En kärleksförklaring
Jag lovar, det här ska inte bli en förlängd Facebookstatus om hur bra allt är och hur mycket jag fredagsmyser (läs mina åsikter om mys här) eller hur goda bullar jag bakat efter att ha kommit hem från mitt framgångsrika jobb. Som jag redan avslöjat är det mycket i mitt liv som inte går på räls. Till exempel bor jag i det sista hyreshuset i Sverige som fortfarande har gasugn, vilket gör bullbakandet omöjligt. Spisen heter Jennie 2000 och någon gång i tiden, kanske samma år som X2000 kom till, lät nog 2000 fruktansvärt modernt, men nu hindrar spisen mig från att skriva präktiga bullstatusar, och vad värre är, att baka kakor över huvud taget. Men nu var det inte om spisar eller tåg jag ville skriva, utan om kärlek. Den lyckliga sorten. Eller kanske borde jag skriva den sanna sorten. För den lyckliga sorten är väl den där man aldrig bråkar, är överens om allt och bara myser hela tiden medan man äter kakor som inte bakats i Jennie 2000? Eller vad vet jag.
Det som slog mig igår, nästan som en käftsmäll, var hur fruktansvärt kär jag är. Det var ju utan tvekan den mest angenäma käftsmäll jag fått, men likväl kom den oväntat. Det kändes ovant att erkänna detta. Att våga tro så mycket att jag bara kunde konstatera att jag, för första gången i mitt liv, känner denna överväldigande kärlek. Större än mitt ego, större än mina rädslor och begränsningar.
Jag träffade T bara några veckor efter att ha gått ut psykologprogrammet, och redan innan han kom in i mitt liv, kände jag mig redo. Det var inte alls en sådan där när-man-minst-anar-det-grej. Tvärt om minns jag en konversation med en av mina klasskamrater på avslutningsfesten där hon frågade mig, den då ganska vanliga frågan, nämligen hur det gick med kärleken. Normalt sett brukade jag då börja rabbla om senaste dejten och indirekt underhålla den som ställde detta till singlar dömda spörsmål. Men inte denna gång. Nu hörde jag mig själv säga: ”Det går bra med kärleken, jag vet att med nästa person jag träffar kommer det att bli på riktigt.”
Min klasskamrat såg förfärad ut: ”Men så kan du ju inte säga, tänk vilken press du sätter på den relationen. Det är mycket bättre att bara ha kul och se vart det leder.”
Hur många gånger hade jag inte hört de orden under mitt singelskap? Ha kul och se vart det leder. Där och då insåg jag att jag inte hade haft kul och att det alltid lett käpprätt åt helskotta. Jag ville inte ha kul längre, inte det kul som min klasskamrat menade. Det innebar att göra våld på sig själv, acceptera oansvarighet, lättja och en jäkla massa bull shit från de män jag dejtade. Allt i rolighetens namn. Det var inte kul, det var vedervärdigt. Jag svarade: ”Nej, jag har lagt allt det där bakom mig. Jag vet att det kommer att vara min man jag träffar nästa gång.”
Jag övertygade inte min klasskompis, som mest såg ut som hon svalt en citron, men konstigt nog insåg jag, att jag själv var övertygad. Övertygad om att jag inte tänkte nöja mig med något annat än riktig kärlek. Vad nu det kunde tänkas vara, jag var inte helt säker. Under de snart två år som gått sedan dess har jag fått lära mig. Och om förälskelsen var omedelbar och himlastormande som i filmerna, har insikten om kärlek smygit sig på. Jag har gjort alla misstag igen, men jag har också gjort allt rätt. Det har inte varit lätt, men rätt, skulle man kanske kunna sammanfatta det hela. Och så igår, aha-upplevelsen, insikten om att det jag var övertygad om på den där examensfesten var sant. Tro har blivit sanning genom hoppets läkande kraft.
Jag ska inte göra en lång lista över saker jag älskar hos T. Bara det att han också skrattar åt Jennie 2000, att han alltid får mig att skratta. Att han har lärt mig den egentliga betydelsen av ordet familj och hur det känns att alltid veta att någon finns där. Och tilltro, han har lärt mig om tilltro. Och det är inte ett dugg kul, det är helt jäkla underbart.
Här kommer min "trapplåt". Trapplåt är den sång som man väljer ska spelas när man, en efter en, blir kallad ner för psykologiska institutionens trappa på examensdagen. Ackompanjerad av musiken får man en walk of glory innan ett utdraget spex tar vid. Jag älskar denna låt, och denna version, (inte Florence & the machine) som även hörs i finalen av sista avsnittet av Sex 'n the City, om ni gillar den serien. Det gör jag.
Det som slog mig igår, nästan som en käftsmäll, var hur fruktansvärt kär jag är. Det var ju utan tvekan den mest angenäma käftsmäll jag fått, men likväl kom den oväntat. Det kändes ovant att erkänna detta. Att våga tro så mycket att jag bara kunde konstatera att jag, för första gången i mitt liv, känner denna överväldigande kärlek. Större än mitt ego, större än mina rädslor och begränsningar.
Jag träffade T bara några veckor efter att ha gått ut psykologprogrammet, och redan innan han kom in i mitt liv, kände jag mig redo. Det var inte alls en sådan där när-man-minst-anar-det-grej. Tvärt om minns jag en konversation med en av mina klasskamrater på avslutningsfesten där hon frågade mig, den då ganska vanliga frågan, nämligen hur det gick med kärleken. Normalt sett brukade jag då börja rabbla om senaste dejten och indirekt underhålla den som ställde detta till singlar dömda spörsmål. Men inte denna gång. Nu hörde jag mig själv säga: ”Det går bra med kärleken, jag vet att med nästa person jag träffar kommer det att bli på riktigt.”
Min klasskamrat såg förfärad ut: ”Men så kan du ju inte säga, tänk vilken press du sätter på den relationen. Det är mycket bättre att bara ha kul och se vart det leder.”
Hur många gånger hade jag inte hört de orden under mitt singelskap? Ha kul och se vart det leder. Där och då insåg jag att jag inte hade haft kul och att det alltid lett käpprätt åt helskotta. Jag ville inte ha kul längre, inte det kul som min klasskamrat menade. Det innebar att göra våld på sig själv, acceptera oansvarighet, lättja och en jäkla massa bull shit från de män jag dejtade. Allt i rolighetens namn. Det var inte kul, det var vedervärdigt. Jag svarade: ”Nej, jag har lagt allt det där bakom mig. Jag vet att det kommer att vara min man jag träffar nästa gång.”
Jag övertygade inte min klasskompis, som mest såg ut som hon svalt en citron, men konstigt nog insåg jag, att jag själv var övertygad. Övertygad om att jag inte tänkte nöja mig med något annat än riktig kärlek. Vad nu det kunde tänkas vara, jag var inte helt säker. Under de snart två år som gått sedan dess har jag fått lära mig. Och om förälskelsen var omedelbar och himlastormande som i filmerna, har insikten om kärlek smygit sig på. Jag har gjort alla misstag igen, men jag har också gjort allt rätt. Det har inte varit lätt, men rätt, skulle man kanske kunna sammanfatta det hela. Och så igår, aha-upplevelsen, insikten om att det jag var övertygad om på den där examensfesten var sant. Tro har blivit sanning genom hoppets läkande kraft.
Jag ska inte göra en lång lista över saker jag älskar hos T. Bara det att han också skrattar åt Jennie 2000, att han alltid får mig att skratta. Att han har lärt mig den egentliga betydelsen av ordet familj och hur det känns att alltid veta att någon finns där. Och tilltro, han har lärt mig om tilltro. Och det är inte ett dugg kul, det är helt jäkla underbart.
Här kommer min "trapplåt". Trapplåt är den sång som man väljer ska spelas när man, en efter en, blir kallad ner för psykologiska institutionens trappa på examensdagen. Ackompanjerad av musiken får man en walk of glory innan ett utdraget spex tar vid. Jag älskar denna låt, och denna version, (inte Florence & the machine) som även hörs i finalen av sista avsnittet av Sex 'n the City, om ni gillar den serien. Det gör jag.
