Kusinen från landet

Har varit på resande fot till huvudstaden och tillbaka. Inget besök inne i storstan eftersom tiden spenderades på kursgård med nygammalt jobb. Igår skulle jag således ta tåget hem från Stockholm till Göteborg, jag och min kollega åkte saltsjöbana och tunnelbana till centralen för att komma till vårt X2000.

En gång i tiden har jag bott i Stockholm, under ironins och Ztvs kalla dagar, det vill säga från ’95 till ’99. Senare har jag varit en millimeter från att flytta tillbaka några gånger, till och med försökt byta lägenhet. Men det blev inte så.

Igår där på centralen fick jag lite av en chock. De två sävliga långskonkarna med rullväska som alla stötte in i, de som gick mot strömmen, i fel led och på fel sida av gången – det var jag och min göteborske kollega. De andra var som skållade råttor, som små individuella tornados som svepte förbi. Kanske hade de memoriserat sina steg från hundratals andra dagar i gångarna och på perrongerna, kanske var de i innehav av ett kompass jag aldrig utvecklat, men fort gick det och många var de.

Jag såg en tjej som hade problem med sin väska och hade gått åt sidan för att fixa det. Hon satt och mixtrade med sitt blixtlås medan människor trampade på henne eller snubblade över hennes rygg. Inga förlåt eller behöver du hjälp. Dumma jänta att ha problem. Sköt dig själv, du förtjänar en fotdänga.

Det var vedervärdigt att vara på Stockholms central klockan fem en torsdag. Jag skulle kunna sträcka mig till att säga att det var så nära jag personligen kan komma helvetet, stressmässigt sett. Jag tänkte: ”Vad händer om någon ramlar, om en olycka sker?” Jag tänkte på bomber, på bränder och andra icke-stresssänkande scenarior.

När vi kom fram till Göteborg tog jag min 60-buss hem. Vid hållplatsen stod det tre olika sällskap och pratade med varandra. Ett av dem började prata med mig, vi skrattade tillsammans i några minuter. Inga skållade råttor. Inga hemliga färdriktningar i folkhavet som man inte förstod. Västanvinden var frisk, dock utan tornados i sikte. alskagoteborg.nu.  

Foto: Stig Rehn Västergötlands museum.