Masthuggets gröna berg
Efter att igår ställt en fråga om läsande fick jag en fråga tillbaka av Sofie. Vilket läsande inspirerar mig? Det var nyttigt att svara på och tänka kring det (tack Sofie!) Alla kreativa uttryck kräver föreblider, det har jag med mig från min tid som designer. Utan inspiration, ingen kollektion. Så nu har jag greppat att skrivandet funkar lite på samma sätt och därför känns läsandet extra viktigt helt plötsligt.
Det kan vara väldigt skönt att ha en partner som är författare nu när jag själv bestämt mig för att börja skriva. Förutom att han tror benhårt på mig (trots att han bara kunnat läsa Goggle-översättningar på mina texter eftersom han inte pratar svenska), så har han också gått igenom alla nybörjarvåndor och misstag. Sedan har vi förstås biten som handlar om att vi alla har vår egen resa att göra, vår egen stil och våra egna sätt att ta sig an en uppgift. En sådan del handlar om hur vi tar in inspiration. Där kan jag inte bara copy-pastea Ts erfarenheter. Jag vet inte om det handlar om kulturella skillnader, könskillnader, preferenser eller vad, men det som inspirerar T inspirerar inte mig.
-Du måste läsa klassikerna! säger han till mig.
Jag tycker ju att jag har läst alla klassiker jag behöver läsa. Men ok, vi tar det ett varv till. Så jag gick till biblioteket härom dagen och lånade Hemingway, Tolstoj och Italo Calvino. Efter att ha läst inledningarna i de tre böckerna ligger de och osar dåligt samvete och mindervärdeskomlex på mitt nattygsbord. Hemingway skriver ju briljant och jag har läst Farväl till Vapnen flera gånger, men nu ska jag ta mig an Afrikas gröna berg. En dokumentär jaktskildring. Inspiration för en svensk kvinna i hyreslägenhet i Göteborg 2011? Inte. Hur välskriven den än är.
Jag behöver inte stilistik utan bra skildringar av psykologiska processer, både i grupp och på individnivå. Varför beter vi oss som vi gör? Varför fattar vi ibland galna beslut, varför blir vi kära i just den där personen, varför gör vi saker tillsammans som vi aldrig skulle göra om vi vore ensamma? Ja, jag har utbildat mig till psykolog för att få forska i de där frågorna. Men mest av allt behöver jag känna att vi kan kommunicera runt detta över nationsgränser, över könsgränser, bortom tidsaspekten och med människor som vi aldrig skulle träffa i det dagliga livet. Det är där litteraturen har sin roll för mig. Jag behöver kommunicera med fler personer än de som ryms i mitt vardagsrum. Jag behöver förstå och berätta om det som gör oss till människor.
Två så kallade klassiska författare som är på pricken rätt när det gäller att skildra psykologiska skeenden är Selma Lagerlöf och Henrik Ibsen. De känns båda så moderna att det är läskigt. Ibsen är ju framför allt dramatiker, men texterna är briljanta. Jag hade förmånen att få se Et dukkehjem på norska i Ibsens födelsestad Skien, där jag bodde förra året. Det var magiskt. De frågor kring könsroller och äktenskap som Ibsen ställer fick publiken att skruva på sig än idag, 150 år senare. Och Selma Lagerlöfs Jerusalem! Vilken underbar gestaltning av grupprocesser. Hur starka de är, vad vi gör för att få upptas i gemenskapen, hur mycket makt en ledare kan få när människor är i nöd...ja den boken har allt tycker jag.
Så, jag tror att jag ska fortsätta att inspireras av det som jag vill skriva om. På det sätt jag vill skriva på. Afrikas gröna berg är säkert angenäm läsning, men den kommer nog att lämnas tillbaka utan att ha knuffat mig vidare. Med vetskap om att den någonstans, någongång har hamnat eller kommer att hamna i händerna på en person som tar beslutet att börja skriva efter att ha läst den. Vi är ju olika vi människor. Också.
Det kan vara väldigt skönt att ha en partner som är författare nu när jag själv bestämt mig för att börja skriva. Förutom att han tror benhårt på mig (trots att han bara kunnat läsa Goggle-översättningar på mina texter eftersom han inte pratar svenska), så har han också gått igenom alla nybörjarvåndor och misstag. Sedan har vi förstås biten som handlar om att vi alla har vår egen resa att göra, vår egen stil och våra egna sätt att ta sig an en uppgift. En sådan del handlar om hur vi tar in inspiration. Där kan jag inte bara copy-pastea Ts erfarenheter. Jag vet inte om det handlar om kulturella skillnader, könskillnader, preferenser eller vad, men det som inspirerar T inspirerar inte mig.
-Du måste läsa klassikerna! säger han till mig.
Jag tycker ju att jag har läst alla klassiker jag behöver läsa. Men ok, vi tar det ett varv till. Så jag gick till biblioteket härom dagen och lånade Hemingway, Tolstoj och Italo Calvino. Efter att ha läst inledningarna i de tre böckerna ligger de och osar dåligt samvete och mindervärdeskomlex på mitt nattygsbord. Hemingway skriver ju briljant och jag har läst Farväl till Vapnen flera gånger, men nu ska jag ta mig an Afrikas gröna berg. En dokumentär jaktskildring. Inspiration för en svensk kvinna i hyreslägenhet i Göteborg 2011? Inte. Hur välskriven den än är.
Jag behöver inte stilistik utan bra skildringar av psykologiska processer, både i grupp och på individnivå. Varför beter vi oss som vi gör? Varför fattar vi ibland galna beslut, varför blir vi kära i just den där personen, varför gör vi saker tillsammans som vi aldrig skulle göra om vi vore ensamma? Ja, jag har utbildat mig till psykolog för att få forska i de där frågorna. Men mest av allt behöver jag känna att vi kan kommunicera runt detta över nationsgränser, över könsgränser, bortom tidsaspekten och med människor som vi aldrig skulle träffa i det dagliga livet. Det är där litteraturen har sin roll för mig. Jag behöver kommunicera med fler personer än de som ryms i mitt vardagsrum. Jag behöver förstå och berätta om det som gör oss till människor.
Två så kallade klassiska författare som är på pricken rätt när det gäller att skildra psykologiska skeenden är Selma Lagerlöf och Henrik Ibsen. De känns båda så moderna att det är läskigt. Ibsen är ju framför allt dramatiker, men texterna är briljanta. Jag hade förmånen att få se Et dukkehjem på norska i Ibsens födelsestad Skien, där jag bodde förra året. Det var magiskt. De frågor kring könsroller och äktenskap som Ibsen ställer fick publiken att skruva på sig än idag, 150 år senare. Och Selma Lagerlöfs Jerusalem! Vilken underbar gestaltning av grupprocesser. Hur starka de är, vad vi gör för att få upptas i gemenskapen, hur mycket makt en ledare kan få när människor är i nöd...ja den boken har allt tycker jag.
Så, jag tror att jag ska fortsätta att inspireras av det som jag vill skriva om. På det sätt jag vill skriva på. Afrikas gröna berg är säkert angenäm läsning, men den kommer nog att lämnas tillbaka utan att ha knuffat mig vidare. Med vetskap om att den någonstans, någongång har hamnat eller kommer att hamna i händerna på en person som tar beslutet att börja skriva efter att ha läst den. Vi är ju olika vi människor. Också.
