A trip down memory lane
Mitt skrivande har gjort mig lite knäpp. Väldigt insyltad i en viss period av mitt liv. Jag minns och minns, ibland små detaljer som för historien vidare på ett oväntat sätt, eller belyser något jag vill säga så exakt att jag tackar min arkivarie där nere i det omedvetna för att han (ja det är nog en han, i stickad pull over) skickar upp så bra bilder.
Att minnas är inte att vara nostalgisk. Jag flyr inte bort, snarare konfronterar jag och sorterar. Och när jag känner mig som mest introvert försöker jag påminna mig själv om att det jag har att säga är viktigt för fler än mig. Det jag kände och upplevde är inget unikt, även om tystnaden runt det kan få det att verka som om ingen har varit där. Inte ens jag.
Ibland tillåter jag mig att resa direkt tillbaka. För mig finns inget snabbare ressätt än musiken och filmen. Här kommer några klipp som jag älskat och som fortfarande glädjer, tröstar och berör.
Under tonåren och första halvan av tjugoåren var jag väldigt inriktad på dansmusik. Från Walkman till CD-spelare, men alltid med musik i öronen. Och så det verkliga dansandet då. På Yab Yum, nära Piazza della Republica i Florens var det Deee-Lite och Groove is in the Heart som gällde. Men också Snap! De var mina favoriter och LPn (som det hette då) spelades så flitigt i mitt toscanska tonårsrum att grannarna bad mig att vara så snäll att byta skiva någon gång ibland. Jag har många favoriter från deras första album, men just idag är det Oops up som ligger mig närmast om hjärtat.
Och så filmen Det stora blå. Jag måste ha sett den hundratals gånger. Fastän tonårsförälskelsen i Jean Michell Barr har falnat tycker jag fortfarande att det är en av de bästa filmer som har gjorts. Den talar om hur det är att vara människa och hur fångade vi är i det, att vi inte har något val (förutom döden). Många skulle nog tycka att huvudpersonen Jaques Mayol både har relationsstörningar, intimitetsproblem och schizoida drag. Men jag tror snarare att det är så att han upplever att han kan välja mellan två världar. Att han kan bo hos oss här uppe på land, eller hos sjöjungfruna nere i havet. Och allvarligt talat, om man hade möjlighet, skulle man inte fundera på sjöjungfrualternativet? Det skulle i alla fall jag.
Egentligen gillade jag inte Pet Shops Boys, men sedan kom Being Boring, med en video som skvallrade om en helt ny estetik. Mycket riktigt kunde man sedan inte slå upp en enda Vogue mellan 90 och 94 som inte hade ett inslag som såg ut som videon. Nu har texten fått mer djup för mig. I början skriver Pet Shops Boys en hälsning till oss. En hälsning som det känns som en sjuttonårig Frida skickar till mig från andra sidan sekelskiftet. Ok, jag ska göra mitt bästa för att inte sjunka för långt ner i soffan, inte bli alltför bekväm i mysbyxorna, inte glömma den jag var. Och jag tänker hur sant det är. Visst var det jobbigt att vara ung på många sätt. Men jag hade aldrig tråkigt.
Att minnas är inte att vara nostalgisk. Jag flyr inte bort, snarare konfronterar jag och sorterar. Och när jag känner mig som mest introvert försöker jag påminna mig själv om att det jag har att säga är viktigt för fler än mig. Det jag kände och upplevde är inget unikt, även om tystnaden runt det kan få det att verka som om ingen har varit där. Inte ens jag.
Ibland tillåter jag mig att resa direkt tillbaka. För mig finns inget snabbare ressätt än musiken och filmen. Här kommer några klipp som jag älskat och som fortfarande glädjer, tröstar och berör.
Under tonåren och första halvan av tjugoåren var jag väldigt inriktad på dansmusik. Från Walkman till CD-spelare, men alltid med musik i öronen. Och så det verkliga dansandet då. På Yab Yum, nära Piazza della Republica i Florens var det Deee-Lite och Groove is in the Heart som gällde. Men också Snap! De var mina favoriter och LPn (som det hette då) spelades så flitigt i mitt toscanska tonårsrum att grannarna bad mig att vara så snäll att byta skiva någon gång ibland. Jag har många favoriter från deras första album, men just idag är det Oops up som ligger mig närmast om hjärtat.
Och så filmen Det stora blå. Jag måste ha sett den hundratals gånger. Fastän tonårsförälskelsen i Jean Michell Barr har falnat tycker jag fortfarande att det är en av de bästa filmer som har gjorts. Den talar om hur det är att vara människa och hur fångade vi är i det, att vi inte har något val (förutom döden). Många skulle nog tycka att huvudpersonen Jaques Mayol både har relationsstörningar, intimitetsproblem och schizoida drag. Men jag tror snarare att det är så att han upplever att han kan välja mellan två världar. Att han kan bo hos oss här uppe på land, eller hos sjöjungfruna nere i havet. Och allvarligt talat, om man hade möjlighet, skulle man inte fundera på sjöjungfrualternativet? Det skulle i alla fall jag.
Egentligen gillade jag inte Pet Shops Boys, men sedan kom Being Boring, med en video som skvallrade om en helt ny estetik. Mycket riktigt kunde man sedan inte slå upp en enda Vogue mellan 90 och 94 som inte hade ett inslag som såg ut som videon. Nu har texten fått mer djup för mig. I början skriver Pet Shops Boys en hälsning till oss. En hälsning som det känns som en sjuttonårig Frida skickar till mig från andra sidan sekelskiftet. Ok, jag ska göra mitt bästa för att inte sjunka för långt ner i soffan, inte bli alltför bekväm i mysbyxorna, inte glömma den jag var. Och jag tänker hur sant det är. Visst var det jobbigt att vara ung på många sätt. Men jag hade aldrig tråkigt.