Minns du ditt nittiotal?
En lite lättsammare del i mitt bokskrivande är den som innebär att jag får göra en djupdykning i nostalgipoolen. Och vad kan vara mer nostalgiskt för mig än den första halvan av nittiotalet? Jag vet, ingenting känns väl så passé som att minnas sitt nittiotal, Henrik Schyffert har ju redan gjort det (i och för sig det bästa han har gjort i sin karriär tycker jag) och konstiga bilder av Spice Girls, pojkband, limefärgade väggar och Kickersskor dyker upp hos de flesta. Men det är inte riktigt det jag menar. Egentligen spelar det ingen roll att det är nittiotalet det handlar om, det är bara det att jag råkade befinna mig i en väldigt utvecklande och spännande period just då, även kallad ungdomen.
När jag var i det var allt runt omkring mig självklart. Jag var en del av min kontext på ett sätt som jag misstänker aldrig kommer hända igen, därför att man i mitten av livet har sina preferenser, bekvämligheter och minnen. De stärker, men begränsar också. För att inte tala om alla yttre krav och boxar man ska bocka av. Man, hus, karriär, barn. Det märkliga är att vi ofta pratar om avbockandet av boxarna som ”att gå vidare”. Detta brukar även sägas med en oväntat myndig stämma, uttalad av de mest oväntade personer. När jag var singel fick jag ofta höra från de vänner som partat runt och gjort alternativa karriärsval under tjugoåren, att: ”Nu är det ju bara patetiskt att ligga runt och festa, nu måste man ju gå vidare och bli sambo och stadga sig.” (alltid uttalat med en röst ca en oktav lägre än i vanliga fall)
Och det är klart, visst blir det i längden lite tröttsamt och ohälsosamt att hänga på krogen. Men måste man välja mellan baren och villan? Finns det inga andra alternativ? När jag minns mitt nittiotal är det ju inte bara alla nätter jag minns, det som framträder mest är det som hände inom mig, hur jag tillät mig själv att utvecklas och njuta, hur kompromisslös jag kunde vara. Och mitt mod. Nuet var det abslolut viktigaste och jag tog min plats utan att ens fråga. Det är ju allt det där som gjorde tiden intressant, inte clubhänget, även om det var fantastiskt kul.
De som definierar sin ungdom utifrån hur mycket de fick ligga och supa borde leva om ungdomen i form av en rejäl midlife crisis, omedelbart. De har missat tåget. De borde gå vidare, vilket i det här fallet betyder bakåt. Gör om, gör rätt. Att inte leva (nej jag skriver inte leva ut här, det är inget man klämmer fram och sedan lämnar) sin ungdom, att inte ta chansen att utvecklas när den är där mitt framför oss, betyder att den förr eller senare kommer och knackar på villadörren. Tyvärr ofta i en muterad form.
I morgon kväll kommer Linda Bentzing att framföra en låt i Melodifestivalen som heter ”E de fel på mig?” och handlar om en sambo som gått vidare. Hon har bockat av alla boxar, men trånar efter en annan man. Varför räcker inte den händliga sambon och de goda hemmamiddagarna undrar Linda, det måste vara fel på mig? Nej, det är inte fel på dig. Det är bara det att fylla i boxar aldrig varit särskilt utvecklande eller lärorikt. Det är inte formen det är fel på, det är avsaknaden av innehåll.
Så, minns ert nittiotal, åttiotal eller vilket tal det nu kan vara, med stolthet. Låt oss hedra oss själva och de drömmar vi hade, och inte gå vidare utan att ta utveckling och lärdom med. Annars kommer vi att vakna en morgon och undra om de e fel på oss.
Här kommer en av mina favoriter från tiden då jag utan att tveka satte upp håret i ca tio små knutar,klev i ett par glittriga plastsandaler och dansade fram till klockan tolv. Dagen efter! (tack Paris för öppettiderna) Waterfall med Atlantic Ocean.
När jag var i det var allt runt omkring mig självklart. Jag var en del av min kontext på ett sätt som jag misstänker aldrig kommer hända igen, därför att man i mitten av livet har sina preferenser, bekvämligheter och minnen. De stärker, men begränsar också. För att inte tala om alla yttre krav och boxar man ska bocka av. Man, hus, karriär, barn. Det märkliga är att vi ofta pratar om avbockandet av boxarna som ”att gå vidare”. Detta brukar även sägas med en oväntat myndig stämma, uttalad av de mest oväntade personer. När jag var singel fick jag ofta höra från de vänner som partat runt och gjort alternativa karriärsval under tjugoåren, att: ”Nu är det ju bara patetiskt att ligga runt och festa, nu måste man ju gå vidare och bli sambo och stadga sig.” (alltid uttalat med en röst ca en oktav lägre än i vanliga fall)
Och det är klart, visst blir det i längden lite tröttsamt och ohälsosamt att hänga på krogen. Men måste man välja mellan baren och villan? Finns det inga andra alternativ? När jag minns mitt nittiotal är det ju inte bara alla nätter jag minns, det som framträder mest är det som hände inom mig, hur jag tillät mig själv att utvecklas och njuta, hur kompromisslös jag kunde vara. Och mitt mod. Nuet var det abslolut viktigaste och jag tog min plats utan att ens fråga. Det är ju allt det där som gjorde tiden intressant, inte clubhänget, även om det var fantastiskt kul.
De som definierar sin ungdom utifrån hur mycket de fick ligga och supa borde leva om ungdomen i form av en rejäl midlife crisis, omedelbart. De har missat tåget. De borde gå vidare, vilket i det här fallet betyder bakåt. Gör om, gör rätt. Att inte leva (nej jag skriver inte leva ut här, det är inget man klämmer fram och sedan lämnar) sin ungdom, att inte ta chansen att utvecklas när den är där mitt framför oss, betyder att den förr eller senare kommer och knackar på villadörren. Tyvärr ofta i en muterad form.
I morgon kväll kommer Linda Bentzing att framföra en låt i Melodifestivalen som heter ”E de fel på mig?” och handlar om en sambo som gått vidare. Hon har bockat av alla boxar, men trånar efter en annan man. Varför räcker inte den händliga sambon och de goda hemmamiddagarna undrar Linda, det måste vara fel på mig? Nej, det är inte fel på dig. Det är bara det att fylla i boxar aldrig varit särskilt utvecklande eller lärorikt. Det är inte formen det är fel på, det är avsaknaden av innehåll.
Så, minns ert nittiotal, åttiotal eller vilket tal det nu kan vara, med stolthet. Låt oss hedra oss själva och de drömmar vi hade, och inte gå vidare utan att ta utveckling och lärdom med. Annars kommer vi att vakna en morgon och undra om de e fel på oss.
Här kommer en av mina favoriter från tiden då jag utan att tveka satte upp håret i ca tio små knutar,klev i ett par glittriga plastsandaler och dansade fram till klockan tolv. Dagen efter! (tack Paris för öppettiderna) Waterfall med Atlantic Ocean.
