Kramp och utveckling
Själv har jag aldrig riktigt känt av den, den konstnärliga krisen, kreativitetsproppen, skrivkrampen eller vad man nu väljer att kalla det där tillståndet när det inte går att skapa längre. Jag har säkerligen haft åkomman. Men fördelen med att ha tryckt ned den kreativa delen av mig själv är att jag har kunnat sejfa. Det som inte exponeras kan inte vissna (men inte heller växa). Att leva ett liv där levebrödet är beroende av kreativitetens upp och nedgångar är att leva ett liv i ovisshet och kontraster. Och visst händer det de flesta förr eller senare. De där dagarna när man är tacksam över att ha ett jobb där man bara kan sitta och titta in i dataskärmen utan att det märks något särskilt. Då man kan säga att man är inne i en jobbig period och det skulle vara schyst om ni kunde ha lite tålamod med mig. Och till och med chefen förstår för han/hon skilde sig för två år sedan.
Lite värre när tystnaden blir officiell. Donna Tartt, författaren till Den hemliga historien, är en av dem som verkar lida av skrivkramp. Det var nio år sedan hennes sista bok Den lille vännen kom ut. Och inte var den särskilt läsvärd om du frågar mig. Om man jämför med mästerverket Den hemliga historien. Och det gör man ju. Vad hände i Donna Tartts liv, undrar jag. För en konstnärlig kris, eller en okonstnärlig för den delen, verkar inte komma ur intet. En konstnärlig kris verkar helt enkelt vara en personlig yttring av en identitetskris, av en depression eller som i Strindbergs fall, något så allvarligt som en psykos. Skrivkrampen kan inte tränas bort. Den måste levas bort.
Igår såg jag filmen The King’s speech. Den fick mig att tänka på hur vi hindras av vår rädsla när livet helt oväntat tilldelar oss en ny roll att axla. Prins Albert stammade, också det en slags kramp. Ett stammande som nästan hindrade honom från att bli kung när hans bror (som i filmen framstår som ganska labil) bestämde sig för att gifta sig med en kvinna som skilt sig, inte en, utan två, gånger. Och egentligen var ju Albert mycket mer lämpad för det där med kungeriet. Om det inte vore för rädslan och krampen.
Det verkar oerhört plågsamt att inte kunna få fram det man vill ha sagt. Att se omgivningen otåligt vänta på orden, må de vara skrivna, målade, dansade eller sagda. Och när de sedan inte kommer, hur de vänder sin uppmärksamhet åt ett annat håll. Mot någon som flödar, som talar, som ger. För det är väl det skapandet handlar om, något slags omformande av en kraft som kommer till oss på ett mystiskt sätt. Ett omformande som sedan ska bedömas, ätas, värderas, njutas och tuggas. Av andra. Och det är där i överlämnadet som verket blir verkligt. Innan dess är det väl bara några papper i en byrålåda, ett dokument på datorn eller en röst i duschen? Och om nu alla, inklusive författaren själv, väntar på något bättre än den Hemilga historien, då kan det vara lite svårt att gå in till chefen och säga att man har en tuff period. Att frun inte längre vill, att pappa inte längre känner igen mig, att jag tror att min dotter behöver behandling.
En ny roll att axla. Om det så bara må vara en bättre, mognare eller annorlunda version av oss själva. Det tar tid. Det ger kramp. Ibland går det bra, som när Strindberg skriver bättre än någonsin i Inferno. Ibland kanske den nya rollen inte längre handlar om konstnärskap i det offentliga. Men i de allra flesta fall, kan vi bli skickligare på att ge ut den där nyckfulla kraften, om vi ger oss tid att stirra in i dataskärmen ett tag. Om vi låter oss själva leva oss igenom krisen. Och framför allt, om vi under en tid kan ta emot kraft från andra, istället för att förvänta oss att vi ständigt kan ge ut.
Kris är utveckling sägs det. Ibland handlar det om att med en väns hjälp kunna läsa ett tal utan att stamma, ibland om att oväntat skratta igen. Vart den än tar oss, är det rädslan vi behöver lämna bakom oss. Och vetskapen om att vi har en plats i världen, som vi behöver ta till oss.
Lite värre när tystnaden blir officiell. Donna Tartt, författaren till Den hemliga historien, är en av dem som verkar lida av skrivkramp. Det var nio år sedan hennes sista bok Den lille vännen kom ut. Och inte var den särskilt läsvärd om du frågar mig. Om man jämför med mästerverket Den hemliga historien. Och det gör man ju. Vad hände i Donna Tartts liv, undrar jag. För en konstnärlig kris, eller en okonstnärlig för den delen, verkar inte komma ur intet. En konstnärlig kris verkar helt enkelt vara en personlig yttring av en identitetskris, av en depression eller som i Strindbergs fall, något så allvarligt som en psykos. Skrivkrampen kan inte tränas bort. Den måste levas bort.
Igår såg jag filmen The King’s speech. Den fick mig att tänka på hur vi hindras av vår rädsla när livet helt oväntat tilldelar oss en ny roll att axla. Prins Albert stammade, också det en slags kramp. Ett stammande som nästan hindrade honom från att bli kung när hans bror (som i filmen framstår som ganska labil) bestämde sig för att gifta sig med en kvinna som skilt sig, inte en, utan två, gånger. Och egentligen var ju Albert mycket mer lämpad för det där med kungeriet. Om det inte vore för rädslan och krampen.
Det verkar oerhört plågsamt att inte kunna få fram det man vill ha sagt. Att se omgivningen otåligt vänta på orden, må de vara skrivna, målade, dansade eller sagda. Och när de sedan inte kommer, hur de vänder sin uppmärksamhet åt ett annat håll. Mot någon som flödar, som talar, som ger. För det är väl det skapandet handlar om, något slags omformande av en kraft som kommer till oss på ett mystiskt sätt. Ett omformande som sedan ska bedömas, ätas, värderas, njutas och tuggas. Av andra. Och det är där i överlämnadet som verket blir verkligt. Innan dess är det väl bara några papper i en byrålåda, ett dokument på datorn eller en röst i duschen? Och om nu alla, inklusive författaren själv, väntar på något bättre än den Hemilga historien, då kan det vara lite svårt att gå in till chefen och säga att man har en tuff period. Att frun inte längre vill, att pappa inte längre känner igen mig, att jag tror att min dotter behöver behandling.
En ny roll att axla. Om det så bara må vara en bättre, mognare eller annorlunda version av oss själva. Det tar tid. Det ger kramp. Ibland går det bra, som när Strindberg skriver bättre än någonsin i Inferno. Ibland kanske den nya rollen inte längre handlar om konstnärskap i det offentliga. Men i de allra flesta fall, kan vi bli skickligare på att ge ut den där nyckfulla kraften, om vi ger oss tid att stirra in i dataskärmen ett tag. Om vi låter oss själva leva oss igenom krisen. Och framför allt, om vi under en tid kan ta emot kraft från andra, istället för att förvänta oss att vi ständigt kan ge ut.
Kris är utveckling sägs det. Ibland handlar det om att med en väns hjälp kunna läsa ett tal utan att stamma, ibland om att oväntat skratta igen. Vart den än tar oss, är det rädslan vi behöver lämna bakom oss. Och vetskapen om att vi har en plats i världen, som vi behöver ta till oss.
