Helgläsning
Egentligen skulle jag skriva en bloggpost som jag fick inspiration till i torsdags, men just nu verkar inspirationen slukas upp av boksrivande (men jag behåller idén till nästa vecka). Så idag blir det riktig helgläsning för de som vill och har tid. Ett alster jag skrev i höstas, närmare bestämt en novell. Den fick mig att sätta igång med boken, men har ingenting med den romanstoryn att göra. Som en liten uppvärming. Håll till godo!
Det ligger en loj stämning över sällskapet. Ingen tittar upp när jag kommer in i rummet. Bara Örjans röst hörs. Han håller en monolog som avbryts då och då av hans eget gurglande skratt, ett läte som får mig att tänka på det bubblande ljud som kom upp ur min diskho i Paris med jämna mellanrum. Gurglandet återföljdes av en omisskännlig avloppslukt som sedan fyllde min minimala studio på rue Valadon under några minuter. Här i rummet luktar det cigaretter och rökelse. Jag vet inte om Johanna, som är värdinnan för kvällen, försöker slå rekord i hur rökfyllt ett rum kan bli genom att tillåta folk att röka inne (och fördriva rök med rök). Med tanke på hennes rödflammiga ansikte och ostadiga gång skulle jag kunna tänka mig att det hela inte var så genomtänkt. Jag är sen och har klätt mig för fint. Mitt hollywoodhår är malplacé. Fast det har det å andra sidan varit i alla sammanhang ända sedan jag flyttade till Göteborg, vilket inte betyder att jag gett upp hoppet om att en gång passa in någonstans.
Jag ser mig omkring och möter några blickar, några nickande huvuden på människor som jag känt i över tio år. Jag minns hur jag i tjugoårsåldern tyckte att människor över 30 ofta stannat i sin guldålder. Peaken. Stunden vi drömmer oss tillbaka till och som lovar ett annat liv. Om bara. Det som lika gärna hade kunnat bli. Men. Vi är alla fast i nittiotalet här i den rymliga tvåan i Vasastan. Fast de flesta tycker sig ha gått vidare, eller har något slags bevis för att de gått vidare. Jag har nog inte det, bara det att jag är den enda som inte avslöjar mig i mitt yttre. I mitt inre undrar jag vad som hänt. Rummet är fyllt av män som varit tvungna att välja mellan att raka av sig håret eller visa upp ett retirerande hårfäste. De rutiga cowboyskjortorna spänner över magarna och jeansen är bara lite fel, lite för pösiga, lite för långa. Kvinnorna är snyggare, trots att så många av dem fött barn. Barn är också ett hett samtalsämne kan jag märka bara genom att snabbt lyssna av konversationen: ”Ja, sova är det nya sexet ...så inskolningen gick jättebra ...och en barnvagn för bara 2000 spänn.”
– Står du här och analyserar?
Katarina kommer upp bakom mig och ger mig en lätt avslagen välkomstdrink i ett plastglas som har en oroväckande spricka i kanten.
– Nej...Tack! Hur är läget?
– Läget sömnlöst. Jonna har skrikit oavbrutet i fem nätter nu och så den där jäkla katten som ylar klockan fyra på morgonen efter mat. Jag borde inte gå upp och ge honom något, men han slutar ju inte annars. Tycker du att jag har blivit rynkig förresten? Känner mig som hundra år gammal. Typ hon kärringen i Drag me to hell. Men vad fan, lite rynkor får man ta. Det är det ju värt. Fattar inte vad jag gjorde innan jag fick Jonna. Helt meningslöst liv liksom.
Nu kommer det. Jag vänder på glaset så att sprickan hamnar över näsan och tar en klunk av drinken. Katarina tar lite sats.
– När är det dags för er då? Ska inte ni ha barn snart?
Här har jag några standardsvar att ta till, i ett par sekunder funderar jag på vilket som kan tänkas passa. Vad jag än väljer att säga så kommer det att leda till följdfrågor. Hur mycket tid jag ska spendera på att bli förhörd? Ibland ska man inte fråga hur läget är, och folk verkar ha slutat med det också. Jag tycks vara den enda som gör det fortfarande. Men det kan vara svårt att förutse exakt hur man kan komma att hamna i förhörsläget. Ibland kommer det oväntat. Att det kommer har jag blivit ganska säker på vid det här laget, men jag hade nog trott att det skulle gå lite längre än fem minuter. Kanske att jag kunde ha fått dricka upp min drink i alla fall. Kanske att jag skulle ha hunnit hälsa ordentligt på några stycken. Men inte i kväll. Och jag har en känsla av att det är lika bra att rabbla snabbt, för jag kommer att behöva upprepa harangen ett antal gånger.
– Ja, vi ska väl i alla fall flytta ihop först. Så får vi se sedan.
Det är väldigt sällan det slutar vid detta svar. Så inte heller denna gång.
– Alltså, jag fattar inte att ni kan ha ett distansförhållande. Det funkar ju ett tag, men sedan får man ju styra upp det. Tiden går liksom.
Jag orkar inte be Katarina utveckla vad det innebär att styra upp ett förhållande, även om det hade behövts en definition. Jag ser på Johan som står och röker under fläkten inne i köket och undrar hur uppstyrt de har det. Betyder uppstyrningen att de organiserat ett blöjbytesschema eller bara att de bor under samma tak? Att de sover tillsammans medan drömmarna för dem långt ifrån IKEA-sängens trötta fjädring? Jag tänker på en kväll för evigheter sedan då Johan och jag hade sex. Båda fulla och ensamma. Och hans kommentar efteråt: ”You’re my best fuck ever”. Sagt medan han rökte en efter-sex-cigarett och uttalat mer på göteborska än på filmengelska. En kommentar som definitivt stängde den pyttelilla glipa som öppnats för en framtid oss emellan. Jag undrar om Katarina också fått höra denna komplimang och om hon då blev kär eller smickrad. Eller om jag kanske fortfarande är hans bästa fuck ever. De kanske bara har uppstyrt sex nu. Sex som avlar avkommor. Det borde väl vara uppstyrt om något.
– Ja, bara jag hittar ett jobb som passar så ska jag väl flytta ner.
Hoppet om att detta ska räcka väcks. Att prata om jobb kan ge olika utslag. I bästa fall tystnad, i sämsta fall väcker man panik-björnen som inte sover särskilt djupt i mammaledighetens ide. Katarina verkar inte ha så mycket panik som tur är men så har hon ju också ett bra jobb att gå tillbaka till. Ett uppstyrt jobb som mäklare.
– Jag tycker du ska leva livet lite, bara vara liksom. Kanske flytta ner vind för våg och låta Pasqual försörja dig ett tag. Jag menar, vad kan vara härligare än att bo i Nice? Där finns ju allt, shopping, stadsliv och stranden. Du har ju alltid varit så himla ambitiös, kan du inte bara släppa allt och låta någon ta hand om dig som omväxling?
– Mmm, fast jag vill nog ha ett jobb som jag tycker om.
Jag ser Pasquals ansikte framför mig, hans varma ögon och runda nästipp. Han är inte värd att vara närvarande i den här diskussionen, utan vetskap omnämnd som presumtiv försörjare. Han skulle ha avskytt att höra det Katarina just sagt. Jag ber honom tyst om ursäkt och börjar fundera över hur jag, om jag nu hade haft för avsikt att göra det, skulle kunna lyda Katarinas råd. Släppa loss och styra upp på samma gång verkar lite komplicerat.
– Du är och förblir en arbetsnarkoman, Maria. Du borde ta ett beslut kring vad som verkligen är viktigt här i livet. Se på mig, jag har fått offra lite av min karriär, det är det värt. Man kan inte gifta sig med karriären. Och allvarligt, det är inte sunt att bara ha sig själv i fokus hela livet. Nej, nu ska jag gå och ta mig en rökpinne!
Katarina går iväg mot fläkten och en utsträckt mentolcigarett som väntar i handen på Kicki. Hon ser ut som om hon erbjudit Katarina det roligaste bus man kan tänka sig. De kommer att ha saker att prata med varandra om. Gemensamma ämnen som sömnbrist och utvecklingsstadier. I brist på annat så kan de alltid prata om Kickis bebisblogg. Hon skriver varje dag som om hon vore sin bebis och fyller bloggen med fraser som: ”Idag har jag ätit banan för första gången. Jättegott!”. Och så en bild på Linnéa som håller en sked i handen medan hon stänker mosad banan över köksbordet. Oddsen för att Linnéa kommer att behöva gå i terapi senare i livet ser jag som ganska låga.
Jag står kvar och hämtar andan. När blev de här festerna till krig? När slutade vi att prata med varandra och när började vi att prata om våra liv endast med avsikten att antingen visa upp eller jämföra? Det smög sig in när alla helt plötsligt skulle gifta sig. Då var jag konstig eftersom jag var singel, men också bra att ha därför att jag ansågs ha tid att vara med och organisera. Hur många arbetstimmar har jag inte lagt ned på dessa människors bröllop? Om jag hade tagit ut projektledararvode skulle jag ha kunnat åka på en lång semester. Detta skedde dock inte. Snarare fick jag passera ändlösa helger med att hålla i släp, skriva tal, organisera möhippor, läsa Korintherbrev och lugna gamla fastrar som inte visste var de skulle sova. Allt för att återvända fullkomligt utmattad till jobbet på måndag morgon. Alla pengar jag lagt ut för att åka till något avlägset ställe i Småland, Västerbotten eller Skåne där bruden kom ifrån. Och hugget i bröstet då jag såg ännu ett kuvert med sirliga guldgirlanger på dörrmattan. "Vi har äran att bjuda in dig till Tjottahejti-kyrka för att fira vigsel mellan". Störst av allt är kärleken borde bytas ut mot störst av allt är bröllopet. Än så länge hade jag inte sett prov på att storslagenheten i kyrkan eller på festen efteråt smittat av sig på äktenskapen.
Jag går in på toaletten och funderar en stund på att gå hem. Men nu är jag här och att gå hem skulle uppfattas som ett nederlag. Jag behöver stanna åtminstone en halvtimme till. Den här situationen var enklare när jag var singel. Då nickade alltid alla konspiratoriskt. ”Ahhh, du ska gå vidare...het dejt?”. Jag brukade säga ja och sedan gå hem och äta glass och kolla på film. Men det behövde ju ingen få reda på. Jag betraktar mig själv i spegeln. Som vanligt har jag en klänning med skärning under bysten. De gravida eller överviktigas bästa modell. Jag är inte överviktig. Men nu ville ödet att jag vid 34-års ålder skulle utveckla laktosintollerans. Detta innebär att jag i perioder har enormt svullen mage. Just nu är en sådan period. Och detta för med sig att det ser ut som om jag är gravid. Måste dricka mycket vin så att alla ser, noterar jag för mig själv.
I köket ligger en kvalmig lukt av öl, fis och herrparfym. Kristian har en Justin Timberlake-hatt på sig. Fast han hade nog kallat den för något italienskt. Hur som helst är det tydligen hans alternativ till att hantera flinten. Han var ändå den som höll ut längst och gjorde ett busigt rufs som till slut började extremt långt bak på hjässan. Då tror jag att Karin sa till honom. Så nu är det hatt som gäller. Det är säkert Kristian som valt musiken, han pratar i alla fall om den på expertvis.
– Nä, de fick aldrig ge ut på Blue Hound, så himla dåligt. Jag känner ju Håkan väldigt väl och det blev aldrig något. De är ju fortfarande skitstora i Tyskland och Holland. Men det är klart, de kan ju aldrig mäta sig med Human Carbide.
Jag stänger av. Någonstans känns det så himla fel att ha en musikmonolog iklädd en Justin Timberlake-hatt tre år för sent bara för att man måste dölja flinten. Och har jag inte redan hört allt detta på varje fest i varje fisluktande kök sedan mitten av 90-talet när jag kom tillbaka från Paris? Jo. Jag tycker lite synd om Karin som ibland är tvungen att ligga med Kristian. Enligt min erfarenhet är killar som håller musikmonologer extremt dåliga i sängen. För tidig utlösning. De flesta män som håller monologer av alla de slag brukar ha för tidig utlösning. Det är som om de försöker stoppa sig själva med hjälp av alla dessa ord. Långrandigheten som ett sövande botemedel mot det pinsamma, det okontrollerbara. Brukar sällan funka dock. Av någon av de där tidiga utlösningarna hade det för två år sedan blivit barn. Kristian och Karin har en son som heter Herkules. Ett namn helt utan förpliktelser. Till och med sonen fick lida för pappas lilla problem.
– Mariiiiia, fan du kom!
Fredrik bryter sig ut från Kristians publikgrupp och stöter på vägen ut ett glas med oidentifierbart innehåll som står på bordet. Johanna är blixtsnabbt där med en trasa. Jag hinner undra om hon stått och väntat i kulisserna på att just detta skulle ske. En hungrig statist som väntar på sin lilla plats i rampljuset. Eller en uttryckslös butler som alltid är redo i skuggan av sällskapet. Fredrik ger mig en kram. Han är varm och stor. Jag längtar plötsligt efter att få försvinna helt i hans kramande. Ligga bredvid honom och försvinna in i hans kropp, suga musten ur den och fylla mig själv med hans jordlukt. Pasqual luktar aldrig jord. Han luktar salt vind. Som jag, om jag skulle gissa vad jag luktar. Det var nog därför det aldrig blev något med Fredrik. Efter ett tag i jordlukten ville jag bara iväg. Så har det alltid varit. Fredrik är sig lik. Han är den enda jag känner som kan stilla den där skakningen som jag har i min botten. Den som ibland blir till ett jordskalv men som i alla lägen ger utslag på Richterskalan. Fredrik som förtjänar allt gott. Fredrik som är ihop med Sally från London. Sally väntar barn. Eller ska man säga att de är gravida. Ja, så heter det visst, trots att Fredrik inte uppvisar några tecken på tillståndet. Hon är yngre än oss andra, bara 26 år. Lika gammal som jag var när jag träffade Fredrik. Undra vad jag hade tyckt om att befinna mig där Sally är nu när jag var 26. Jag behöver inte undra så länge eftersom jag vet att det hade varit en omöjlighet. Jag orkar inte se Sallys min. Känslan av fullkomlighet runt henne. Hennes skeva tänder och vackra kinder. Hon har skrattgropar. Det hade jag också, men de har liksom försvunnit med åldern och lösts upp i ett nytt veck som går ned till käklinjen när jag skrattar. Min laktosmage känns plötsligt enorm. Jag tar en stor klunk av mitt vin för säkerhets skull.
Jag kan inte säga att jag inte längtar ibland. Det gör jag. Efter en knubbig hand, en blick som visar fullkomlig tillit. Någon att ta hand om. Men det överväger inte känslan av att det inte är möjligt. Att det är fullkomligt overkligt att jag skulle kunna bli mamma. Jag är barnlös. Vad betyder det? Att de andra är barnfasta? Jag har inga barn. Nej. Jag har ingen aktiv plan för att skaffa barn. Jag är 34 år och har inte styrt upp barnaskaffandet. Och precis som det alltid varit, så är det något fel på mig, något udda. Något som folk i bästa fall försöker förstå, men som nästan alltid blir till en stor, hotande, lealös blobb mellan mig och mina jämnåriga. Det är mer än att ha bott i Paris, det är mer än att ha ett ovanligt jobb. De sakerna väcker beundran också. Detta väcker inte beundran. Kanske avundsjuka ibland. Men sedan hat för att jag är den som frammanar denna vidriga känsla. Avundsjuka för att jag väljer något annat. Vad gör det dem till? Monster utan modersinstinkter. Mansgestalter från sekelskiftet som utan tvekan lämnar fru och barn åt sitt öde för att åka till Kontinenten och supa upp alla besparingar. Detta framkallar jag i dem. Vem vill se det i sig själv? Ingen. Jag vill inte heller se det i dem. Men just nu vandrar jag ofrivilligt runt med en förvrängningsspegel framför bröstet. De måste se sig själva i den vare sig de vill eller inte. Vi har speglat varandra så länge nu. Det är ju här vi säger till varandra att vi visst skulle ha kunnat bli. Om bara. Men. Det är bättre så här. Nu är det ju på riktigt. Fast inte jag. Jag blev aldrig på riktigt. Jag har fortfarande inte gett mig. Glanstiden väntar där framme och när den kommer så måste jag vara fri. Jag måste kunna packa och åka på en kvart. Och jag var ändå aldrig någonsin del av detta. Nej. Mitt liv pågår någon annanstans, egentligen.
– Hur mår du Maria? Du ser lite blek ut.
Fredrik lägger armen om mig och leder mig ut på balkongen.
– Jag har nog druckit för mycket utan att äta. Du vet hur jag blir.
Jag lägger filten han tagit med sig på vägen ut över axlarna och andas djupt. Det är inte vinet. Det är den där förbannade skakningen. Tvivlet. Tänk om de har rätt allihopa där inne. De har rätt och jag har fel. Tänk om. Det skulle betyda att jag skulle må dåligt oavsett vad jag väljer. Må dåligt för att jag valt fel eller må dåligt för att jag valt rätt men ändå inte mår bra. Gör det övertygande och begripligt den som kan.
– Fan, Fredrik. Vad hände egentligen? Var är alla? Varför har folk blivit flint och larviga helt plötslig? Vill du ha barn, hur visste du att du ville ha barn?
Fredrik ser på mig och jag ser att han ser mig, det gör han fortfarande. Varför kunde jag inte älska honom? Han böjer sig ned och sluter mig i jordlukten.
– Maria, du är inte som oss. Den dagen du börjar se det som en styrka så kommer du att göra underverk. Maria, lyssna då, du är min idol ju! Du kan göra vad du vill och du gör det magiskt. Vill du bli mamma så kommer du att göra det bra. Ingen tvivlar på det.
– Om jag inte vill då? Vad fan är det för fel på mig? Och varför måste jag traska runt och se ut som om jag är gravid hela tiden? Om jag gick i psykoanalys så skulle den biten vara löjligt uppenbar. När blir man klar, Fredrik? När blir man vuxen?
– Ingen känner sig vuxen. Tror du Kristian känner sig som en pappa? Jag gör det definitivt inte. Ibland tror jag att Sally är mentalt äldre än mig. Och ibland känns det som om jag måste vara farsa åt henne också.
Jag svarar inte. Jag vill att han ska sluta prata om Sally omedelbart. Jag vill att Fredrik ska finnas till för mig alltid med villkorslös kärlek. Men vem är intresserad av att ge det till en jämnårig? Den kärleken är reserverad åt hans blivande barn. När jag tänker på det börjar jag gråta en ful, hulkande gråt som gör underläppen till ett utstickande hårt U. Hur ska jag ta mig härifrån utan att de ser? Ingen får se. Jag vill inte vara stackars längre. Jag gömmer ansiktet i filten medan jag hör hur Johanna byter musik till Nightcrawlers Push the feeling on. Det låter som om han sjunger: ”The night could be useless, tonight it’s up to you babe”. Eller så är det bara det jag hör. Den här kvällen ser ut att bli totalt useless. Och jag har inga planer på att försöka stoppa den utvecklingen. Fredrik stryker min rygg och börjar sedan backa några steg. Som om det är dags för honom att gå.
– Med dig var det alltid så mycket känslor, Maria, mumlar han innan han öppnar balkongdörren och låter ljudet strömma ut. De har börjat dansa där inne.
– För faaan Johanna, den här var ju inte ens bra när det begav sig. Den är ju inte ens kultbra, skriker Kristian.
Johanna tycks äntligen ha vaknat upp ur värdinnekomat.
– Din jävla musik kan man ju inte dansa till! Nu är vi hemma hos mig, då bestämmer jag din lilla musiknazi!
Jag snörvlar lite i filten och ser att jag lämnat ett mascaraspår mitt i den vita Marimekkoblomman. Fläcken har formen av en kråka som flyger. Eller åtminstone är det vad jag ser. På något märkligt sätt känns det lite bra. Och Push the feeling on är faktiskt en fantastisk låt. Ett faktum som bekräftas ytterligare av att Kristian tycker att den är dålig. Att smygandes längs med väggen försöka ta mig ut osedd är inget alternativ. De kommer att se mig hur som helst. Så jag går in och börjar dansa med Johanna och Karin. När jag ler mot dem så når leendet mina ögon. Och deras kroppar är mjukare nu än första gången vi dansade. Rumporna är större och axlarna är spändare. Men vi dansar. Och det finns ingen blobb mellan oss. Inte just nu.
Mina klackar lät som hårda hammarslag mot asfalten och jag bärjade få lite kramp i vaderna. Jag gick så snabbt jag kunde. Korsade Place des Invalides över gräset fast man inte fick. Och allt det jag kunde springa ifrån ville jag springa ifrån. Spelade ingen roll vad det var, bara att jag kunde springa om jag ville. Det som var gammalt var över. Nu är det nu. Mitt midjelånga hår slog taktfast mot min rygg och Paris storslagenhet var mig så bekant, så nära det som var jag att jag inte längre uppfattade det magnifika i lyktorna vid Seine. Jag var inte där för att ta kort och betrakta. Jag skulle något annat. Jag skulle aldrig lämna Paris, så varför ge uppmärksamhet åt detaljer? I tunnelbanan spelade en mörkhårig man med enorm mage Lambada på sitt dragspel och jag hann precis med tåget mot Créteil. När jag stod och lutade mig mot metallstången i mitten av vagnen rörde någon försiktigt vid mitt hår, men då jag vände mig om för att se vem det var såg jag bara uttryckslösa ansikten. Det var någon av de där männen som rört vid mig och jag kunde omöjligt veta vem. Jag sa dra åt helvete på svenska rakt ut i luften. Och de förstod vad jag menade. Jag behövde bara åka några stationer innan det var dags att gå av. Eddie bodde inte långt ifrån tunnelbanan men jag hann undra på vägen dit vilka som skulle vara på festen. Laurent var självklar, kanske Gabriel. Och jag ville så gärna att du skulle vara där. Aldrig mer hade vi sagt. Och så skulle det också bli. Men det visste jag inte då. Eller att det inte var den sista festen som jag skulle vara på väg till med dig i tankarna. Att jag till slut skulle börja springa ifrån dig, och att du med tiden skulle bli det enda jag ville lämna bakom mig. Några veckor senare skulle jag ligga på min soffa och ha det sista telefonsamtalet med dig. För att såra dig sa jag att jag skulle flytta hem till Sverige och hitta min man. Så som ibland kan ske blev de där orden helt utan förvarning till en profetia. Eller kanske en förbannelse. Detta något sagt i förbifarten, utan tanke och lättsamt framkastat. Och ju mer jag kämpade för att bevisa att det inte spelade någon roll desto större plats skulle det komma att ta. Ordningen om att vara på väg bort istället för till var installerad. Jag hade fortfarande min frihet i behåll när jag gick fram och ringde på Eddies port och ibland undrar jag om det var sista gången jag skulle känna så. Lägenheten låg på fjärde våningen utan hiss. Jag var van att gå i trappor men jag blev ändå andfådd och flämtade lite när Eddie öppnade dörren. Han gav mig två kindpussar och utbrast sedan: ”Allihopa, Maria är här!” Deras ansikten vändes mot mig när jag klev in i rummet.
Det ligger en loj stämning över sällskapet. Ingen tittar upp när jag kommer in i rummet. Bara Örjans röst hörs. Han håller en monolog som avbryts då och då av hans eget gurglande skratt, ett läte som får mig att tänka på det bubblande ljud som kom upp ur min diskho i Paris med jämna mellanrum. Gurglandet återföljdes av en omisskännlig avloppslukt som sedan fyllde min minimala studio på rue Valadon under några minuter. Här i rummet luktar det cigaretter och rökelse. Jag vet inte om Johanna, som är värdinnan för kvällen, försöker slå rekord i hur rökfyllt ett rum kan bli genom att tillåta folk att röka inne (och fördriva rök med rök). Med tanke på hennes rödflammiga ansikte och ostadiga gång skulle jag kunna tänka mig att det hela inte var så genomtänkt. Jag är sen och har klätt mig för fint. Mitt hollywoodhår är malplacé. Fast det har det å andra sidan varit i alla sammanhang ända sedan jag flyttade till Göteborg, vilket inte betyder att jag gett upp hoppet om att en gång passa in någonstans.
Jag ser mig omkring och möter några blickar, några nickande huvuden på människor som jag känt i över tio år. Jag minns hur jag i tjugoårsåldern tyckte att människor över 30 ofta stannat i sin guldålder. Peaken. Stunden vi drömmer oss tillbaka till och som lovar ett annat liv. Om bara. Det som lika gärna hade kunnat bli. Men. Vi är alla fast i nittiotalet här i den rymliga tvåan i Vasastan. Fast de flesta tycker sig ha gått vidare, eller har något slags bevis för att de gått vidare. Jag har nog inte det, bara det att jag är den enda som inte avslöjar mig i mitt yttre. I mitt inre undrar jag vad som hänt. Rummet är fyllt av män som varit tvungna att välja mellan att raka av sig håret eller visa upp ett retirerande hårfäste. De rutiga cowboyskjortorna spänner över magarna och jeansen är bara lite fel, lite för pösiga, lite för långa. Kvinnorna är snyggare, trots att så många av dem fött barn. Barn är också ett hett samtalsämne kan jag märka bara genom att snabbt lyssna av konversationen: ”Ja, sova är det nya sexet ...så inskolningen gick jättebra ...och en barnvagn för bara 2000 spänn.”
– Står du här och analyserar?
Katarina kommer upp bakom mig och ger mig en lätt avslagen välkomstdrink i ett plastglas som har en oroväckande spricka i kanten.
– Nej...Tack! Hur är läget?
– Läget sömnlöst. Jonna har skrikit oavbrutet i fem nätter nu och så den där jäkla katten som ylar klockan fyra på morgonen efter mat. Jag borde inte gå upp och ge honom något, men han slutar ju inte annars. Tycker du att jag har blivit rynkig förresten? Känner mig som hundra år gammal. Typ hon kärringen i Drag me to hell. Men vad fan, lite rynkor får man ta. Det är det ju värt. Fattar inte vad jag gjorde innan jag fick Jonna. Helt meningslöst liv liksom.
Nu kommer det. Jag vänder på glaset så att sprickan hamnar över näsan och tar en klunk av drinken. Katarina tar lite sats.
– När är det dags för er då? Ska inte ni ha barn snart?
Här har jag några standardsvar att ta till, i ett par sekunder funderar jag på vilket som kan tänkas passa. Vad jag än väljer att säga så kommer det att leda till följdfrågor. Hur mycket tid jag ska spendera på att bli förhörd? Ibland ska man inte fråga hur läget är, och folk verkar ha slutat med det också. Jag tycks vara den enda som gör det fortfarande. Men det kan vara svårt att förutse exakt hur man kan komma att hamna i förhörsläget. Ibland kommer det oväntat. Att det kommer har jag blivit ganska säker på vid det här laget, men jag hade nog trott att det skulle gå lite längre än fem minuter. Kanske att jag kunde ha fått dricka upp min drink i alla fall. Kanske att jag skulle ha hunnit hälsa ordentligt på några stycken. Men inte i kväll. Och jag har en känsla av att det är lika bra att rabbla snabbt, för jag kommer att behöva upprepa harangen ett antal gånger.
– Ja, vi ska väl i alla fall flytta ihop först. Så får vi se sedan.
Det är väldigt sällan det slutar vid detta svar. Så inte heller denna gång.
– Alltså, jag fattar inte att ni kan ha ett distansförhållande. Det funkar ju ett tag, men sedan får man ju styra upp det. Tiden går liksom.
Jag orkar inte be Katarina utveckla vad det innebär att styra upp ett förhållande, även om det hade behövts en definition. Jag ser på Johan som står och röker under fläkten inne i köket och undrar hur uppstyrt de har det. Betyder uppstyrningen att de organiserat ett blöjbytesschema eller bara att de bor under samma tak? Att de sover tillsammans medan drömmarna för dem långt ifrån IKEA-sängens trötta fjädring? Jag tänker på en kväll för evigheter sedan då Johan och jag hade sex. Båda fulla och ensamma. Och hans kommentar efteråt: ”You’re my best fuck ever”. Sagt medan han rökte en efter-sex-cigarett och uttalat mer på göteborska än på filmengelska. En kommentar som definitivt stängde den pyttelilla glipa som öppnats för en framtid oss emellan. Jag undrar om Katarina också fått höra denna komplimang och om hon då blev kär eller smickrad. Eller om jag kanske fortfarande är hans bästa fuck ever. De kanske bara har uppstyrt sex nu. Sex som avlar avkommor. Det borde väl vara uppstyrt om något.
– Ja, bara jag hittar ett jobb som passar så ska jag väl flytta ner.
Hoppet om att detta ska räcka väcks. Att prata om jobb kan ge olika utslag. I bästa fall tystnad, i sämsta fall väcker man panik-björnen som inte sover särskilt djupt i mammaledighetens ide. Katarina verkar inte ha så mycket panik som tur är men så har hon ju också ett bra jobb att gå tillbaka till. Ett uppstyrt jobb som mäklare.
– Jag tycker du ska leva livet lite, bara vara liksom. Kanske flytta ner vind för våg och låta Pasqual försörja dig ett tag. Jag menar, vad kan vara härligare än att bo i Nice? Där finns ju allt, shopping, stadsliv och stranden. Du har ju alltid varit så himla ambitiös, kan du inte bara släppa allt och låta någon ta hand om dig som omväxling?
– Mmm, fast jag vill nog ha ett jobb som jag tycker om.
Jag ser Pasquals ansikte framför mig, hans varma ögon och runda nästipp. Han är inte värd att vara närvarande i den här diskussionen, utan vetskap omnämnd som presumtiv försörjare. Han skulle ha avskytt att höra det Katarina just sagt. Jag ber honom tyst om ursäkt och börjar fundera över hur jag, om jag nu hade haft för avsikt att göra det, skulle kunna lyda Katarinas råd. Släppa loss och styra upp på samma gång verkar lite komplicerat.
– Du är och förblir en arbetsnarkoman, Maria. Du borde ta ett beslut kring vad som verkligen är viktigt här i livet. Se på mig, jag har fått offra lite av min karriär, det är det värt. Man kan inte gifta sig med karriären. Och allvarligt, det är inte sunt att bara ha sig själv i fokus hela livet. Nej, nu ska jag gå och ta mig en rökpinne!
Katarina går iväg mot fläkten och en utsträckt mentolcigarett som väntar i handen på Kicki. Hon ser ut som om hon erbjudit Katarina det roligaste bus man kan tänka sig. De kommer att ha saker att prata med varandra om. Gemensamma ämnen som sömnbrist och utvecklingsstadier. I brist på annat så kan de alltid prata om Kickis bebisblogg. Hon skriver varje dag som om hon vore sin bebis och fyller bloggen med fraser som: ”Idag har jag ätit banan för första gången. Jättegott!”. Och så en bild på Linnéa som håller en sked i handen medan hon stänker mosad banan över köksbordet. Oddsen för att Linnéa kommer att behöva gå i terapi senare i livet ser jag som ganska låga.
Jag står kvar och hämtar andan. När blev de här festerna till krig? När slutade vi att prata med varandra och när började vi att prata om våra liv endast med avsikten att antingen visa upp eller jämföra? Det smög sig in när alla helt plötsligt skulle gifta sig. Då var jag konstig eftersom jag var singel, men också bra att ha därför att jag ansågs ha tid att vara med och organisera. Hur många arbetstimmar har jag inte lagt ned på dessa människors bröllop? Om jag hade tagit ut projektledararvode skulle jag ha kunnat åka på en lång semester. Detta skedde dock inte. Snarare fick jag passera ändlösa helger med att hålla i släp, skriva tal, organisera möhippor, läsa Korintherbrev och lugna gamla fastrar som inte visste var de skulle sova. Allt för att återvända fullkomligt utmattad till jobbet på måndag morgon. Alla pengar jag lagt ut för att åka till något avlägset ställe i Småland, Västerbotten eller Skåne där bruden kom ifrån. Och hugget i bröstet då jag såg ännu ett kuvert med sirliga guldgirlanger på dörrmattan. "Vi har äran att bjuda in dig till Tjottahejti-kyrka för att fira vigsel mellan". Störst av allt är kärleken borde bytas ut mot störst av allt är bröllopet. Än så länge hade jag inte sett prov på att storslagenheten i kyrkan eller på festen efteråt smittat av sig på äktenskapen.
Jag går in på toaletten och funderar en stund på att gå hem. Men nu är jag här och att gå hem skulle uppfattas som ett nederlag. Jag behöver stanna åtminstone en halvtimme till. Den här situationen var enklare när jag var singel. Då nickade alltid alla konspiratoriskt. ”Ahhh, du ska gå vidare...het dejt?”. Jag brukade säga ja och sedan gå hem och äta glass och kolla på film. Men det behövde ju ingen få reda på. Jag betraktar mig själv i spegeln. Som vanligt har jag en klänning med skärning under bysten. De gravida eller överviktigas bästa modell. Jag är inte överviktig. Men nu ville ödet att jag vid 34-års ålder skulle utveckla laktosintollerans. Detta innebär att jag i perioder har enormt svullen mage. Just nu är en sådan period. Och detta för med sig att det ser ut som om jag är gravid. Måste dricka mycket vin så att alla ser, noterar jag för mig själv.
I köket ligger en kvalmig lukt av öl, fis och herrparfym. Kristian har en Justin Timberlake-hatt på sig. Fast han hade nog kallat den för något italienskt. Hur som helst är det tydligen hans alternativ till att hantera flinten. Han var ändå den som höll ut längst och gjorde ett busigt rufs som till slut började extremt långt bak på hjässan. Då tror jag att Karin sa till honom. Så nu är det hatt som gäller. Det är säkert Kristian som valt musiken, han pratar i alla fall om den på expertvis.
– Nä, de fick aldrig ge ut på Blue Hound, så himla dåligt. Jag känner ju Håkan väldigt väl och det blev aldrig något. De är ju fortfarande skitstora i Tyskland och Holland. Men det är klart, de kan ju aldrig mäta sig med Human Carbide.
Jag stänger av. Någonstans känns det så himla fel att ha en musikmonolog iklädd en Justin Timberlake-hatt tre år för sent bara för att man måste dölja flinten. Och har jag inte redan hört allt detta på varje fest i varje fisluktande kök sedan mitten av 90-talet när jag kom tillbaka från Paris? Jo. Jag tycker lite synd om Karin som ibland är tvungen att ligga med Kristian. Enligt min erfarenhet är killar som håller musikmonologer extremt dåliga i sängen. För tidig utlösning. De flesta män som håller monologer av alla de slag brukar ha för tidig utlösning. Det är som om de försöker stoppa sig själva med hjälp av alla dessa ord. Långrandigheten som ett sövande botemedel mot det pinsamma, det okontrollerbara. Brukar sällan funka dock. Av någon av de där tidiga utlösningarna hade det för två år sedan blivit barn. Kristian och Karin har en son som heter Herkules. Ett namn helt utan förpliktelser. Till och med sonen fick lida för pappas lilla problem.
– Mariiiiia, fan du kom!
Fredrik bryter sig ut från Kristians publikgrupp och stöter på vägen ut ett glas med oidentifierbart innehåll som står på bordet. Johanna är blixtsnabbt där med en trasa. Jag hinner undra om hon stått och väntat i kulisserna på att just detta skulle ske. En hungrig statist som väntar på sin lilla plats i rampljuset. Eller en uttryckslös butler som alltid är redo i skuggan av sällskapet. Fredrik ger mig en kram. Han är varm och stor. Jag längtar plötsligt efter att få försvinna helt i hans kramande. Ligga bredvid honom och försvinna in i hans kropp, suga musten ur den och fylla mig själv med hans jordlukt. Pasqual luktar aldrig jord. Han luktar salt vind. Som jag, om jag skulle gissa vad jag luktar. Det var nog därför det aldrig blev något med Fredrik. Efter ett tag i jordlukten ville jag bara iväg. Så har det alltid varit. Fredrik är sig lik. Han är den enda jag känner som kan stilla den där skakningen som jag har i min botten. Den som ibland blir till ett jordskalv men som i alla lägen ger utslag på Richterskalan. Fredrik som förtjänar allt gott. Fredrik som är ihop med Sally från London. Sally väntar barn. Eller ska man säga att de är gravida. Ja, så heter det visst, trots att Fredrik inte uppvisar några tecken på tillståndet. Hon är yngre än oss andra, bara 26 år. Lika gammal som jag var när jag träffade Fredrik. Undra vad jag hade tyckt om att befinna mig där Sally är nu när jag var 26. Jag behöver inte undra så länge eftersom jag vet att det hade varit en omöjlighet. Jag orkar inte se Sallys min. Känslan av fullkomlighet runt henne. Hennes skeva tänder och vackra kinder. Hon har skrattgropar. Det hade jag också, men de har liksom försvunnit med åldern och lösts upp i ett nytt veck som går ned till käklinjen när jag skrattar. Min laktosmage känns plötsligt enorm. Jag tar en stor klunk av mitt vin för säkerhets skull.
Jag kan inte säga att jag inte längtar ibland. Det gör jag. Efter en knubbig hand, en blick som visar fullkomlig tillit. Någon att ta hand om. Men det överväger inte känslan av att det inte är möjligt. Att det är fullkomligt overkligt att jag skulle kunna bli mamma. Jag är barnlös. Vad betyder det? Att de andra är barnfasta? Jag har inga barn. Nej. Jag har ingen aktiv plan för att skaffa barn. Jag är 34 år och har inte styrt upp barnaskaffandet. Och precis som det alltid varit, så är det något fel på mig, något udda. Något som folk i bästa fall försöker förstå, men som nästan alltid blir till en stor, hotande, lealös blobb mellan mig och mina jämnåriga. Det är mer än att ha bott i Paris, det är mer än att ha ett ovanligt jobb. De sakerna väcker beundran också. Detta väcker inte beundran. Kanske avundsjuka ibland. Men sedan hat för att jag är den som frammanar denna vidriga känsla. Avundsjuka för att jag väljer något annat. Vad gör det dem till? Monster utan modersinstinkter. Mansgestalter från sekelskiftet som utan tvekan lämnar fru och barn åt sitt öde för att åka till Kontinenten och supa upp alla besparingar. Detta framkallar jag i dem. Vem vill se det i sig själv? Ingen. Jag vill inte heller se det i dem. Men just nu vandrar jag ofrivilligt runt med en förvrängningsspegel framför bröstet. De måste se sig själva i den vare sig de vill eller inte. Vi har speglat varandra så länge nu. Det är ju här vi säger till varandra att vi visst skulle ha kunnat bli. Om bara. Men. Det är bättre så här. Nu är det ju på riktigt. Fast inte jag. Jag blev aldrig på riktigt. Jag har fortfarande inte gett mig. Glanstiden väntar där framme och när den kommer så måste jag vara fri. Jag måste kunna packa och åka på en kvart. Och jag var ändå aldrig någonsin del av detta. Nej. Mitt liv pågår någon annanstans, egentligen.
– Hur mår du Maria? Du ser lite blek ut.
Fredrik lägger armen om mig och leder mig ut på balkongen.
– Jag har nog druckit för mycket utan att äta. Du vet hur jag blir.
Jag lägger filten han tagit med sig på vägen ut över axlarna och andas djupt. Det är inte vinet. Det är den där förbannade skakningen. Tvivlet. Tänk om de har rätt allihopa där inne. De har rätt och jag har fel. Tänk om. Det skulle betyda att jag skulle må dåligt oavsett vad jag väljer. Må dåligt för att jag valt fel eller må dåligt för att jag valt rätt men ändå inte mår bra. Gör det övertygande och begripligt den som kan.
– Fan, Fredrik. Vad hände egentligen? Var är alla? Varför har folk blivit flint och larviga helt plötslig? Vill du ha barn, hur visste du att du ville ha barn?
Fredrik ser på mig och jag ser att han ser mig, det gör han fortfarande. Varför kunde jag inte älska honom? Han böjer sig ned och sluter mig i jordlukten.
– Maria, du är inte som oss. Den dagen du börjar se det som en styrka så kommer du att göra underverk. Maria, lyssna då, du är min idol ju! Du kan göra vad du vill och du gör det magiskt. Vill du bli mamma så kommer du att göra det bra. Ingen tvivlar på det.
– Om jag inte vill då? Vad fan är det för fel på mig? Och varför måste jag traska runt och se ut som om jag är gravid hela tiden? Om jag gick i psykoanalys så skulle den biten vara löjligt uppenbar. När blir man klar, Fredrik? När blir man vuxen?
– Ingen känner sig vuxen. Tror du Kristian känner sig som en pappa? Jag gör det definitivt inte. Ibland tror jag att Sally är mentalt äldre än mig. Och ibland känns det som om jag måste vara farsa åt henne också.
Jag svarar inte. Jag vill att han ska sluta prata om Sally omedelbart. Jag vill att Fredrik ska finnas till för mig alltid med villkorslös kärlek. Men vem är intresserad av att ge det till en jämnårig? Den kärleken är reserverad åt hans blivande barn. När jag tänker på det börjar jag gråta en ful, hulkande gråt som gör underläppen till ett utstickande hårt U. Hur ska jag ta mig härifrån utan att de ser? Ingen får se. Jag vill inte vara stackars längre. Jag gömmer ansiktet i filten medan jag hör hur Johanna byter musik till Nightcrawlers Push the feeling on. Det låter som om han sjunger: ”The night could be useless, tonight it’s up to you babe”. Eller så är det bara det jag hör. Den här kvällen ser ut att bli totalt useless. Och jag har inga planer på att försöka stoppa den utvecklingen. Fredrik stryker min rygg och börjar sedan backa några steg. Som om det är dags för honom att gå.
– Med dig var det alltid så mycket känslor, Maria, mumlar han innan han öppnar balkongdörren och låter ljudet strömma ut. De har börjat dansa där inne.
– För faaan Johanna, den här var ju inte ens bra när det begav sig. Den är ju inte ens kultbra, skriker Kristian.
Johanna tycks äntligen ha vaknat upp ur värdinnekomat.
– Din jävla musik kan man ju inte dansa till! Nu är vi hemma hos mig, då bestämmer jag din lilla musiknazi!
Jag snörvlar lite i filten och ser att jag lämnat ett mascaraspår mitt i den vita Marimekkoblomman. Fläcken har formen av en kråka som flyger. Eller åtminstone är det vad jag ser. På något märkligt sätt känns det lite bra. Och Push the feeling on är faktiskt en fantastisk låt. Ett faktum som bekräftas ytterligare av att Kristian tycker att den är dålig. Att smygandes längs med väggen försöka ta mig ut osedd är inget alternativ. De kommer att se mig hur som helst. Så jag går in och börjar dansa med Johanna och Karin. När jag ler mot dem så når leendet mina ögon. Och deras kroppar är mjukare nu än första gången vi dansade. Rumporna är större och axlarna är spändare. Men vi dansar. Och det finns ingen blobb mellan oss. Inte just nu.
Mina klackar lät som hårda hammarslag mot asfalten och jag bärjade få lite kramp i vaderna. Jag gick så snabbt jag kunde. Korsade Place des Invalides över gräset fast man inte fick. Och allt det jag kunde springa ifrån ville jag springa ifrån. Spelade ingen roll vad det var, bara att jag kunde springa om jag ville. Det som var gammalt var över. Nu är det nu. Mitt midjelånga hår slog taktfast mot min rygg och Paris storslagenhet var mig så bekant, så nära det som var jag att jag inte längre uppfattade det magnifika i lyktorna vid Seine. Jag var inte där för att ta kort och betrakta. Jag skulle något annat. Jag skulle aldrig lämna Paris, så varför ge uppmärksamhet åt detaljer? I tunnelbanan spelade en mörkhårig man med enorm mage Lambada på sitt dragspel och jag hann precis med tåget mot Créteil. När jag stod och lutade mig mot metallstången i mitten av vagnen rörde någon försiktigt vid mitt hår, men då jag vände mig om för att se vem det var såg jag bara uttryckslösa ansikten. Det var någon av de där männen som rört vid mig och jag kunde omöjligt veta vem. Jag sa dra åt helvete på svenska rakt ut i luften. Och de förstod vad jag menade. Jag behövde bara åka några stationer innan det var dags att gå av. Eddie bodde inte långt ifrån tunnelbanan men jag hann undra på vägen dit vilka som skulle vara på festen. Laurent var självklar, kanske Gabriel. Och jag ville så gärna att du skulle vara där. Aldrig mer hade vi sagt. Och så skulle det också bli. Men det visste jag inte då. Eller att det inte var den sista festen som jag skulle vara på väg till med dig i tankarna. Att jag till slut skulle börja springa ifrån dig, och att du med tiden skulle bli det enda jag ville lämna bakom mig. Några veckor senare skulle jag ligga på min soffa och ha det sista telefonsamtalet med dig. För att såra dig sa jag att jag skulle flytta hem till Sverige och hitta min man. Så som ibland kan ske blev de där orden helt utan förvarning till en profetia. Eller kanske en förbannelse. Detta något sagt i förbifarten, utan tanke och lättsamt framkastat. Och ju mer jag kämpade för att bevisa att det inte spelade någon roll desto större plats skulle det komma att ta. Ordningen om att vara på väg bort istället för till var installerad. Jag hade fortfarande min frihet i behåll när jag gick fram och ringde på Eddies port och ibland undrar jag om det var sista gången jag skulle känna så. Lägenheten låg på fjärde våningen utan hiss. Jag var van att gå i trappor men jag blev ändå andfådd och flämtade lite när Eddie öppnade dörren. Han gav mig två kindpussar och utbrast sedan: ”Allihopa, Maria är här!” Deras ansikten vändes mot mig när jag klev in i rummet.
