Min icke-kamp 1

Det handlar som sagt om förändringar för mig just nu, om att resa inifrån och ut. Att det inre ska vara i samklang med det yttre. Jag har inte varit så bra på det tidigare i livet. Är nog inte så bra på det nu heller, men jag förstår åtminstone viktigheten i det.

Det handlar om att upptäcka oväntade sidor av sig själv. Jag, den karriärslystna, överambitiösa, målstyrda har ingen lust med allt det där längre. Det känns skumt, lite vilset. Visst var allt det där yttre påtryckningar och sökande efter bekräftelse, men det var en riktning. Låt vara att den inte ledde mig hem.  

I vår tid handlar det mycket om de stora ansträngningarna, de radikala förändringarna, de starkaste rösterna och de omänskliga prestationerna. Vi dyrkar människor som har kämpat sig från ”ingenting” till materiell framgång. The self made man ni vet. Vad var the self made man innan han blev man? Det vet vi inte så mycket om, det är ju bara en utgångspunkt, frågan är om han ens var en människa. Vi vill inte veta. Vi vill veta hur han förskansade sig miljonerna, företagen, lyxvillorna. Hur han mot alla odds, utan utbildning endast utrustad med vilja tog sig fram genom asfaltsdjungeln upp till skyskrapans högsta våning. Han tittar ner på oss, han är gud men ändå inte, för han är ju self made. Inget stjärnstoft kunde styra hans öde. Han formade det själv. Han är mannen som bevisar att vi inte behöver någon högre makt, han är upproret mot livet som skapade oss. Det visade sig att det inte var så. The self made man säger att vi skapas till ingenting och gör oss själva till någonting.

I mig börjar jag undra om det inte finns en annan väg än den kämpandes. Jag tycker jag har kämpat så otroligt mycket i mitt liv, och ändå har jag varken lyxvilla eller kontor i skyskrapa. Men mer än det, kämpandet gör mig väldigt olycklig.

För någon månad sedan satt jag på spårvagnen och funderade. Jag hade gått upp mycket i vikt sista året, mer än jag mådde bra av. I vanlig ordning började mitt intellekt lägga upp kampplaner. Dieter, träning, svält och tuktan. Men sedan var det något i mig som sa: ”Det måste finnas en väg som inte innebär att jag ska kämpa, min kropp behöver inte de här extra kilona längre. Borde det inte gå att äta som jag vill, leva som jag vill och ändå gå ner i vikt?”

Det fanns det. Jag började helt enkelt att lyssna på vad jag behövde. Jag säger inte mer än så, för det är ingen metod jag pratar om. Bara att leva inifrån och ut. Det var ingen kamp, vetskapen fanns i mig.

Idag fick jag samma tanke, men rörande sysselsättning. Det känns svårare, större, vanskligare att ha tillit till. Att det finns en sysselsättning för mig som kommer inifrån och ut. Som jag kan leva på. Som ger mig en helhet i livet. Jag drömmer om att berättandet ska vara den kamplösa vägen för mig. Någonstans finns det en visdom i mig som berättar mina steg. Jag behöver bara lyssna och sluta kämpa. Svårare än så kan det, ska det, inte vara.