En banankaka och ett par gyllene skor, tack.
Det är filmfestival i Göteborg och samma vecka har jag nu jobbat på Caféva för första gången på två år. Jag har alltid sagt till mig själv att vad som än händer så kan jag alltid komma tillbaka till Göteborg och jobba på caféet. Och nu verkar det vara vad som helst-tid. Allt är bekant och välkänt även om något också förändrats. Köket är renoverat och det finns lasagne på menyn. Och sedan har en del stammisar försvunnit och nya kommit till. De som blir lite förnärmade när jag inte kan deras beställlningar utantill. Och så de som är glada att se mig.
-Var har du gömt dig? undrade mannen med det långa ansiktet. Och jag kunde inte annat än att undra det samma för ett ögonblick.
Och så har vi Banankakan. Han är kvar. Han heter (döpt i kaffe i caféets kök) Banankakan av den enkla anledningen att han väldigt ofta beställer just banankaka. Simple as that. Det är en äldre herre som man knappast kan missta sig på. Om jag hade några besparingar kvar skulle jag sätta dem på att mannen arbetar inom kulturfältet, eller har arbetat, om han nu är pensionär. Han ser lite kulturmysig ut. Fan vet om jag inte sett honom i manchesterkavaj. Banankakan och filmfestivalen hänger ihop på ett speciellt sätt. Han liksom blommar upp med en självklarhet som bara en nörd som äntligen befinner sig i sitt forum kan göra.
För fem år sedan var mitt liv annorlunda på många punkter, jag var singel och bodde ihop med min lillasyster. Vi gjorde stan ganska ofta, för att uttrycka saken milt. Många sena kvällar, många roliga kvällar. Men också de där som slutade i mascaragråt och tandagnissel. En av de mindre lyckade kvällarna involverade Banankakan. Det var filmfestivalsinvigning och förväntningarna var skyhöga. Jag och min syster pratade mycket om outfits på den tiden, och jag hade en perfekt outfit för kvällen. Juvelen i kronan var ett par guldstövlar som jag hade köpt i Italien. Skit samma att det var snö och minusgrader och att de var i äkta plast, jag var fruktansvärt nöjd med de där stövlarna. De påminde om ett par som Sarah Jessica Parker haft på sig i flera Sex n’ the City-avsnitt. Bara en sån sak.
När jag säger att det fanns förväntningar så menar jag förväntningar i form av flirtande. Och med så mycket folk och med de stövlarna så borde väl inte förutsättningarna vara dåliga. Trodde jag. Men det visade sig ganska snabbt att just guldstövlar inte sågs med blida ögon av filmfantasterna, de kulturella, cineasterna eller vad man nu ska kalla de som befann sig på festen. Det var mer rufstuperat hår, sotade ögon och secondhandklänningar som figurerade på dansgolvet. Jag var, vad man brukar kalla, malplacé. Som tur var inte ensam. Även min syster var malplacé (eller så hade hon bara en dålig kväll för att hon umgicks med någon som fick 3 onda-ögatblickar i minuten). Vi bestämde oss för att göra det vi brukade göra när vi kände att kvällen barkade åt helskotta. Vi beställde varsin Gammel Dansk. Och en till. Ja, ni förstår. Varför vi skulle dränka våra sorger i något så äckligt som Gammel Dansk kan jag inte svara på, kanske hade vi ett behov av att konstatera att det inte kunde bli värre. Mitt i ett svep tyckte jag mig skymta något i ögonvrån. Något otänkbart. Men jo, det var så. Det var utom all tvekan Banankakan hånglandes med en inte alltför oangenäm kulturdam. Banankakan fick hångla på den här jäkla tillställningen, men inte jag!
Hela vägen hem på spårvagnen satt jag och min syster som apatiska. Stirrandes med tom blick upprepade vi denna fras: ”Banankakan fick hångla men inte vi. Banankakan fick hångla men inte vi.” Malandet avbröts endast av en onykter ung herre som med all säkerhet inte varit på filmfestivalfest: ”Goa gööldstöövlarrr, enna. Däggeelooo Däggeelaaajj”
Jag tror inte riktigt Göteborg är staden för guldstövlarna. De är numer nedpackade i källaren. Men jag har inte slängt dem, man vet ju aldrig när man behöver den perfekta outfiten.
SJP visar hur en slipsten ska dras.
-Var har du gömt dig? undrade mannen med det långa ansiktet. Och jag kunde inte annat än att undra det samma för ett ögonblick.
Och så har vi Banankakan. Han är kvar. Han heter (döpt i kaffe i caféets kök) Banankakan av den enkla anledningen att han väldigt ofta beställer just banankaka. Simple as that. Det är en äldre herre som man knappast kan missta sig på. Om jag hade några besparingar kvar skulle jag sätta dem på att mannen arbetar inom kulturfältet, eller har arbetat, om han nu är pensionär. Han ser lite kulturmysig ut. Fan vet om jag inte sett honom i manchesterkavaj. Banankakan och filmfestivalen hänger ihop på ett speciellt sätt. Han liksom blommar upp med en självklarhet som bara en nörd som äntligen befinner sig i sitt forum kan göra.
För fem år sedan var mitt liv annorlunda på många punkter, jag var singel och bodde ihop med min lillasyster. Vi gjorde stan ganska ofta, för att uttrycka saken milt. Många sena kvällar, många roliga kvällar. Men också de där som slutade i mascaragråt och tandagnissel. En av de mindre lyckade kvällarna involverade Banankakan. Det var filmfestivalsinvigning och förväntningarna var skyhöga. Jag och min syster pratade mycket om outfits på den tiden, och jag hade en perfekt outfit för kvällen. Juvelen i kronan var ett par guldstövlar som jag hade köpt i Italien. Skit samma att det var snö och minusgrader och att de var i äkta plast, jag var fruktansvärt nöjd med de där stövlarna. De påminde om ett par som Sarah Jessica Parker haft på sig i flera Sex n’ the City-avsnitt. Bara en sån sak.
När jag säger att det fanns förväntningar så menar jag förväntningar i form av flirtande. Och med så mycket folk och med de stövlarna så borde väl inte förutsättningarna vara dåliga. Trodde jag. Men det visade sig ganska snabbt att just guldstövlar inte sågs med blida ögon av filmfantasterna, de kulturella, cineasterna eller vad man nu ska kalla de som befann sig på festen. Det var mer rufstuperat hår, sotade ögon och secondhandklänningar som figurerade på dansgolvet. Jag var, vad man brukar kalla, malplacé. Som tur var inte ensam. Även min syster var malplacé (eller så hade hon bara en dålig kväll för att hon umgicks med någon som fick 3 onda-ögatblickar i minuten). Vi bestämde oss för att göra det vi brukade göra när vi kände att kvällen barkade åt helskotta. Vi beställde varsin Gammel Dansk. Och en till. Ja, ni förstår. Varför vi skulle dränka våra sorger i något så äckligt som Gammel Dansk kan jag inte svara på, kanske hade vi ett behov av att konstatera att det inte kunde bli värre. Mitt i ett svep tyckte jag mig skymta något i ögonvrån. Något otänkbart. Men jo, det var så. Det var utom all tvekan Banankakan hånglandes med en inte alltför oangenäm kulturdam. Banankakan fick hångla på den här jäkla tillställningen, men inte jag!
Hela vägen hem på spårvagnen satt jag och min syster som apatiska. Stirrandes med tom blick upprepade vi denna fras: ”Banankakan fick hångla men inte vi. Banankakan fick hångla men inte vi.” Malandet avbröts endast av en onykter ung herre som med all säkerhet inte varit på filmfestivalfest: ”Goa gööldstöövlarrr, enna. Däggeelooo Däggeelaaajj”
Jag tror inte riktigt Göteborg är staden för guldstövlarna. De är numer nedpackade i källaren. Men jag har inte slängt dem, man vet ju aldrig när man behöver den perfekta outfiten.
