Dömd och icke godkänd
Det var ju svintråkigt att pausa från bloggen. Inte fick jag särskilt mycket gjort heller. Misstänker att allt skrivande hör ihop och att bloggandet faktiskt bara berikar både mitt liv och mitt övriga skapande. Så vet jag det och skönt att vara tillbaka.
Igår hände ett av alla dessa sammanträffanden, de som man inte säkert kan veta huruvida de är sammanträffanden eller viktiga meddelanden som tål att tänkas på. Jag väljer att se det som ett viktigt medddelande, det blir intressantare så.
Två gånger i mitt liv har jag bytt lägenhet, en jobbig procedur som innefattar mer insyn i människors livsituation än vad som önskas. För det mesta har vänners vänner, kollegor och andra bekanta kommit med i svängen, en kombination som gör att man får ögonblicksbilder av liv man kanske inte borde känna till så mycket om, egentligen. En partner som är oväntat otrevlig (verkar han inte dricka för mycket?), ett kaotiskt hem (jag som trodde de var superordentliga), och snålhet, förtroenden och habegär i en enda salig blandning.
Igår träffade jag på samma dag två av dessa vänners vänner som en gång i tiden ville ha min dåvarande lägenhet. Konstigt nog har de liknande karaktärsdrag trots att de inte har något med varandra att göra, de kommer från olika delar av bekantskapskresten. Ni har säkert stött på den här typen av person. Man fattar inte riktigt hur de gör, men på något sätt verkar alla krypa, svettas och jobba häcken av sig för att få deras gillande, eller ska vi säga godkännande, för i ärlighetens namn har dessa personer en air av domare runt sig. De bestämmer vad som är rätt och fel, ute eller inne, intelligent och ointelligent. Det är ofta i dessa personers sällskap som jag har lust att börja prata om Melodifestivalen och ansiktskrämer (om det är en kultursnobb) eller vandringskängor och termobyxor (om det är en modedito). En tillställning med en sådan här person närvarande blir stel, ångestladdad och fantastiskt tråkig. Jag skulle nog vilja säga att dessa personer är de sanna glädjedödarna.
Så, där har vi dem, pre-vilja till lägenhet. Men när de så ville ha, var det andra regler som gällde. Helt plötsligt var vi bästisar. Jag blev intelligent, bildad, moderiktigt och kanske lite av en inredningsexpert. Just like that. Och i den där lilla öppningen, då när jag fick en blick bakom fasaden, såg jag saker som inte var så fina. Förhållanden som krackelerade, liv som inte gick att få ihop, ekonomier som inte direkt blomstrade och slitna kuddar som aldrig skulle platsa i heminredningsreportage. Allt det som ingen såg när domarmasken var på. Det såg jag.
Det blev inga lägenhetsbyten med någon av Domarna. Och om jag varit en irriterande fluga i deras värld tidigare, blev jag nu ohyra som måste elimineras. Ohyran hade fått se in i det skämmigaste, det fulaste. Det går ju inte. Så vad som skedde igår var att båda dessa personer låtsades att de inte kände igen mig. Och det var inte bara en jag-såg-dig-inte-på-gatan grej. Båda var i situationer där de behövde titta mig i ögonen. En av dem kom in på caféet där jag jobbar, trängde sig före kön, kastade fram pengar på disken och snäste att hon hade bråttom och ville ha en fralla. Utan en blick av igenkänning eller ens ett hej.
Den andra var på samma restaurang som jag på kvällen, tillsammans med en kompis som jag känner. När kompisen sa: ”Du har väl träffat Frida?” såg Domaren ut som om hon lika gärna hade kunnat fråga: ”Du har väl ätit bajs?”. Jag sträckte fram handen, hälsade och sa: ”Ja, vi har setts, en gång i tiden ville du ha min lägenhet.”
Jag har ännu inte kommit underfund med vad meddelandet skulle kunna tänkas vara. Förutom att jag tycker att vi ska sluta krypa för Domare rent generellt. De vet inte mer, förstår inte mer, kan inte mer. De har också skitiga kläder på golvet och oro över hur allt i livet egentligen ska gå ihop. Det är bara det att vi får vara deras sophink. Deras avskrädeshög. Medan vi hederliga medborgare själva tar hand om vår skit. Och eftersom vi har nog med vårt, tycker jag att vi bestämmer här och nu, att Domarna banne mig också får börja sopsortera.
Igår hände ett av alla dessa sammanträffanden, de som man inte säkert kan veta huruvida de är sammanträffanden eller viktiga meddelanden som tål att tänkas på. Jag väljer att se det som ett viktigt medddelande, det blir intressantare så.
Två gånger i mitt liv har jag bytt lägenhet, en jobbig procedur som innefattar mer insyn i människors livsituation än vad som önskas. För det mesta har vänners vänner, kollegor och andra bekanta kommit med i svängen, en kombination som gör att man får ögonblicksbilder av liv man kanske inte borde känna till så mycket om, egentligen. En partner som är oväntat otrevlig (verkar han inte dricka för mycket?), ett kaotiskt hem (jag som trodde de var superordentliga), och snålhet, förtroenden och habegär i en enda salig blandning.
Igår träffade jag på samma dag två av dessa vänners vänner som en gång i tiden ville ha min dåvarande lägenhet. Konstigt nog har de liknande karaktärsdrag trots att de inte har något med varandra att göra, de kommer från olika delar av bekantskapskresten. Ni har säkert stött på den här typen av person. Man fattar inte riktigt hur de gör, men på något sätt verkar alla krypa, svettas och jobba häcken av sig för att få deras gillande, eller ska vi säga godkännande, för i ärlighetens namn har dessa personer en air av domare runt sig. De bestämmer vad som är rätt och fel, ute eller inne, intelligent och ointelligent. Det är ofta i dessa personers sällskap som jag har lust att börja prata om Melodifestivalen och ansiktskrämer (om det är en kultursnobb) eller vandringskängor och termobyxor (om det är en modedito). En tillställning med en sådan här person närvarande blir stel, ångestladdad och fantastiskt tråkig. Jag skulle nog vilja säga att dessa personer är de sanna glädjedödarna.
Så, där har vi dem, pre-vilja till lägenhet. Men när de så ville ha, var det andra regler som gällde. Helt plötsligt var vi bästisar. Jag blev intelligent, bildad, moderiktigt och kanske lite av en inredningsexpert. Just like that. Och i den där lilla öppningen, då när jag fick en blick bakom fasaden, såg jag saker som inte var så fina. Förhållanden som krackelerade, liv som inte gick att få ihop, ekonomier som inte direkt blomstrade och slitna kuddar som aldrig skulle platsa i heminredningsreportage. Allt det som ingen såg när domarmasken var på. Det såg jag.
Det blev inga lägenhetsbyten med någon av Domarna. Och om jag varit en irriterande fluga i deras värld tidigare, blev jag nu ohyra som måste elimineras. Ohyran hade fått se in i det skämmigaste, det fulaste. Det går ju inte. Så vad som skedde igår var att båda dessa personer låtsades att de inte kände igen mig. Och det var inte bara en jag-såg-dig-inte-på-gatan grej. Båda var i situationer där de behövde titta mig i ögonen. En av dem kom in på caféet där jag jobbar, trängde sig före kön, kastade fram pengar på disken och snäste att hon hade bråttom och ville ha en fralla. Utan en blick av igenkänning eller ens ett hej.
Den andra var på samma restaurang som jag på kvällen, tillsammans med en kompis som jag känner. När kompisen sa: ”Du har väl träffat Frida?” såg Domaren ut som om hon lika gärna hade kunnat fråga: ”Du har väl ätit bajs?”. Jag sträckte fram handen, hälsade och sa: ”Ja, vi har setts, en gång i tiden ville du ha min lägenhet.”
Jag har ännu inte kommit underfund med vad meddelandet skulle kunna tänkas vara. Förutom att jag tycker att vi ska sluta krypa för Domare rent generellt. De vet inte mer, förstår inte mer, kan inte mer. De har också skitiga kläder på golvet och oro över hur allt i livet egentligen ska gå ihop. Det är bara det att vi får vara deras sophink. Deras avskrädeshög. Medan vi hederliga medborgare själva tar hand om vår skit. Och eftersom vi har nog med vårt, tycker jag att vi bestämmer här och nu, att Domarna banne mig också får börja sopsortera.
