst och marginaliserad. Ofta i samband med att jag varit för mycket människa och för lite kvinna. Skulle jag ha pipit fram ett nej då? Hade jag haft en chans i helvetet mot århundraden av hierarkier och maktstrukturer? Knappast.  

Nästa gång du får rådet att säga nej och sätta gränser, stanna upp, och fråga dig: Vem ger rådet och vad är det jag förväntas försaka med nejet som krävs av mig?

Sedan kan man säga nej tack till de urdåliga råden. Det tror jag är det bästa nejet.

Imperiets fall

Medan kaffet på maten, som jag egentligen bara tog för att den är inkluderad i lunchpriset, kallnar tittar jag på T och säger: ”Det här är ingen rolig tid att leva i. Det är ett imperiums fall, en tidsepok som går i graven och vi kommer aldrig att få leva eller veta något om det nya som kommer.”

Jag läser ”Ögonblicket” av Douglas Kennedy och slås av hur nära det är, det som var. En halv stadskärna, som en smula av väst inpackad i DDR. En mur som jag rörde vid sommaren ’99, ett land som jag körde igenom 1990. Då det fortfarande var kommunismens gråa färgskala som dominerade landsbilden. Då trodde vi att det var början på något nytt, på fred och unioner, på frihet i obegränsad skala. Inget mer Checkpoint Charlie. Nu är där bara ett museum. Men i själva verket var det början till slutet och nu är vi mitt i ett imperiums fall. Alla tecken finns där. Vår fixering vid mat och skådespel och sex. Se franska hovet före revolutionen. Se romarriket.

”Tror du att de franska revolutionärerna förstod den nya tid de skapade, att upplysningsmännen fick se sin enorma inverkan på vårt tänkande?” svarar T medan vi gör oss redo för att gå.

”Nej, det må vara sant. Men jag tycker bara att det är en jäkla skittid att leva i. Jag vill se det nya, förstå vart vi är på väg.” svarar jag.

Jag tänker på mina ungdomsdrömmar. De handlade inte om märkvärdigare ting än en resa i Europa. Att få bo en tid i ett annat land. Det var stora drömmar då. Nu blir man närmast betraktad som störd om man inte har rest jorden runt.

Jag har levt hela globaliseringen. Nej, kanske inte hela, för det verkar inte vara över ännu. Är det sant som konspirationsteorierna säger att det finns en världsmaktelit som vill skapa en internationell underklass medan de tronar på pengar i den världsvaluta de skapat? Är det det nya?

Var är de filosofiska ideologier som ska ta oss bortom upplysningstidens sista suckar? Jag letar men hamnar bara bakåt i tiden. Även om jag inte är ensam om att söka, inte ensam om att se. Vi är inte så många. De flesta av oss duckar och hoppas bli räddade av den svenska kronan. Eller bara för att vi är så duktiga. För att vi har haft tur. För vi är ett av världens mest skuldsatta folk. Men vad gör väl det när fredagsmenyn består av honungsslungade rotsaker och långkok på högrev i vin och tomat? Vi skrattar när vi tänker på den delade avocadon fylld med räkor och majonäs. Tänk att det var festligt. Då. Då när drömmarna inte tog oss längre än till Paris.

Här finns Cronemans utmärkta krönika i ämnet och här finns dokumentären The four Horsemen. Såg den i höstas och det var den bästa dokumentär jag har sett på väldigt länge.

Dansa. Pausa.

Det sägs ju att ett skapande smittar av sig på ett annat. I mitt fall verkar så inte vara fallet. Jag målar sedan några veckor tillbaka, och skrivandet blir lidande. Jag får inte samma stuns i det jag ska säga och jag upprepar mig. Eller upprapar mig som min mormor brukade säga.

Dessutom är jag i fasen gasa eller bromsa med min blogg. Om jag ska ta nästa steg så ska den fixas till och bli snygg och proffsig i utformningen. Jag har hållit på ett bra tag nu, och jag har skrivit mest för att det har varit ett driv, något som har gett mig mycket. Men någonstans finns så klart hoppet om att det ska leda till något större, eller något annat i alla fall.

Så jag dansar och jag pausar. Och just nu ska jag pausa lite från bloggen för att sedan snygga till den och nystarta. Fler bilder och mer om konst och form. I alla fall helt ny lay out. Och ett annat foto på mig, minus rauk.

Så, nu pausar jag ett tag och sedan dansar vi vidare.

Banaliteter

Jag och en kompis mailpratade om banaliteter. Alltså uttryck och fraser som liksom flyter omkring i samtal och texter och som ses som nyttiga sanningar. För det mesta brukar jag vifta bort dem som efterhängsna flugor. Lätt irriterad. Särskilt om de levereras på något socialt medie i form av ett vykort med illustration (gullig katt, solnedgång, strand..ja, ni fattar). Men så ibland bryter de där banaliterna igenom och tar. Det tar på mig.

I den banala talkshowen Robins satt Kodjo Akolor förra veckan. Jag gillar honom sedan länge, särskilt i den magiska kombinationen med Hanna Hellquist och Martina Haag i Morgonpasset i p3. Så jag bestämde mig för att titta för en gångs skull. Och trots att jag satt och genus retade upp mig på att Agneta Sjödin fick frågor om killar och Kodjo om sitt yrke (ingen skugga på de medverkande), så var det en sak som Kodjo sa som blev till mer än en irriterande fluga. Lite mer käftsmäll. Eller i alla fall en lätt lavett. Han sade att om man vill nå sin dröm så kan man inte bara sitta hemma och vilja, man måste börja någonstans. I Kodjos fall var det en stå-uppkurs.

Ja, banalt. En lång resa börjar med ett enda steg. Dessutom var det banalitestsbiblen Alkemisten som hade lett Kodjo till denna insikt. Men. Det tog. Kodjos historia sammanföll med att jag läste ett av mina två år gamla blogginlägg som skulle kunna ha varit skrivet igår. Bääääm! In your face. Eller in my face i det här fallet. Gud vad jag sitter i soffan och vill.

Banaliteter kanske är banaliteter för att det finns något i dem som griper tag, någon slags flytande allmän önskan eller visdom som, då den levereras med katter och solnedgångar, blir lätt att vifta bort. Det är lätt att snobba och snorka sig.

”Banaliteter!”

Det kan pöbeln ägna sig åt. Snork.  

Men nej, det kan vara nog så svårt att leva en banalitet. Att ta det där första steget, att våga staka ut en färdriktning. Jag ska bestämma mig för det. Första stegen har jag tagit. Tar jag just nu. Heja mig!

 

 

Vem är jag nu igen?

Vem är jag? Egentligen. En fråga som vi ställer oss ibland. Eller nej, inte ibland, ganska ofta skulle jag våga påstå. Men i våra tider kanske frågan ställs utifrån yttre attribut. Är det här huset jag? Är den här tröjan jag? Är den här relationen jag? Likväl är den där, frågan. Vi definierar dagligen oss själva. Kanske för att hålla kursen i stort och smått, för att bibehålla känslan av att det finns ett jag som är beständigt och som vandrar genom livet guidad av sitt inre.

Om man inte själv orkar fastställa vem man är så går det bra att göra ett personlighetstest. De är ganska populära, du har säkert fått göra ett sådant vid någon anställningsintervju. Jag använde mig själv av personlighetstest (och gjorde ett själv) under min examensforskning. I samband med allt detta fick jag stränga instruktioner om hur testet skulle delas ut hur instruktionerna skulle låta osv. Allt för att mätningen skulle bli så exakt som möjligt. Det sades att personligheten var beständig, om jag gjorde samma test om 15 år skulle det se likadant ut i stort sätt. Hus och tröjor kommer och går, personlighetstestet består.

Men jag undrar jag. Och för några veckor sedan läste jag om en rapport som visade att vår personlighet inte alls är beständig. Tvärtom förändras vi i stor grad från det att vi är tjugo till dess att vi är sextio. En intressant upptäckt var att om vi ser i backspegeln så inser vi att vi har förändrats, medan vi har svårt att föreställa oss att vi kommer att vara annorlunda i framtiden. Vi är helt enkelt vårt beständiga jag just nu. Det kan förklara varför det är så svårt att föreställa sig att man kommer att bli glad när man är deprimerad, eller tvärt om för den delen. Det kan förklara korkade ekonomiska beslut. Det kan förklara många av de felaktiga beslut vi tar.

För några dagar sedan var jag och klippte mig. När jag kom in på salongen, där jag inte varit på tre år, kände jag mig väldigt låg. För det första var mitt hår en katastrofzon sedan några veckor tillbaka. Men sedan var det också en känsla av att träffa mitt jag för tre år sedan. Jag hade en bild av hur jag såg ut i just den salongsspegeln, vad jag pratade om när jag satt i stolen, vad mina förhoppningar var, mina framtidsvisioner. Så det första jag sa till min frisör när jag satte mig ner var naturligtvis: ”Ser du vad tjock jag har blivit?” (Alla vet ju att lyckan, livet och framtiden avgörs av kroppsfett!)

I det där tjocka fanns så mycket mer än bara mina extrakilon. Där fanns uppgiveneheten över att många av de förhoppningar och drömmar jag haft sist jag var där, nu var betydelselösa och grusade. Och de nya, mitt nya jag, är inte riktigt på plats ännu. Medan klippningen gick sin gilla gång, och jag fick tilbaka ”min” hårfärg (som är strawberry blond och inte mörkt råttfärgad som naturen bestämt) formulerades nya drömmar, en ny lägesrapport och ett konstaterande kring att det jag trodde var min framtid för tre år sedan inte var bra. För mig. Som person.

Min frisör var sen så kunden hon skulle klippa efter mig kom innan jag hade hunnit gå. Det visade sig att det var en kollega från ett tidigare jag. När jag var designer. De var så speciellt att träffa min fd kollega där och då. Jag gick ut från salongen och mindes hur jag var, då. Vem jag var. Och det var inte den sista påminnelsen jag fick om jag-då. Någon högre makt ville banka in det i skallen på mig. Mitt nuvarande jags bankkort hade gått sönder så jag var tvungen att reglera min skuld kontant hos frisören dagen därpå. I stolen framför sanningsspegeln satt ytterligare en kollega från förr. Samma glädje, samma känsla av lätthet. ”Men Frida, det är någon mening med det här!” sa min frisör medan hon slog ut kvittot.

Under en fika, två dagar senare, med en god vän från psykologstudierna hör jag mig själv utbrista lite out of the blue: ”Innan jag började på psykologprogrammet var jag en glad person! Jag var lättsam, jag brukade skoja mycket.”

Så nu undrar jag vem jag är egentligen. Är det något värt att fundera över? Eller ska jag köra den katalanska stilen. Tänka att det inte är någon idé att tänka så mycket, att det är bättre att dra sig framåt med hjälp av god mat, arbete och nära och kära. Det kanske är det som är jag. Vem jag än är, ska detta jag ta en kaffe till och måla vidare på den tavla som jag påbörjade igår. Den känns väldigt jag. Och den gör mig glad. Det har tester och beprövad erfarenhet visat.

Här finns Håkan Hellströms syn på saken.

High pitch

Det går framåt upptäckte jag idag. För mig alltså. Någon annan kan jag inte stå till svars för. Det finns inget bättre kvitto på att man har utvecklats än att hamna i skarpt läge – i det här fallet en situation som vanligtvis känts obekväm – och reagera på ett nytt sätt.

Jag stötte på min gamla frisör på stan och det uppstod en sådan där ska-jag-hälsa-situation. Det var väldigt länge sedan jag klippte mig hos henne och när hon meddelade att hon skulle börja plugga och sluta att klippa hår blev jag i ärlighetens namn lite lättad. Som så många frisörer så var hon lite grann som Tussan. Ni vet Mia och Klara. ”Har du baaaurn?”

Fast då, för hundra år sedan, handlade det inte om barn utan om allt möjligt annat, allt som man kände sig osäker på fick man frågor om. Det var som om hon kunde scanna igenom ens system och trycka till där det blinkade rött av osäkerhet. Till slut satt jag i frsörstolen  och pratade med en high pitch-röst i hundra kilometer i timmen medan foliepapprerna frasade på mitt huvud.Jag försökte föklara hur saker och ting låg till med föga framgång, eftersom jag inte hade en aning om hur saker låg till. I alla fall inte de områdena som scannats röda. Vid uträdet från salongen var jag utmattad och jäkligt snygg i håret. Trots sin förmåga att framkalla ångest i mig så var hon grym på att klippa.

Så hälsa eller inte. Jag hälsade, mest för att jag var på gott humör och tyckte att det verkade vara det trevligaste. Och jag hade fått en lättare minnesförlust angående high pitch-utbrotten. Och hur som helst såg hon  frånvarande ut i ögonen när hon hälsade tillbaka med ett leende. Hon kände inte igen mig tänkte jag och fortsatte plocka bland dukarna med kycklingmotiv. Sedan vände hon sig om.

”Nu minns jag!”

Och sedan var det igång. Osäkerhetscanningen. Men så tänkte jag att det var bättre att stoppa den illa kvickt. Dels vet jag inte ens om en pro som hon skulle stå ut med alla osäkerhetsalarm i mitt system just nu, dels kände jag plötlsigt att jag inte hade något att dölja. Så när hon började med frågevalsen sa jag helt enkelt som det var: ”Jag är totalt förvirrad, vet inte vad jag vill göra eller vilken av mina svindyra och svåra utbildningar jag kommer att jobba med. Men jag mår bra, bättre än på länge.”

Det var som hon hejdade sig mitt i ett resonemang. Gamla tekniken gick inte. Hon öppnade jackan och visade en minimal mage. ”Tredje på gång! Här ligger vi inte på latsidan!”

Och när jag i den stunden sade att jag var glad för hennes skull så menade jag det verkligen. Och min röst låg kvar i samma tonläge som vanligt. Jag tänkte att om hon ville ha sista ordet kunde hon gärna få det. Leendet som aldrig nådde ögonen. Det jag trodde var så stelt för att hon inte kände igen mig. Det leendet var kvar som en grimas i nedre delen av ansiket där det fryst fast och börjat darra lätt.

”Kul att ses!” sa jag. För det var kul för mig. Jag gick därifrån och kände mig helt oberörd. Lite brydd över att hon känt behovet av att, trots alla kassar hon bar på, öppna jackan och skjuta fram magen. Det var hennes behov av bekräftelse, och det hade det säkerligen varit hela tiden. Hennes osäkerhet – min high pitch.

För Tussan går det inte så bra när allt faller, trots baurrn och man som är hockeyproffs. Kanske bättre att stanna upp och inse att man är förvirrad innan nästa kapitel av ens liv tar vid. Det gjorde Metallica, underbart berättat i Some kind of Monster som finns på svt-play nu. Och det gör jag. Jag vet inte vart jag ska men jag vet hur det kommer att kännas när jag är framme.

”This is the hugest chapter in my life” säger James Hetfield efter tre års kämpande i rehab och gruppterapi för att hålla ihop Metallica och sig själv. Och inte bara hålla ihop, göra bättre.

Jag tror det här är the hugest chapter of my life. Jag är mitt i det. Jag har inget att redovisa, ingen jacka att knäppa upp. Men jag har kommit närmare sanningen. Och – jag slipper prata med high pitch-röst. Bara en sådan sak.

Rosslande slutreplik

Det är skönt att inte vara ensam om sina tankar. Det gör dem inte mer sanna, men det råder bot på isoleringen. Det är skönt att låta andra prata när man själv rosslar och piper. En dag i konvalesens. Så, för er som orkar och vill följa med lite till på min kritik av delar av det nuvarande feministiska klimatet, här kommer några röster som jag skriver under på:

http://www.expressen.se/kultur/a-ena-sidan/


http://www.flamman.se/sveland-kraver-rattning-i-ledet


http://arbetarbladet.se/kultur/litteratur/1.5659785-det-ar-dumt-att-rycka-ur-mikrofonsladden


Det tror jag får bli slutreplik i ämnet för denna gång. Jag avslutar med en del av en låttext (Sång om Kvinnans Otäcka Roller från albumet Röda Bönor (1976))  hämtat från Röda Bönors hemsida. Där finns alla deras underbara texter, rekommenderad läsning, även om den skrämmer på så sätt att lite har förändrats.

"För jag vill vara kvinna
med plats för hela mej
Allt det gamla ska försvinna
det angår också dej
Det finns en värld att vinna
för både dej och mej
Och jag ska hjälpa dej att vara fri med mej

Å å å å å - vad du gjort mot mej
Å åååå det ska jag aldrig göra dej
För det finns en värld att vinna för både dej och mej
Och jag ska hjälpa dej att vara fri med mej

Och du ska hjälpa mej att vara fri med dej

Och jag ska hjälpa dej - och du ska hjälpa mej - och jag ska hjälpa…"

Text: Kjerstin Norén