Sånger från förr
Kan man säga att man håller på att skriva en bok när man inte fått ut en textrad på fem månader? Jag försöker intala mig själv att jag faktiskt nästan är klar, i alla fall om man ser till mängden tecken och ord. Men det är en lögn, jag är inte alls färdig, manuset är fragmenterat, ojämnt och lite ihåligt på sina ställen. Dessutom är det nuvarande slutet som en suck, eller en viskning. Det finns ingen ordentlig punkt.
Jag försöker komma till rätta med varför manuset överhuvudtaget kom till, och varför det är så svårt att slutföra. Svaren på de frågorna är större än själva boken. Det handlar om mitt liv, inte bara den period jag skriver om, utan allt som kom där efter.
Av någon anledning känns det som om jag alltid återkommer till de åren, längtar jag inte tillbaka så försöker jag resolut röra mig ifrån, som i protest. Det var som om jag fick smak på något som skulle ha varit, det som var mitt syfte. Men sedan kom jag av mig, sången klingade av och jag tog aldrig upp den igen.
Jag tror att jag skriver om den perioden för att bli klok på vad jag förlorade. Egentligen har jag gjort många av de saker jag drömde om, rent materiellt. Men det är mer än så, känslan av att ha en arena, av att kunna uttrycka sig och få gehör. Vart tog den vägen?
Idag skrev jag i min sporadiska dagbok:
"Jag minns så klart samtalet med E (en god vän från barndomen) för några år sedan. Jag berättade som vanligt om killen du jour, jag minns inte ens vem det var. Hon avbröt mig för att påminna mig om min kreativitet. Hur det kändes att vara på mitt rum i Valle. Att jag gjorde allt; ritade, skrev, spelade piano, lyssnade på musik. Att det var som att kliva in i ett konstnärligt universum. ”Det var så skönt att vara där” sa hon.
När hon pratade om det slog det an något i mig, som en melodi man omedelbart känner igen. Jag sjöng med en stund ur rosslig strupe, men sedan kom Generalen och påminde mig om hur livets våndor skulle motas bort. Genom hårt arbete. Här går det inte att lyssna på några melodier från förr. Och sången stillnade, ebbade ut i den grå dimman som återigen slog sig ned runtom mig."
Den här spelade jag ofta på den tiden. Passar bra gör den, just idag. Håll tummarna för att skrivlusten kommer tillbaka!
