Livets vackra
Igår var en enda lång berg och dalbana. Upp och ner, bra besked, dåliga besked. Det verkar vara starka vindar och energier i omlopp över vårt klot. De hemska katastroferna i Japan, revolutioner och längtan efter frihet i Nordafrika, börser som inte kan stillas för ens några minuter och vi här i Sverige som aldrig haft det bättre, som aldrig haft det sämre. Ibland känns det som om det säkraste är att stanna hemma under filten och låta stormen passera. Jag som är van att behöva röra om i grytan för att få saker att röra sig, finner plötsligt att det räcker med att sticka ut näsan genom dörren för att livet ska smälla till och knuffa på, allt på en gång.
Igår frågade min käresta: ”Vem har rätt, den som säger att livet är vackert eller den som säger att livet är en jämmerdal av plågor?”
Ja, vem har rätt? Så klart vill jag skrika ut att livet är vackert, mest. Fullt av möjligheter, chanser och nya historier att skriva. Människor som älskar och som du älskar, korta möten, leenden av igenkännande och empati. Ett samtal på bussen med en okänd över sakernas tillstånd i största allmänhet. Solen i ansiktet, krispig morgonluft, dagarna när allting verkar stämma. Min bild av hur jag vill ha det är i synk med världen. Eller ännu bättre, min bild är i osynk med världen och det spelar absolut ingen roll, livet gav mig något ännu bättre. Allt det där och ännu mer är livet som vackrast. Ja, jag glömde italiensk glass och katalansk skinka (dock inte tillsammans).
Men sedan det där andra, jämmerdalen. Stånga huvudet blodigt medan ingenting händer, ovisshet, sjukdom, gräl och obesvarad kärlek. Egoism och en knuff i ryggen på spårvagnen. Ja, ni förstår. Allt det där som gör att jag inte skrek rakt ut att självklart är livet mest vackert. Det som gör att orden stockar sig i halsen och istället blir en orosrynka mellan ögonbrynen. Det som gör att man vaknar en morgon och har vad jag och min syster brukar kalla gammelansikte.
Och inte heller handlar det om kvantitet, om antalet dåliga dagar versus antalet bra dagar. Det är innehållet i de samma som räknas. Topparna och dalarna. Ja, hur vågad är berg och dalbanan helt enkelt. Är det så att ju djupare dalar desto högre höjder? Jag tror ju det, men det är endast baserat på beprövad erfarenhet, inte evidens.
Det enda jag med säkerhet vet, är att det alltid finns skönhet i världen. Att den finns i det lilla, även om det ibland är svårt att se. Att det inte alltid är de stora stormarna som avgör, utan som igår, en bukett tulpaner. Besked hit och dit, i slutändan var det tulpaner i en orange vas, och min kärestas ansikte när han såg på dem och sedan på mig, som gjorde min dag. Skönheten är alltid där, må det vara dåliga dagar eller bra. Men precis som Ricky säger i American Beauty: “Sometimes there’s so much beauty in this world, I feel like I just can’t take it.”
Igår frågade min käresta: ”Vem har rätt, den som säger att livet är vackert eller den som säger att livet är en jämmerdal av plågor?”
Ja, vem har rätt? Så klart vill jag skrika ut att livet är vackert, mest. Fullt av möjligheter, chanser och nya historier att skriva. Människor som älskar och som du älskar, korta möten, leenden av igenkännande och empati. Ett samtal på bussen med en okänd över sakernas tillstånd i största allmänhet. Solen i ansiktet, krispig morgonluft, dagarna när allting verkar stämma. Min bild av hur jag vill ha det är i synk med världen. Eller ännu bättre, min bild är i osynk med världen och det spelar absolut ingen roll, livet gav mig något ännu bättre. Allt det där och ännu mer är livet som vackrast. Ja, jag glömde italiensk glass och katalansk skinka (dock inte tillsammans).
Men sedan det där andra, jämmerdalen. Stånga huvudet blodigt medan ingenting händer, ovisshet, sjukdom, gräl och obesvarad kärlek. Egoism och en knuff i ryggen på spårvagnen. Ja, ni förstår. Allt det där som gör att jag inte skrek rakt ut att självklart är livet mest vackert. Det som gör att orden stockar sig i halsen och istället blir en orosrynka mellan ögonbrynen. Det som gör att man vaknar en morgon och har vad jag och min syster brukar kalla gammelansikte.
Och inte heller handlar det om kvantitet, om antalet dåliga dagar versus antalet bra dagar. Det är innehållet i de samma som räknas. Topparna och dalarna. Ja, hur vågad är berg och dalbanan helt enkelt. Är det så att ju djupare dalar desto högre höjder? Jag tror ju det, men det är endast baserat på beprövad erfarenhet, inte evidens.
Det enda jag med säkerhet vet, är att det alltid finns skönhet i världen. Att den finns i det lilla, även om det ibland är svårt att se. Att det inte alltid är de stora stormarna som avgör, utan som igår, en bukett tulpaner. Besked hit och dit, i slutändan var det tulpaner i en orange vas, och min kärestas ansikte när han såg på dem och sedan på mig, som gjorde min dag. Skönheten är alltid där, må det vara dåliga dagar eller bra. Men precis som Ricky säger i American Beauty: “Sometimes there’s so much beauty in this world, I feel like I just can’t take it.”
