Varför jag längtar till Paris
Alla platser har ett ljus som passar dem bäst. Ungefär som vi alla har en favorit-outfit i garderoben. Gotland klär i sensommareftermiddag, Stockholm i majskymning, Barcelona i stekande sol. Och så Paris. Paris som klär så fint i en grå vårdag. Luften ska vara torr, men himlen molnig. I det där lite utjämnande ljuset utan kontraster är Paris som vackrast. De koppargröna taken och de kallt grå fasaderna kommer till sin rätt. Och när det är sådana dagar, som det är idag i Göteborg, då längtar jag till Paris.
Tre av de viktigaste åren av mitt liv levde jag i denna stad. Vad ska man säga annat än att jag kände mig självklar där redan vid mitt första besök ett påsklov i nian. De pampiga byggnaderna och de breda paradgatorna imponerade inte på mig. Det var som om de jag alltid gått omkring bland de där kvarteren. För att bli imponerad måste man känna distans, och det gjorde inte jag. Det var väl alldeles normalt att just jag skulle befinna mig bland de där skrikande taxichaufförerna och de evigt hotande hundskitarna på trottoarerna. Jag ville tillbaka, jag ville stanna. Tre år senare återvände jag och kärleksaffären kunde börja på allvar. Paris var som en lynnig och flyktig älskare som jag var tvungen att springa efter hela tiden. Men inte jämt. Ibland kom uppvaktningen även från andra hållet. En liten lägenhet där jag kunde se Eiffeltornet endast om jag satt på toalettstolen (vilken utsikt!), en kväll som blev en natt som fylldes av möten och musik som bara var till för mig och så det att inte en dag passerade utan att jag fick höra att jag var vacker. Om det sedan var från clocharden vid min Metró, eller från tobakshandlaren på hörnet (ja, jag erkänner att jag rökte på den tiden) vad spelade det för roll?
Och så de där grå vårdagarna. De skänkte sådan frid. Det kanske låter märkligt att man kan känna frid mitt en av världens största städer, men så var det för mig. När jag ser de där dagarna nu, är det tystnad runt om mig. Inga klockslag, tiden var inte indelad i timmar eller minuter. Det var jag och staden.
Masthugget känns ganska långt från Paris. Och jag tänker att det är lite sorgligt att jag vant mig av med så mycket av det jag fick av min älsklingsstad. Jag sitter här och försöker minnas om en okänd man i Göteborg någonsin, ens på krogen i fyllan, sagt till mig att jag är vacker. Ingen minnesbild dyker upp (Däremot kommer ett antal bilder av bösiga män med jeans som hänger ner över halva rumpan upp, och jag menar inte hiphopstyle, ner med de bilderna igen!). Har jag någonsin tagit spårvagnen hem en morgon och känt att natten som gått lite grann förändrat mitt liv? Nope. Och från toalettstolen ser jag in i en dusch med renoveringsbehov. Göteborg har andra kvalitéer, mer som en trygg livskamrat mot vars axel man kan luta huvudet. Någon man kan hålla i när åskan går. Men ibland vill man ha lite uppvaktning. Lite överraskningar. Och kanske är det därför jag längtar till min lynnige älskare. En grå vårdag som denna.
Ps En annan sak. Symfoniettor i metron. Kärlek.
