Droger på modet, del 2
Igår började jag skriva om modevärldens drogproblematik, och den förnekelse som råder kring detta. Det finns mycket mer att säga i frågan, och lite av det kommer jag att avhandla i detta inlägg. Jag vill bara förtydiga att när jag säger modebranschen/världen så pratar jag inte om Sverige. Jag har faktiskt aldrig under mina år på H&M, KappAhl och som freelance stött på den drogromantik jag såg i Paris. Det betyder inte att det inte finns problem i Sverige också, bara att jag personligen inte har upplevt dem.
Mode är i mina ögon en konstform, men som sådan ligger den väldigt nära, och överlappar ibland, komersiell handel. Det går snabbt och produktionskraven är höga. Att var en framgångsrik designer är att vara framtidsvisionär, samhällsanalytiker, ledare, konstnär, formgivare och lite ekonom. Allt på samma gång. Det är en tuff sits att sitta på, analyserna och trendriktningarna ska sitta på någon vecka, skapandet lika så. Och att misslyckas är det inte tal om, nyskapandet förväntas dyka upp säsong efter säsong. Låter det stressigt, på gränsen till omänskligt? Det är det. Man tycker att miljön runt skapande och design borde vara så stöttande som möjligt för att kunna göra det möjligt. Men så är de inte. Istället är det rävspel, konkurrens och knivar i ryggen. Det är mer än en människa klarar av.
Jag undrar om det finns någon annan bransch, kanske musikbranschen, som är så fullkomligt tömd på empati. Jag tror inte det. Det finns liksom ingenting att hålla sig i, du får navigera utan att veta varken vad som är upp eller ner. Kanska är det inte så konstigt att drogerna finns som tröst, avslappning och lyckorus i modevärlden. Bristen på mänskligt stöd och det ständiga kravet på produktion gör att man behöver ta till något, vad som helst. Men det finns också ett romantiskt skimmer runt droganvändande, ett universum av nattklubbar, barer och diskotek där det går att fylla på självkänslan artificiellt lite då och då.
Igår såg jag en dokumentär om Yves Saint Laurent, där han i lite förtäckta ordalag erkände att även han tagit ”dåliga grejer”. Han talade också om sig själv med ömsom grandiosa ömsom nedvärderande beskrivningar. Det var som om han inte hade någon sammansatt bild av sig själv. Himmel eller helvete, svart eller vitt. Under sitt liv spenderade han perioder inlagd på psykiatriska kliniker, efter att pressen blivit för stor.
Jag har senare i livet arbetat som behandlingsansvarig på en beroendeklinik. Där fick jag en djupare inblick i drogberoende och den tragik som följer i dess fotspår. Det finns absolut ingenting romantiskt i det. Ingenting förskönande eller förlåtande. Det spelar ingen roll om missbruket sker i en ateljé på Place Vendôme eller i en kvart i någon förort. Samma mentala helvete följer. Samma svårigheter att omskapa sitt liv, att bli fri. Jag vet inte om Yves Saint Laurent någonsin lyckades med att bli drogfri, han sa att han slutat några gånger, men att fortsätta vara i samma miljö där användandet började brukar sällan vara en bra prognos.
Det vi behöver göra är först och främst att erkänna att det finns ett enormt problem med att suga musten ur kreativa människor på det sätt som sker idag. Sedan behöver vi naturligtvis prata om drogmissbruket, se det, ge det dess rätta namn och inte kalla det för personliga kriser. Det är ett kollektivt problem och vi behöver lyfta bort skammen från det. Vi måste sluta objektifiera och glorifiera designerna och se att det handlar om hårt arbetande människor. Med ett roligt och kreativt yrke, absolut, men dock människor.
När jag igår (för första gången) kollade några av sveriges största modebloggar blev jag oerhört besviken, av många skäl. Inte en enda hade skrivit om Galliano och Dior. Inte ett ord. Bara utklippta bilder på vilka väskor och skor som bloggaren köpt, eller ännu värre, utklippta bilder från visningar med en kort och dåligt skriven kommentar (utan analys eller kunnande). Man kan ju tycka att modebloggarna är harmlösa i sin okunskap. Men i mina ögon hjälper de att späda på distansieringen och objektifieringen av designers och modeföreteelser i stort. Klippa och klistra in bilder i en blogg kan de flesta göra. Att analysera och tränga in i modevärlden, både utifrån ett konstnärligt och samhällsinriktat perspektiv, kräver lite mer. Jag saknar de perspektiven, och jag saknar ansvaret. Jag hoppas att det dyker upp en riktigt duktig modebloggare snart. Hoppas kan man alltid. Under tiden kan ju alltid vi konsumenter tänka till.
Och framför allt hoppas jag att de stora modehusen vågar se vad som är fel i deras arbetsvillkor, att de blir lite mer mänskliga, lite mer medvetna. Att de vågar förändra till det bättre.
Mode är i mina ögon en konstform, men som sådan ligger den väldigt nära, och överlappar ibland, komersiell handel. Det går snabbt och produktionskraven är höga. Att var en framgångsrik designer är att vara framtidsvisionär, samhällsanalytiker, ledare, konstnär, formgivare och lite ekonom. Allt på samma gång. Det är en tuff sits att sitta på, analyserna och trendriktningarna ska sitta på någon vecka, skapandet lika så. Och att misslyckas är det inte tal om, nyskapandet förväntas dyka upp säsong efter säsong. Låter det stressigt, på gränsen till omänskligt? Det är det. Man tycker att miljön runt skapande och design borde vara så stöttande som möjligt för att kunna göra det möjligt. Men så är de inte. Istället är det rävspel, konkurrens och knivar i ryggen. Det är mer än en människa klarar av.
Jag undrar om det finns någon annan bransch, kanske musikbranschen, som är så fullkomligt tömd på empati. Jag tror inte det. Det finns liksom ingenting att hålla sig i, du får navigera utan att veta varken vad som är upp eller ner. Kanska är det inte så konstigt att drogerna finns som tröst, avslappning och lyckorus i modevärlden. Bristen på mänskligt stöd och det ständiga kravet på produktion gör att man behöver ta till något, vad som helst. Men det finns också ett romantiskt skimmer runt droganvändande, ett universum av nattklubbar, barer och diskotek där det går att fylla på självkänslan artificiellt lite då och då.
Igår såg jag en dokumentär om Yves Saint Laurent, där han i lite förtäckta ordalag erkände att även han tagit ”dåliga grejer”. Han talade också om sig själv med ömsom grandiosa ömsom nedvärderande beskrivningar. Det var som om han inte hade någon sammansatt bild av sig själv. Himmel eller helvete, svart eller vitt. Under sitt liv spenderade han perioder inlagd på psykiatriska kliniker, efter att pressen blivit för stor.
Jag har senare i livet arbetat som behandlingsansvarig på en beroendeklinik. Där fick jag en djupare inblick i drogberoende och den tragik som följer i dess fotspår. Det finns absolut ingenting romantiskt i det. Ingenting förskönande eller förlåtande. Det spelar ingen roll om missbruket sker i en ateljé på Place Vendôme eller i en kvart i någon förort. Samma mentala helvete följer. Samma svårigheter att omskapa sitt liv, att bli fri. Jag vet inte om Yves Saint Laurent någonsin lyckades med att bli drogfri, han sa att han slutat några gånger, men att fortsätta vara i samma miljö där användandet började brukar sällan vara en bra prognos.
Det vi behöver göra är först och främst att erkänna att det finns ett enormt problem med att suga musten ur kreativa människor på det sätt som sker idag. Sedan behöver vi naturligtvis prata om drogmissbruket, se det, ge det dess rätta namn och inte kalla det för personliga kriser. Det är ett kollektivt problem och vi behöver lyfta bort skammen från det. Vi måste sluta objektifiera och glorifiera designerna och se att det handlar om hårt arbetande människor. Med ett roligt och kreativt yrke, absolut, men dock människor.
När jag igår (för första gången) kollade några av sveriges största modebloggar blev jag oerhört besviken, av många skäl. Inte en enda hade skrivit om Galliano och Dior. Inte ett ord. Bara utklippta bilder på vilka väskor och skor som bloggaren köpt, eller ännu värre, utklippta bilder från visningar med en kort och dåligt skriven kommentar (utan analys eller kunnande). Man kan ju tycka att modebloggarna är harmlösa i sin okunskap. Men i mina ögon hjälper de att späda på distansieringen och objektifieringen av designers och modeföreteelser i stort. Klippa och klistra in bilder i en blogg kan de flesta göra. Att analysera och tränga in i modevärlden, både utifrån ett konstnärligt och samhällsinriktat perspektiv, kräver lite mer. Jag saknar de perspektiven, och jag saknar ansvaret. Jag hoppas att det dyker upp en riktigt duktig modebloggare snart. Hoppas kan man alltid. Under tiden kan ju alltid vi konsumenter tänka till.
Och framför allt hoppas jag att de stora modehusen vågar se vad som är fel i deras arbetsvillkor, att de blir lite mer mänskliga, lite mer medvetna. Att de vågar förändra till det bättre.
