Jag, Alain och les regrets
Varför finns inte ordet ”regret” på svenska? Jag saknar det, det fattas mig. När jag försöker översätta på Google blir regrets – ”Parlamentet Beklagar”. Översättningen är väl inte helt tagen ur luften (förutom parlamentets närvaro), i regret finns ju även en betydelse som har att göra med att beklaga, att vara ledsen för. Och ånger. Men ånger på svenska blir så dramatiskt, så stort, som om man skulle behöva sitta i fängelset för allt det hemska man gjort. Att ångra är också att vilja betala av en skuld gentemot någon annan än sig själv (det kanske är där Parlamentet kommer in?). Men regret är något man har, något man bär omkring på fastän livet går vidare. Det är känslan av att ha missat chansen att göra om och göra rätt. För där och då visste man inte bättre, tog man konstiga beslut, lyssnade man på fel råd, försökte man tillfredställa någon annan än sig själv. Och framför allt var man förmodligen för rädd för att göra något annat.
På spanska, engelska, italienska, katalanska och franska finns former av regret. (Det finns säkert på andra språk också, men det är de här jag har levt med på olika sätt). Det dessa kulturer har gemensamt i mina ögon, är en syn på livet som något som går vidare vare sig man vill eller inte. Det man tycker sig kunna kontrollera är begränsat, men stabilt. Att ha regrets är normalt. Vi kommer att göra fel, frågan är bara när. Det är inte alltid det går att förändra en situation, ibland får man helt enkelt ta sina regrets och segla vidare, även om de väger tungt i kappsäcken.
Vågar jag påstå att det faktiskt finns något befriande i regrets? Ett slags arkiverande och förlåtande? Jag tror det. Vetskapen om hur det är att bli äldre, hur det är att vara människa och att man oundvikligen kommer att ha regrets. För att man valde fel, eller för att man inte valde alls och blev kvar i det gamla.
När jag bodde i Frankrike låg en sång med Alain Souchon på topplistorna, den hette just Les Regrets. Jag brukade göra mig lustig över texten och Alain. Det var en jäkla gubbe till att klaga och vara patetisk, tyckte jag. Jag och min dåvarande pojkvän härmade och skrattade rått. När den spelades på radio kunde jag skrika ”Håll käften!” och springa och byta kanal snabbt som attan. Föga anade jag att jag skulle komma att få äta upp mina hånskratt och ord med både salt och olivolja. För några år sedan började jag nämligen tycka att Les Regrets var fantastisk. Både musik och text. Särskilt dessa fraser:
J'ai perdu mon allégresse
Sur des bateaux de conquêtes.
J'ai perdu, par leur vitesse,
Quelque chose que, dans mon coeur,
Je regrette.
En snabb och halvdan översättning lyder:
Jag förlorade min upprymdhet
Medan jag seglandes försökte erövra världen
Jag tappade, i den alltför höga farten
Något som jag i mitt hjärta
Regretterar (i brist på annat ord, nej jag tänker inte använda Parlamentet beklagar)
Självklart hade jag inga regrets när jag var nitton, det hade inte varit sunt. Men med åldern kommer vishet, ibland dyrköpt sådan, och det är då man förr eller senare kommer att göra misstag. Ibland för att man inte vågar ta chanser, ibland för att man tar chansen och inser att man gått vilse. Så jag bär med stolthet mina regrets, visst tynger de ibland och visst stinger det till i hjärtat då och då när man med facit i hand inser vad man borde ha gjort. Men då brukar jag tänka att varje dörr jag fått stängd i ansiktet, har varit en knuff i rätt riktning. Det var helt enkelt inte min väg, även om det hade varit spännande att få se hur det hade gått.
Och seglatsen fortsätter ju framåt, om än i sakta mak. Man njuter mer av utsikten så.
Här kan du lyssna på Alain och se den snygga videon
På spanska, engelska, italienska, katalanska och franska finns former av regret. (Det finns säkert på andra språk också, men det är de här jag har levt med på olika sätt). Det dessa kulturer har gemensamt i mina ögon, är en syn på livet som något som går vidare vare sig man vill eller inte. Det man tycker sig kunna kontrollera är begränsat, men stabilt. Att ha regrets är normalt. Vi kommer att göra fel, frågan är bara när. Det är inte alltid det går att förändra en situation, ibland får man helt enkelt ta sina regrets och segla vidare, även om de väger tungt i kappsäcken.
Vågar jag påstå att det faktiskt finns något befriande i regrets? Ett slags arkiverande och förlåtande? Jag tror det. Vetskapen om hur det är att bli äldre, hur det är att vara människa och att man oundvikligen kommer att ha regrets. För att man valde fel, eller för att man inte valde alls och blev kvar i det gamla.
När jag bodde i Frankrike låg en sång med Alain Souchon på topplistorna, den hette just Les Regrets. Jag brukade göra mig lustig över texten och Alain. Det var en jäkla gubbe till att klaga och vara patetisk, tyckte jag. Jag och min dåvarande pojkvän härmade och skrattade rått. När den spelades på radio kunde jag skrika ”Håll käften!” och springa och byta kanal snabbt som attan. Föga anade jag att jag skulle komma att få äta upp mina hånskratt och ord med både salt och olivolja. För några år sedan började jag nämligen tycka att Les Regrets var fantastisk. Både musik och text. Särskilt dessa fraser:
J'ai perdu mon allégresse
Sur des bateaux de conquêtes.
J'ai perdu, par leur vitesse,
Quelque chose que, dans mon coeur,
Je regrette.
En snabb och halvdan översättning lyder:
Jag förlorade min upprymdhet
Medan jag seglandes försökte erövra världen
Jag tappade, i den alltför höga farten
Något som jag i mitt hjärta
Regretterar (i brist på annat ord, nej jag tänker inte använda Parlamentet beklagar)
Självklart hade jag inga regrets när jag var nitton, det hade inte varit sunt. Men med åldern kommer vishet, ibland dyrköpt sådan, och det är då man förr eller senare kommer att göra misstag. Ibland för att man inte vågar ta chanser, ibland för att man tar chansen och inser att man gått vilse. Så jag bär med stolthet mina regrets, visst tynger de ibland och visst stinger det till i hjärtat då och då när man med facit i hand inser vad man borde ha gjort. Men då brukar jag tänka att varje dörr jag fått stängd i ansiktet, har varit en knuff i rätt riktning. Det var helt enkelt inte min väg, även om det hade varit spännande att få se hur det hade gått.
Och seglatsen fortsätter ju framåt, om än i sakta mak. Man njuter mer av utsikten så.
Här kan du lyssna på Alain och se den snygga videon
