I Narcissus tidevarv
Just nu gör jag en del research för mitt bokprojekt och har där igenom stiftat en djupare bekantskap med min favoritdiagnos Narcissistisk Personlighetsstörning(NPD)(fast ibland när jag kroknar, tycker jag vi känner varandra tillräckligt). Någon som är expert i det ämnet är fil dr Sam Vaknin. I det vardagliga livet jobbar han som chefredaktör och politisk skibent, men han är också en av de få (som jag har hittat i alla fall) som har full insikt i att han lider av NPD. Han har skrivit en bok i ämnet som heter: ”Malignant self love – Narcissism revisited.”
Vägen till självinsikt var hård för Vaknin, likt den stora majoriteten av de som lider av NPD, var det svårt för honom att sticka hål på den glorifierade bild han hade av sig själv. Förnekelsen kring hur han skadade andra och sig själv satt som cement. Det var först när Vaknin hamnade i fängelse som han började fundera på vad som var fel. Han var luspank, hade inga vänner kvar och hans nioåriga äktenskap hade rasat ihop. Ingenting han gjort under sitt liv hade varit uppbyggligt, det ena hade inte gett det andra, var han än befunnit sig hade han lämnat relationer, ekonomi och arbete i ruiner.
Sakta började reflektionerna mynna ut i vad Vaknin började ana kunde bli en bok. Han började läsa om NPD och insåg att han definitivt var en av dem som led av denna störning. Vaknin fick hjälp i form av psykoterapi, något han uppger inte hjälpte honom ett dugg. Det enda han fick ut av den tiden var insikten om att han aldrig skulle bli bra och att han skulle behöva leva med NPD i resten av sitt liv. Det han har lyckats med är att minimera skadan och lidandet han åsamkar andra i sin omgivning. Och så förstås att bidra med mycket kunskap och upplysning i ämnet.
Långt ifrån alla som lider av NPD, eller sjukliga narcissistiska drag har den insikten Vaknin så modigt förskansat sig. Att det förhåller sig så tror jag beror mycket på att man ofta kan leva ett helt liv och absolut inte lida av NPD, även om man har det. I vårt samhälle skulle jag snarare påstå att vi belönar, och det rikligt, sjuklig narcissism. Sociologen Anthony Giddens har i många av sina böcker beskrivit hur idealiseringen av individualismen lett till att vi idag har ett narcissistiskt samhälle. Vi designar våra liv utifrån ett självförverkligandeperspektiv istället för att agera utifrån det kollektiv vi lever och ingår i. Relationer, jobb och bostad behöver spegla de vi vill vara, eller tror oss vara. Jag är inte längre bara det jag äter, utan var jag bor, min mobiltelefon, mina vänner, mina fritidsintressen och mitt jobb. Identiteten skapas utifrån och in, dvs att jag, om jag har de rätta objekten (och i objekten inräknas tyvärr även männsikor och relationer) runt mig, blir tex intelligent, kreativ, handlingskraftig eller teknikkunnig. Inte så mycket för att jag verkligen är det utan därför att objekten runt omkring mig berättar att jag är det.
Precis på det här sättet fungerar en person med NPD. De lägger ut inre processer på omvärlden. För att slippa kännas vid dem, då det handlar om negativa egenskaper, och för att spegla sig i dem, när det handlar om positiva. Att vistas i en patologisk narcissists närvaro är fruktansvärt, därför att man, hur man än beter sig, kommer att användas som ett objekt. Man blir narcissistens förlängda jag, eller som Valkin kallar det "narcissistic supply". På detta sätt överlever narcissisten. Eftersom han eller hon inte har något inre jag, behöver han/hon andra runt sig för att över huvud taget ha en upplevd personlighet. Och det är svart eller vitt som gäller. Antingen blir man satt på piedestal, eller så är man inte vatten värd. Jag tycker personligen att det är lika hemskt vilket som, även på piedestalen känner man den analkande faran, och känslan av att bli använd för någon annans syfte är den samma.
Jag kommer att fortsätta att skriva om sjuklig narcissism (för det finns hälsosam också) en del framöver här på bloggen, jag tror nämligen att det är något vi alla behöver uppmärksamma, studera och motverka. Inte belöna och uppmuntra.
Vägen till självinsikt var hård för Vaknin, likt den stora majoriteten av de som lider av NPD, var det svårt för honom att sticka hål på den glorifierade bild han hade av sig själv. Förnekelsen kring hur han skadade andra och sig själv satt som cement. Det var först när Vaknin hamnade i fängelse som han började fundera på vad som var fel. Han var luspank, hade inga vänner kvar och hans nioåriga äktenskap hade rasat ihop. Ingenting han gjort under sitt liv hade varit uppbyggligt, det ena hade inte gett det andra, var han än befunnit sig hade han lämnat relationer, ekonomi och arbete i ruiner.
Sakta började reflektionerna mynna ut i vad Vaknin började ana kunde bli en bok. Han började läsa om NPD och insåg att han definitivt var en av dem som led av denna störning. Vaknin fick hjälp i form av psykoterapi, något han uppger inte hjälpte honom ett dugg. Det enda han fick ut av den tiden var insikten om att han aldrig skulle bli bra och att han skulle behöva leva med NPD i resten av sitt liv. Det han har lyckats med är att minimera skadan och lidandet han åsamkar andra i sin omgivning. Och så förstås att bidra med mycket kunskap och upplysning i ämnet.
Långt ifrån alla som lider av NPD, eller sjukliga narcissistiska drag har den insikten Vaknin så modigt förskansat sig. Att det förhåller sig så tror jag beror mycket på att man ofta kan leva ett helt liv och absolut inte lida av NPD, även om man har det. I vårt samhälle skulle jag snarare påstå att vi belönar, och det rikligt, sjuklig narcissism. Sociologen Anthony Giddens har i många av sina böcker beskrivit hur idealiseringen av individualismen lett till att vi idag har ett narcissistiskt samhälle. Vi designar våra liv utifrån ett självförverkligandeperspektiv istället för att agera utifrån det kollektiv vi lever och ingår i. Relationer, jobb och bostad behöver spegla de vi vill vara, eller tror oss vara. Jag är inte längre bara det jag äter, utan var jag bor, min mobiltelefon, mina vänner, mina fritidsintressen och mitt jobb. Identiteten skapas utifrån och in, dvs att jag, om jag har de rätta objekten (och i objekten inräknas tyvärr även männsikor och relationer) runt mig, blir tex intelligent, kreativ, handlingskraftig eller teknikkunnig. Inte så mycket för att jag verkligen är det utan därför att objekten runt omkring mig berättar att jag är det.
Precis på det här sättet fungerar en person med NPD. De lägger ut inre processer på omvärlden. För att slippa kännas vid dem, då det handlar om negativa egenskaper, och för att spegla sig i dem, när det handlar om positiva. Att vistas i en patologisk narcissists närvaro är fruktansvärt, därför att man, hur man än beter sig, kommer att användas som ett objekt. Man blir narcissistens förlängda jag, eller som Valkin kallar det "narcissistic supply". På detta sätt överlever narcissisten. Eftersom han eller hon inte har något inre jag, behöver han/hon andra runt sig för att över huvud taget ha en upplevd personlighet. Och det är svart eller vitt som gäller. Antingen blir man satt på piedestal, eller så är man inte vatten värd. Jag tycker personligen att det är lika hemskt vilket som, även på piedestalen känner man den analkande faran, och känslan av att bli använd för någon annans syfte är den samma.
Jag kommer att fortsätta att skriva om sjuklig narcissism (för det finns hälsosam också) en del framöver här på bloggen, jag tror nämligen att det är något vi alla behöver uppmärksamma, studera och motverka. Inte belöna och uppmuntra.
