Du är väl positiv lilla vän?
Io penso positivo, perche son’ vivo, perche son’ vivo (jag tänker positivt för att jag lever) sjunger den italienska rapparen Jovanotti (ja, det finns de som inte skulle hålla med om att Jovanotti förtjänar epitetet rappare, men i alla fall). För en del räcker det att tänka på livets gåva för att sinnet ska jubla och mungiporna höjas. För en del av oss andra är det inte lika enkelt. Och jag undrar, när går det positiva tänkande över i fanatism och när passerar det kristiska tänkandet gränsen och blir till ändlösa klagosånger? Jag tycker att det kan vara svårt att hålla balansen. Och inte är jag rättvis heller. Ibland somnar jag nästan av att att lyssna på andras negativa tankegångar. Medan jag själv förväntar mig att min omgivning inte bara ska lyssna på min egen klagan, utan helst också analysera den. Det finns inget mer energikrävande än att försöka analysera negativt ältande. Samtidigt så måste ju den där klagan och den där sorgen ut, för att inte bli till cementklumpar i magen eller en oförtjänt arg kommentar till expediten i blomaffären.
KBTarna har ju scheman för detta ändamål. Det kallas kognitiv korrigering, eller att rätta till tankegångarna på svenska. Genom att fylla i scheman där man beskriver de negativa tankarna och vad de för med sig i form av obehag, kan man ändra dem till fördel för deras motsats, dvs positiva tankar (som förhoppningsvis ska föra med sig positiva känslor). Inte så dumt. Men upplägget med att rätta eller korrigera, utgår ju från tanken att det finns ett facit, något som är rätt. Och jag är inte säker på att det rätta alltid är det positiva. Ibland behöver vi det kritiska tänkandet, deppigheten och ilskan. I boken ”Smile or die - how positive thinking fooled America and the world”, beskriver författaren Barbara Erenreich hur positivt tänkande ibland kan vara direkt skadligt. Ett helt kapitel ägnas åt att granska positiv psykologi, som bland annat utgår från teorin kring tankens kraft. Tankens kraft sägs kunna bota sjukdomar, förbättra ekonomin och få relationer att bli rikare. Allt väl i paradiset. Men. Om tankens kraft kan framkalla allt detta, då betyder det ju att negativa tankar kan framkalla motsatsen: Sjukdomar, dålig ekonomi och skilsmässor.
Jag tror inte på idén om tankens kraft. Och under sitt undersökande hittade inte Erenreich ett enda vetenskapligt resultat som kunde backa upp teorin. Självklart mår vi bättre rent mentalt när vi är glada och tänker rosa tankar. Stegen känns lättre och vardagsproblemen mindre. Men det är förlängingen som blir katastrofal. Idén om att vi med våra tankar styr universum, vår verklighet, vår hälsa och i princip hela arbetsmarknaden (till vår favör, de som inte har jobb är negativa tänkare). Det är där det blir galenskap och storhetsvansinne, skuld och skam. När jag föreställer mig att jag, om jag ska utgå från ”The Secrets” idévärld , som 26-åring med mina negativa tankar och trista inställning till livet skulle ha framkallat en cancersjukdom blir jag rent ut sagt förbannad. Och inte nog med det, det måste ju i så fall också ha varit mina positiva tankar (som helt plötsligt poppade upp från ingenstans)som gjorde att jag blev frisk. Vilken makt jag har!
Ibland undrar jag vem det är som väljer vilka av de olika positiva visionerna och konfirmationerna som ska bli sanna. Rent tekniskt är det ju omöjligt att alla människors inre föreställningsvärld ska manifestera sig i det yttre. Det skulle bli lite väl rörigt. Tänk bara på paret där den ena har visioner om gemensamma barn och en villa i skärgården och den andra en lägenhet i Vasastan och kanske egentligen utan den äkta hälften. Trots alla positiva visualiseringar kommer någon att bli besviken. Är det på grund av tankarnas krig? Den ena ville inte tillräckligt mycket, eller gud förbjude, vaknade en morgon med tvivel i sinnet. Pang! Där sprack drömmen om Ferrarin. Sorry. När jag var singel fick jag ofta höra att det gått illa med någon dejt ”eftersom jag egentligen innerst inne inte ville ha ett förhållande”. Eller så kunde det vara för att dejten var ett as. Det är olika hur man ser på det där.
Min käresta brukar ibland säga att jag har mentalità Nordica, eller Bergmaniana. Vilket betyder grubblerier och analyser i överflöd ackompnjerat av rödvin. Ibland är det bara att tänka ”Avanti!” säger han. Framåt, och släpp det gamla. Och det är sant. Ibland är det så enkelt som att diska rödvinsglaset och gå och lägga sig för att möta en ny dag med friskare sinne. Ibland är klagan kraften som håller igång det ledsamma. Det tror jag benhårt på. Och ibland räcker det att känna att livets kraft fyller blodomloppet för att mungiporna ska åka upp. Så hur gör man då för att balansera det hela? Jag tror att tolvstegsrörelsen är något på spåren i sin sinnesro-bön:
"Gud ge mig Sinnesro
att Acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
och Förstånd att inse skillnaden.
Ska man lägga av med ett missbruk räcker det inte att visualisera sig själv drogfri i en flådig villa. Tvärtom krävs det att man lever en dag i taget och att man förnuftigt begränsar vad man tror sig kunna påverka. Jag tycker också om WW Barthleys rim från 1695:
“For every ailment under the sun
There is a remedy, or there is none;
If there be one, try to find it;
If there be none, never mind it.”
Nä, gott folk, nu ska jag ta mig en kaffe till. Och försöka påverka vad jag och min käresta ska äta till lunch. Vill du lyssna på Jovanotti så kan du göra det här!
KBTarna har ju scheman för detta ändamål. Det kallas kognitiv korrigering, eller att rätta till tankegångarna på svenska. Genom att fylla i scheman där man beskriver de negativa tankarna och vad de för med sig i form av obehag, kan man ändra dem till fördel för deras motsats, dvs positiva tankar (som förhoppningsvis ska föra med sig positiva känslor). Inte så dumt. Men upplägget med att rätta eller korrigera, utgår ju från tanken att det finns ett facit, något som är rätt. Och jag är inte säker på att det rätta alltid är det positiva. Ibland behöver vi det kritiska tänkandet, deppigheten och ilskan. I boken ”Smile or die - how positive thinking fooled America and the world”, beskriver författaren Barbara Erenreich hur positivt tänkande ibland kan vara direkt skadligt. Ett helt kapitel ägnas åt att granska positiv psykologi, som bland annat utgår från teorin kring tankens kraft. Tankens kraft sägs kunna bota sjukdomar, förbättra ekonomin och få relationer att bli rikare. Allt väl i paradiset. Men. Om tankens kraft kan framkalla allt detta, då betyder det ju att negativa tankar kan framkalla motsatsen: Sjukdomar, dålig ekonomi och skilsmässor.
Jag tror inte på idén om tankens kraft. Och under sitt undersökande hittade inte Erenreich ett enda vetenskapligt resultat som kunde backa upp teorin. Självklart mår vi bättre rent mentalt när vi är glada och tänker rosa tankar. Stegen känns lättre och vardagsproblemen mindre. Men det är förlängingen som blir katastrofal. Idén om att vi med våra tankar styr universum, vår verklighet, vår hälsa och i princip hela arbetsmarknaden (till vår favör, de som inte har jobb är negativa tänkare). Det är där det blir galenskap och storhetsvansinne, skuld och skam. När jag föreställer mig att jag, om jag ska utgå från ”The Secrets” idévärld , som 26-åring med mina negativa tankar och trista inställning till livet skulle ha framkallat en cancersjukdom blir jag rent ut sagt förbannad. Och inte nog med det, det måste ju i så fall också ha varit mina positiva tankar (som helt plötsligt poppade upp från ingenstans)som gjorde att jag blev frisk. Vilken makt jag har!
Ibland undrar jag vem det är som väljer vilka av de olika positiva visionerna och konfirmationerna som ska bli sanna. Rent tekniskt är det ju omöjligt att alla människors inre föreställningsvärld ska manifestera sig i det yttre. Det skulle bli lite väl rörigt. Tänk bara på paret där den ena har visioner om gemensamma barn och en villa i skärgården och den andra en lägenhet i Vasastan och kanske egentligen utan den äkta hälften. Trots alla positiva visualiseringar kommer någon att bli besviken. Är det på grund av tankarnas krig? Den ena ville inte tillräckligt mycket, eller gud förbjude, vaknade en morgon med tvivel i sinnet. Pang! Där sprack drömmen om Ferrarin. Sorry. När jag var singel fick jag ofta höra att det gått illa med någon dejt ”eftersom jag egentligen innerst inne inte ville ha ett förhållande”. Eller så kunde det vara för att dejten var ett as. Det är olika hur man ser på det där.
Min käresta brukar ibland säga att jag har mentalità Nordica, eller Bergmaniana. Vilket betyder grubblerier och analyser i överflöd ackompnjerat av rödvin. Ibland är det bara att tänka ”Avanti!” säger han. Framåt, och släpp det gamla. Och det är sant. Ibland är det så enkelt som att diska rödvinsglaset och gå och lägga sig för att möta en ny dag med friskare sinne. Ibland är klagan kraften som håller igång det ledsamma. Det tror jag benhårt på. Och ibland räcker det att känna att livets kraft fyller blodomloppet för att mungiporna ska åka upp. Så hur gör man då för att balansera det hela? Jag tror att tolvstegsrörelsen är något på spåren i sin sinnesro-bön:
"Gud ge mig Sinnesro
att Acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
och Förstånd att inse skillnaden.
Ska man lägga av med ett missbruk räcker det inte att visualisera sig själv drogfri i en flådig villa. Tvärtom krävs det att man lever en dag i taget och att man förnuftigt begränsar vad man tror sig kunna påverka. Jag tycker också om WW Barthleys rim från 1695:
“For every ailment under the sun
There is a remedy, or there is none;
If there be one, try to find it;
If there be none, never mind it.”
Nä, gott folk, nu ska jag ta mig en kaffe till. Och försöka påverka vad jag och min käresta ska äta till lunch. Vill du lyssna på Jovanotti så kan du göra det här!
