Will you accept this rose?
Kameran sveper över en sal som ser ut att ha inretts av Jackie Collins, och där står ett antal kvinnor, eller män, uppklädda till tänderna. Mycket tänder, av det kritvita slaget. Mycket prasslande av nylontaft borde det vara i rummet också, med tanke på alla skolbalsklänningar, men det hör man inte, för samma musikslinga spelas om och om igen medan ansikten zoomas in, antal rosor räknas och namn kallas upp. ”Will you accept this rose?” frågar unkarln eller ungmön. Och de accepterar rosen. Alltid och alla. Till och med brukar accepterandet följas av ”I thought you’d never ask.” Bara en gång har jag sett en tjej säga nej, men då sa hon till i förväg så själva spänningsmomentet uteblev (plus att hon sedan ångrade sig och sade att det var hennes fel för att hon inte öppnat sig nog).
Jag älskar The Bachelor/Bachelorette. Kan inte få nog, är hooked. Jag tycks inte vara den enda eftersom serien nu är inne på sin 15e respektive 7e säsong. När jag säger till vänner och bekanta (kanske mest bekanta, vänner har tröttsamt gett upp hoppet) att jag verkligen på allvar gillar The Bachelor, brukar deras ansikten vridas om som en sur disktrasa. ”Men hur kan du titta på den smörjan?” Brukar vara frågan som följer. Och jag undrar själv hur jag kan. Hur jag kan med. Det är väl vad som kallas guilty pleasure. Men på senare tid har jag börjat fråga mig varför jag över huvud taget måste förklara mig. Är det verkligen så fult, vidrigt, smaklöst att vilja se männsikor bli kära? Vi som inte har sagor längre, som inte får tro på någonting magiskt, som helst ska utöva mindfulness var femte minut för att relatera till nuet och verkligheten och acceptera saker som de verkligen är och inte som vi skulle vilja att de vore. Varför är det så fult att tro att drömmar, som inte innefattar att man ska göra kometkarriär eller bostadsdito, kan bli sanna? Varför är det så skamfyllt att vilja följa med på fantasiska dejter i Costa Rica och Las Vegas medan ögon tindrar, hopp föds och hjärtan blöder?
Egentligen har vi alltid ägnat tid åt att prata om, drömma om och fly in i historier om romantisk kärlek. I sagor, myter och legender kämpar människor för att få älska och bli älskade med passion. Vi har alltid trott på det omöjliga i förälskelsen, fastän vi vet att det falnar, att det inte är mogen kärlek och att vi kanske (gud förbjude) kommer att få leva ett helt liv utan att aldrig få känna magin. Ändå finns det inte många som skulle säga att den där magin inte existerar. Inte många skulle med handen på hjärat kunna svära på att de inte drömt någon gång, att de aldrig vaknat en natt och känt att det måste väl finnas någon där ute som skulle kunna tända det där hos mig. Som skulle kunna röra vid min livsnerv eller se det som aldrig blivit sett. Inte bara en partner, en vardagskamrat eller en pappa/mamma till mina barn som jag ska lägga livspussel med. Det är drömmen om det stora mötet, om förening och känslan av att äntligen ha hittat hem.
I The Bachelor kan vi få uppleva all den där spänningen hemma i soffan. För allvarligt talat kan allt det där drömmandet och längtandet efter något magiskt och stort, bli ganska utmattande i längden. Ibland behöver vi just flykten in i fantasin mer än själva händelsen i sig. Det är där The Bachelor kommer in i mitt liv. Utan The Bachelor skulle jag definitivt vara en sämre människa. Jag skulle vara ännu mer krävande än jag redan är, jag skulle vara en svårare kärlekskamrat. Jag behöver sagor, jag behöver flykten. Jag behöver dem för deras egen skull, inte som ersättning för något annat. Det betyder inte att min verklighet är kass, utan att jag tycker om att fantisera och dagdrömma. Två företeelser som är alldeles för lågt värdesatta idag. Jag pratar inte om att visualisera, planera eller sätta upp mål. Jag pratar om att fullkomligt orealistiskt, ovettigt och ansvarslöst drömma mig bort i en fantasivärld. Något av det mest fula och låga man kan göra idag. Hur det blivit så har jag inte en aning om, under psykologprogrammet fick jag många gånger höra hur dagdrömmeri ledde direkt till depressioner och låg självkänsla. Själv tänker jag att depressionen kommer när jag inte får tänka en enda orealistisk eller overklig tanke, när alla mina drömmar måste mynna ut i femårsplaner med delmål. No, I will not accept that harsh reality rose.
Så jag drömmer vidare och säger utan att tveka skål i champagne för oss som är kvar till nästa roscermoni!
Jag älskar The Bachelor/Bachelorette. Kan inte få nog, är hooked. Jag tycks inte vara den enda eftersom serien nu är inne på sin 15e respektive 7e säsong. När jag säger till vänner och bekanta (kanske mest bekanta, vänner har tröttsamt gett upp hoppet) att jag verkligen på allvar gillar The Bachelor, brukar deras ansikten vridas om som en sur disktrasa. ”Men hur kan du titta på den smörjan?” Brukar vara frågan som följer. Och jag undrar själv hur jag kan. Hur jag kan med. Det är väl vad som kallas guilty pleasure. Men på senare tid har jag börjat fråga mig varför jag över huvud taget måste förklara mig. Är det verkligen så fult, vidrigt, smaklöst att vilja se männsikor bli kära? Vi som inte har sagor längre, som inte får tro på någonting magiskt, som helst ska utöva mindfulness var femte minut för att relatera till nuet och verkligheten och acceptera saker som de verkligen är och inte som vi skulle vilja att de vore. Varför är det så fult att tro att drömmar, som inte innefattar att man ska göra kometkarriär eller bostadsdito, kan bli sanna? Varför är det så skamfyllt att vilja följa med på fantasiska dejter i Costa Rica och Las Vegas medan ögon tindrar, hopp föds och hjärtan blöder?
Egentligen har vi alltid ägnat tid åt att prata om, drömma om och fly in i historier om romantisk kärlek. I sagor, myter och legender kämpar människor för att få älska och bli älskade med passion. Vi har alltid trott på det omöjliga i förälskelsen, fastän vi vet att det falnar, att det inte är mogen kärlek och att vi kanske (gud förbjude) kommer att få leva ett helt liv utan att aldrig få känna magin. Ändå finns det inte många som skulle säga att den där magin inte existerar. Inte många skulle med handen på hjärat kunna svära på att de inte drömt någon gång, att de aldrig vaknat en natt och känt att det måste väl finnas någon där ute som skulle kunna tända det där hos mig. Som skulle kunna röra vid min livsnerv eller se det som aldrig blivit sett. Inte bara en partner, en vardagskamrat eller en pappa/mamma till mina barn som jag ska lägga livspussel med. Det är drömmen om det stora mötet, om förening och känslan av att äntligen ha hittat hem.
I The Bachelor kan vi få uppleva all den där spänningen hemma i soffan. För allvarligt talat kan allt det där drömmandet och längtandet efter något magiskt och stort, bli ganska utmattande i längden. Ibland behöver vi just flykten in i fantasin mer än själva händelsen i sig. Det är där The Bachelor kommer in i mitt liv. Utan The Bachelor skulle jag definitivt vara en sämre människa. Jag skulle vara ännu mer krävande än jag redan är, jag skulle vara en svårare kärlekskamrat. Jag behöver sagor, jag behöver flykten. Jag behöver dem för deras egen skull, inte som ersättning för något annat. Det betyder inte att min verklighet är kass, utan att jag tycker om att fantisera och dagdrömma. Två företeelser som är alldeles för lågt värdesatta idag. Jag pratar inte om att visualisera, planera eller sätta upp mål. Jag pratar om att fullkomligt orealistiskt, ovettigt och ansvarslöst drömma mig bort i en fantasivärld. Något av det mest fula och låga man kan göra idag. Hur det blivit så har jag inte en aning om, under psykologprogrammet fick jag många gånger höra hur dagdrömmeri ledde direkt till depressioner och låg självkänsla. Själv tänker jag att depressionen kommer när jag inte får tänka en enda orealistisk eller overklig tanke, när alla mina drömmar måste mynna ut i femårsplaner med delmål. No, I will not accept that harsh reality rose.
Så jag drömmer vidare och säger utan att tveka skål i champagne för oss som är kvar till nästa roscermoni!
