Vägen igenom
Egentligen skulle det här inlägget handla om min naturvistelse. Om att det inte blev någon natt i skogen, utan en sen kväll på cykel hem i mörkret. Jag hade inte ställt in mig på hur rädd jag skulle bli när natten kom. Men hur som helst. Det ska handla om något annat istället.
I förmiddags satt jag och tog mig en förmiddagskaffe på favoritfiket när en alkoholpust nådde min näsa. En full man, en full isländsk man gör entré på det vis som bara fulla isländska män kan. Storstilat. Så klart finner han vägen fram till mitt bord, de brukar göra det, människor som vill prata. Lite uppblåst börjar han med att berätta att hans största problem är att han är så snygg och trevlig, sedan lägger han till: ”And I’m drunk.”
”Jag känner det, svarar jag. Du luktar alkohol lång väg.”
”Det är så va?” säger den isländska mannen.
Sedan börjar han berätta. Först om en kvinna han gjorde slut med dagen innan, men ganska snabbt kommer samtalet in på hans missbruk. Han har druckit i fyrtio år. För inte så förskräckligt länge sedan var han på behandling hemma på Island, i samma grupp som Eric Clapton. Eric Clapton har hållit sig nykter sedan dess, men inte den isländske mannen. Jag misstänker att det är samma behandlingshem som PO Enquist skriver om i ”Ett annat liv”. (En fantastiskt bok för er som inte läst den.)
Den isländske mannen pratar mycket nonsens, men mest handlar det om att han vill sluta dricka. Och om varför han började dricka. För fyrtio år sedan förlorade han fru och två små barn i en bilolycka. När han pratar om det ser jag att för honom var det som om det hände igår, trots att nästan ett helt vuxenliv passerat sedan dess. Han började dricka för att stå ut med sorgen, men istället blev den hans evige följeslagare. Den enda vägen ut ur sorgen är genom den. Och mannen har inte gått igenom sin.
Jag frågar om han är redo att fejsa sin sorg. Han skakar på huvudet. Han gråter. Men han ska tillbaka till Island och behandlingshemmet på söndag. Om de släpper på honom på planet.
Jag säger att jag av hela mitt hjärta hoppas att han kommer att åka och att han inte ger upp. Han säger att han inte vet om han kommer att klara det. Han säger: ”You’re the only one who said those words to me and really meant them, in a very long time.”
Och då känner jag att jag verkligen menar det. Det är sant. Och utan att den isländske mannen vet det, har han lärt mig något. Att jag kan känna genuin empati igen. Att jag är mig själv efter månader av vandring genom sorg. Sorg över att ingenting blev som jag trodde eller hoppades efter psykologprogrammet. Sorg över att min man tvingats gå igenom förlusten av sin mamma. Sorg över att lekfull nyförälskelse så snabbt byttes mot smärta och allvar.
Och med den isländske mannens vackra rosor i handen, med hans ord: ”Don’t forget me” går jag hem och tänker: Nej, jag kommer inte att glömma, det var dagen jag förstod att jag gått igenom sorgen. Och det behövdes ingen natt i skogen för att förstå det, utan en medmänniska i form av en full isländsk man.
