Spelets rätta värde
Känner du till “Spelet” eller “the Game” som det heter på orginalspråk? Spelet gjordes internationellt känt av journalisten och författaren Neil Strauss genom hans bok med samma namn, som kom ut 2005. Spelet handlar om något så banalt som att ragga upp tjejer, och snabbt har en indutri och ett gigantiskt nätverk byggts upp kring några relativt enkla spelregler.
Jag läste Spelet för några år sedan och kunde då konstatera att boken handlade om bra mycket mer än att ragga. Strauss beskriver en tid i sitt liv där han gick från att vara en osäker looser (hans ord) till att både ha självförtroende och flickvän. En framgångssaga helt enkelt, lite som en modern Askungen för män.
Boken är väldigt underhållande skriven och intressant ur fler synvinklar än jag tror att Strauss menade att den skulle vara. Egentligen skulle jag säga att Strauss självförtoende inte kom så mycket av att han fick dejter, utan snarare att han hittade sin plats och fick uppskattning i en gemenskap. Dessa osäkra loosers som ingick i nätverket i Los Angeles i slutet av nittiotalet, gav varandra mål och mening, tillsammans. De fann en plats där de blev accepterade.
Ironsikt nog handlar en av raggarteknikerna i Spelet om att dissa. Den går ut på att man i ett tidigt skede ska säga något lite småtaskigt till tjejen man pratar med. Detta har som syfte att 1, få tjejen att känna sig osäker 2, få tjejen att söka acceptans av den som har fått henne att känna så. Det är cyniskt uttänkt och många gånger har jag frågat mig om det här verkligen fungerar. I raggningssammanhang vet jag inte, men i andra sociala sammanhang tror jag tyvärr att vi ibland triggas av att försöka tillfredställa och blidka den som visar ointresse för oss. Vårt behov av att bli socialt acceperade och omtyckta är stort, även om det varierar individuellt.
Jag kan bli väldigt irriterad över att det är på det här viset, och allra mest irriterad blir jag när jag märker att jag själv faller in i detta ”alla måste gilla mig”-mönster. Bitvis i mitt liv har jag låtit detta vara min största motivation, så stor att jag glömt bort vad som egentligen får mig att bli glad och må bra. Att bara söka social acceptans leder till snabba, men tillfälliga segrar. Lite antiklimax. Typ: ”Jaha, nu har jag fått den här otrevliga tråkmånsen att tycka om mig, synd att han/hon fortfarande är en otrevlig tråkmåns och att arbetsuppgifterna vi ska genomföra ihop fortfarande inte känns viktiga för mig.”
Min hemläxa för dagen är att inte gå i tyck-om-mig-fällan. När någons beteende gör att man känner sig osäker, otillräcklig eller osedd, då är det helt enkelt bara fel. Inga fler analyser behövs. Osäkerhet är smittsamt, och kanske är det därför Strauss och hans gäng behöver smitta tjejer de egentligen är intresserade av med sin. Strauss har tjänat massor av pengar på att kartlägga och berätta om Spelet. Kanske har någon blivit hjälpt för stunden (medan Strauss har blivit försörjd för livet), men det rör sig om snabba segrar.
Jag tror inte att kärlek kan födas genom att man får varandra att känna osäkerhet och behov av bekräftelse. Det är att cynsikt leka med urgamla psykosociala mekansimer och grupprocesser som vi inte alltid råder över (och som är en kusligt nära kusin med mobbning).
Till killarna och männen som på riktigt tror att Spelet funkar vill jag citera Oscar Wilde:
”En cynsik männsika vet alltings pris, och ingentings värde.”
Det går inte att med taktik, regler eller fintar spela sig fram till kärlek och självkänsla. Vad än Neil Strauss påstår.
Jag läste Spelet för några år sedan och kunde då konstatera att boken handlade om bra mycket mer än att ragga. Strauss beskriver en tid i sitt liv där han gick från att vara en osäker looser (hans ord) till att både ha självförtroende och flickvän. En framgångssaga helt enkelt, lite som en modern Askungen för män.
Boken är väldigt underhållande skriven och intressant ur fler synvinklar än jag tror att Strauss menade att den skulle vara. Egentligen skulle jag säga att Strauss självförtoende inte kom så mycket av att han fick dejter, utan snarare att han hittade sin plats och fick uppskattning i en gemenskap. Dessa osäkra loosers som ingick i nätverket i Los Angeles i slutet av nittiotalet, gav varandra mål och mening, tillsammans. De fann en plats där de blev accepterade.
Ironsikt nog handlar en av raggarteknikerna i Spelet om att dissa. Den går ut på att man i ett tidigt skede ska säga något lite småtaskigt till tjejen man pratar med. Detta har som syfte att 1, få tjejen att känna sig osäker 2, få tjejen att söka acceptans av den som har fått henne att känna så. Det är cyniskt uttänkt och många gånger har jag frågat mig om det här verkligen fungerar. I raggningssammanhang vet jag inte, men i andra sociala sammanhang tror jag tyvärr att vi ibland triggas av att försöka tillfredställa och blidka den som visar ointresse för oss. Vårt behov av att bli socialt acceperade och omtyckta är stort, även om det varierar individuellt.
Jag kan bli väldigt irriterad över att det är på det här viset, och allra mest irriterad blir jag när jag märker att jag själv faller in i detta ”alla måste gilla mig”-mönster. Bitvis i mitt liv har jag låtit detta vara min största motivation, så stor att jag glömt bort vad som egentligen får mig att bli glad och må bra. Att bara söka social acceptans leder till snabba, men tillfälliga segrar. Lite antiklimax. Typ: ”Jaha, nu har jag fått den här otrevliga tråkmånsen att tycka om mig, synd att han/hon fortfarande är en otrevlig tråkmåns och att arbetsuppgifterna vi ska genomföra ihop fortfarande inte känns viktiga för mig.”
Min hemläxa för dagen är att inte gå i tyck-om-mig-fällan. När någons beteende gör att man känner sig osäker, otillräcklig eller osedd, då är det helt enkelt bara fel. Inga fler analyser behövs. Osäkerhet är smittsamt, och kanske är det därför Strauss och hans gäng behöver smitta tjejer de egentligen är intresserade av med sin. Strauss har tjänat massor av pengar på att kartlägga och berätta om Spelet. Kanske har någon blivit hjälpt för stunden (medan Strauss har blivit försörjd för livet), men det rör sig om snabba segrar.
Jag tror inte att kärlek kan födas genom att man får varandra att känna osäkerhet och behov av bekräftelse. Det är att cynsikt leka med urgamla psykosociala mekansimer och grupprocesser som vi inte alltid råder över (och som är en kusligt nära kusin med mobbning).
Till killarna och männen som på riktigt tror att Spelet funkar vill jag citera Oscar Wilde:
”En cynsik männsika vet alltings pris, och ingentings värde.”
Det går inte att med taktik, regler eller fintar spela sig fram till kärlek och självkänsla. Vad än Neil Strauss påstår.