Karin Boye hade rätt
“Vad håller jag på med?” är en fras som allt oftare verkar eka i mitt huvud, väcka mig på morgonen eller hälsa på under bussfärden. Vad fan håller jag på med? Och så följer stunder av panik, stunder av klippa sig och skaffa jobb. För det här går ju inte. Fem år av studier måste mynna ut i en fast anställning, och förresten är det inte fem år, det är åtta års studier om man räknar in den andra utbildningen, den jag var fast övertygad om att jag ville jobba med hela livet. Jag har ju redan ångrat mig en gång, kämpat för att nå nya mål och så slutar det hela med en liten prutt. Och tro inte att jag inte försökt. Men det visade sig att jobba som psykolog var något helt annat än att läsa till psykolog.
Så här i efterhand inser jag hur mycket skrivande som ingick i utbildningen, det var analyser, hemtentor, arbeten, uppsatser och allt annat. Varje vecka behövde vi skriva på någonting, och jag förstår nu att det var kombinationen av skrivandet och fördjupningen i psykologin som tog mig igenom de fem åren. Det var färden i sig, inte målet som gjorde resan värd (Karin Boye hade rätt). Jag missade liksom hela grejen, jag var helt övertygad om att jag valt rätt, för det hade jag. Men jag var helt omedveten om vad det var jag tyckte var roligt, egentligen.
Det finns dagar när jag är nöjdare än någonsin, när jag för första gången i mitt liv känner att jag blivit betagen. Det handlar inte om att att få duktighetsmedalj, bli bäst i klassen eller få hedersomnämnade. Det handlar om att bli totalt uppslukad, i synk med tiden och i frid med mig själv. Och då vet jag, då har jag tilltro. Jag håller på med det här för att det var det jag var ämnad att göra, för att det är det jag är bra på och tycker är kul. Jag måste inte vidare, jag behöver inte blicka fram mot nästa stad och nästa jobb. Jag kan vara här och nu och allt är helt ok. Det är det jag håller på med.
I hela mitt liv har jag haft sysselsättningar som varit roliga. Jag har, förutom med några få undantag, aldrig lidit av att gå till jobbet. Det har rullat på, men i mig har det alltid funnits en rastlöshet, en känsla av att jag måste iväg. Det har varit som om jag provat olika klädesplagg och alla har varit ok, men de har aldrig suttit perfekt. Alltid var det något; fel skärning, en söm som skavde, en färg som fick mig att se blek ut. Tyckte jag. Medan omvärlden sade att jag aldrig varit finare. ”Men du, den här skjortan, den är ju bara du!” typ. Och alltid den där korta triumfen av att få höra att jag är duktig. Duktig, duktig, duktig. Jag tror aldrig mer i livet jag vill vara duktig. Jag tror jag har levt upp mitt duktighetspotential.
Så, saken är den, att jag egentligen vet exakt vad jag håller på med, men ack så svårt det är att tro. Att tro att något som jag verkligen vill, att något som får mig att må bra, kan leda mig framåt utan att jag behöver göra så mycket annat än att bli uppslukad av stunden. Inga femårsplaner, inga chanser till förflyttning, inga nya belöningsprojekt eller lysande försäljningssiffror. Jag behöver bara luta mig tillbaka och njuta av färden. Det är något jag aldrig gjort förut och det känns osäkert, det känns ibland helt vanvettigt. Men med tiden hoppas jag kunna svara, när den där frågan om vad fan jag håller på med kommer: Jag gör precis det jag vill.
Så här i efterhand inser jag hur mycket skrivande som ingick i utbildningen, det var analyser, hemtentor, arbeten, uppsatser och allt annat. Varje vecka behövde vi skriva på någonting, och jag förstår nu att det var kombinationen av skrivandet och fördjupningen i psykologin som tog mig igenom de fem åren. Det var färden i sig, inte målet som gjorde resan värd (Karin Boye hade rätt). Jag missade liksom hela grejen, jag var helt övertygad om att jag valt rätt, för det hade jag. Men jag var helt omedveten om vad det var jag tyckte var roligt, egentligen.
Det finns dagar när jag är nöjdare än någonsin, när jag för första gången i mitt liv känner att jag blivit betagen. Det handlar inte om att att få duktighetsmedalj, bli bäst i klassen eller få hedersomnämnade. Det handlar om att bli totalt uppslukad, i synk med tiden och i frid med mig själv. Och då vet jag, då har jag tilltro. Jag håller på med det här för att det var det jag var ämnad att göra, för att det är det jag är bra på och tycker är kul. Jag måste inte vidare, jag behöver inte blicka fram mot nästa stad och nästa jobb. Jag kan vara här och nu och allt är helt ok. Det är det jag håller på med.
I hela mitt liv har jag haft sysselsättningar som varit roliga. Jag har, förutom med några få undantag, aldrig lidit av att gå till jobbet. Det har rullat på, men i mig har det alltid funnits en rastlöshet, en känsla av att jag måste iväg. Det har varit som om jag provat olika klädesplagg och alla har varit ok, men de har aldrig suttit perfekt. Alltid var det något; fel skärning, en söm som skavde, en färg som fick mig att se blek ut. Tyckte jag. Medan omvärlden sade att jag aldrig varit finare. ”Men du, den här skjortan, den är ju bara du!” typ. Och alltid den där korta triumfen av att få höra att jag är duktig. Duktig, duktig, duktig. Jag tror aldrig mer i livet jag vill vara duktig. Jag tror jag har levt upp mitt duktighetspotential.
Så, saken är den, att jag egentligen vet exakt vad jag håller på med, men ack så svårt det är att tro. Att tro att något som jag verkligen vill, att något som får mig att må bra, kan leda mig framåt utan att jag behöver göra så mycket annat än att bli uppslukad av stunden. Inga femårsplaner, inga chanser till förflyttning, inga nya belöningsprojekt eller lysande försäljningssiffror. Jag behöver bara luta mig tillbaka och njuta av färden. Det är något jag aldrig gjort förut och det känns osäkert, det känns ibland helt vanvettigt. Men med tiden hoppas jag kunna svara, när den där frågan om vad fan jag håller på med kommer: Jag gör precis det jag vill.
