Droger på modet, del 1
Ska jag eller ska jag inte bege mig ut på hal is, tänker jag. När allt kommer omkring hade jag en underbar dag igår, det känns som om jag börjar hitta hem, etablera min nya riktning, känna att jag har en plan. Men jag kan inte hålla käften. Och varför ska man göra det när man har en blogg?
Har ni följt utvecklingen kring modeskaparen John Galliano? Han har betett sig oacceptabelt och blivit polisanmäld för att ha attackerat ett par på en restaurang i Paris med antisemitiska uttalanden. Detta har haft som följd att han förlorat sin plats som chefdesigner på modehuset Dior. Även vid andra tillfällen ska Galliano ha uttryckt anisemitiska åsikter, några fångade på film och utlagda på Youtube. När jag ser klippet av Galliano, ser jag en tydligt onykter man som sluddrar och har problem med att fokusera blicken.
Detta inlägg kommer inte att handla om hur fel Galliano har, eller det uppenbart vidriga i hans beteende. En person som är öppet gay, som Galliano är, skulle inte få sin kärlek till Hitler besvarad, han skulle förmodligen själv ha varit en av dem som dött i koncentrationslägrena, vilket gör hans uttalanden ännu mer tragiska och provocerande. Det jag vill skriva om handlar om det andra som avslöjas i videon, nämligen Gallianos drogmissbruk. Och han är inte ensam i modebranschen. Förra året tog designern Alexander McQueen livet av sig efter att ha hamnat i ett eskalerande missbruk av alkohol och tabletter. Detta är två tydliga fall, men det finns många, många fler och de allra flesta tar sig inte till förstasidorna.
Modebranschen är en av de sista världar där droger fortfarande glorifieras och accepteras utan skrupler. Det är en omänsklig och oförlåtande bransch där människor används och slängs lika snabbt som trender dalar och stiger. Missförstå mig rätt, jag är absolut inte en av dem som tycker att mode är en ytlig företeelse och att man lika gärna kan ha på sig en nopprig fleecetröja som en Acneklänning. Jag tycker att mode är en konstform som förtjänar respekt som sådan. Men modebranschen är också en arbetplats, ett forum där många människor ska förtjäna sitt levebröd och spendera sina arbetsdagar. Som sådan är branschen rutten.
Någonstans trodde jag kanske lite naivt att saker och ting förändrats sedan jag bodde i Paris på nittiotalet. Kanske hade branschen följt med lite, kanske hade hierarkierna plattats till och miljöerna förmänskligats. Men tydligen är det inte så, tydligen har det bara blivit värre. Jag lämnade Paris därför att det var helt omöjligt för mig att se mig själv arbeta där efter min utbildning. Min skola var i nära kontakt med alla de stora modehusen och jag gjorde min praktik på Lagerfeldt och Torrent. Jag gick på de flesta modevisningarna och klasskamrater och lärare berättade om sina erfarenheter från de modehus de praktiserat eller arbetat på. Jag visste med andra ord hur den världen såg ut, och jag var fast betämd att jag inte var redo för att koka kaffe och förnedras i minst ett år för att sedan få börja rita några streck på kollektionen. Jag flyttade hem till Sverige, där modebranschen är mycket mer integrerad i affärsvärlden i stort. H&M, KappAhl och de andra kedjorna liknar väldigt mycket andra stora svenska företag, även om de har sin egen nisch.
Jag blir rent ut sagt förbannad när jag ser hur arbetsplatser först accepterar och ibland till och med uppmuntrar till drogmissbruk, för att i samma stund som det blir offentligt, ta avstånd från personen i fråga och göra det till ett individuellt problem. Det är det inte. Det är en branschfråga. Jag vet att Galliano hade drogproblem redan på nittiotalet eftersom jag kände en person som anställdes av honom enbart för att personen i fråga hade läkarexamen och kunde skriva ut recetbelagda narkotikaklassade mediciner till Galliano och hans team. Var var de avståndstagande rösterna då? Var det ok att blunda så länge den lovande uppkommaren producerade och drog in pengar?
Nu börjar inlägget bli lite långt, jag tror jag får göra en del två imorgon, för jag har mer att säga i frågan. Kommentera gärna. A demain!
Har ni följt utvecklingen kring modeskaparen John Galliano? Han har betett sig oacceptabelt och blivit polisanmäld för att ha attackerat ett par på en restaurang i Paris med antisemitiska uttalanden. Detta har haft som följd att han förlorat sin plats som chefdesigner på modehuset Dior. Även vid andra tillfällen ska Galliano ha uttryckt anisemitiska åsikter, några fångade på film och utlagda på Youtube. När jag ser klippet av Galliano, ser jag en tydligt onykter man som sluddrar och har problem med att fokusera blicken.
Detta inlägg kommer inte att handla om hur fel Galliano har, eller det uppenbart vidriga i hans beteende. En person som är öppet gay, som Galliano är, skulle inte få sin kärlek till Hitler besvarad, han skulle förmodligen själv ha varit en av dem som dött i koncentrationslägrena, vilket gör hans uttalanden ännu mer tragiska och provocerande. Det jag vill skriva om handlar om det andra som avslöjas i videon, nämligen Gallianos drogmissbruk. Och han är inte ensam i modebranschen. Förra året tog designern Alexander McQueen livet av sig efter att ha hamnat i ett eskalerande missbruk av alkohol och tabletter. Detta är två tydliga fall, men det finns många, många fler och de allra flesta tar sig inte till förstasidorna.
Modebranschen är en av de sista världar där droger fortfarande glorifieras och accepteras utan skrupler. Det är en omänsklig och oförlåtande bransch där människor används och slängs lika snabbt som trender dalar och stiger. Missförstå mig rätt, jag är absolut inte en av dem som tycker att mode är en ytlig företeelse och att man lika gärna kan ha på sig en nopprig fleecetröja som en Acneklänning. Jag tycker att mode är en konstform som förtjänar respekt som sådan. Men modebranschen är också en arbetplats, ett forum där många människor ska förtjäna sitt levebröd och spendera sina arbetsdagar. Som sådan är branschen rutten.
Någonstans trodde jag kanske lite naivt att saker och ting förändrats sedan jag bodde i Paris på nittiotalet. Kanske hade branschen följt med lite, kanske hade hierarkierna plattats till och miljöerna förmänskligats. Men tydligen är det inte så, tydligen har det bara blivit värre. Jag lämnade Paris därför att det var helt omöjligt för mig att se mig själv arbeta där efter min utbildning. Min skola var i nära kontakt med alla de stora modehusen och jag gjorde min praktik på Lagerfeldt och Torrent. Jag gick på de flesta modevisningarna och klasskamrater och lärare berättade om sina erfarenheter från de modehus de praktiserat eller arbetat på. Jag visste med andra ord hur den världen såg ut, och jag var fast betämd att jag inte var redo för att koka kaffe och förnedras i minst ett år för att sedan få börja rita några streck på kollektionen. Jag flyttade hem till Sverige, där modebranschen är mycket mer integrerad i affärsvärlden i stort. H&M, KappAhl och de andra kedjorna liknar väldigt mycket andra stora svenska företag, även om de har sin egen nisch.
Jag blir rent ut sagt förbannad när jag ser hur arbetsplatser först accepterar och ibland till och med uppmuntrar till drogmissbruk, för att i samma stund som det blir offentligt, ta avstånd från personen i fråga och göra det till ett individuellt problem. Det är det inte. Det är en branschfråga. Jag vet att Galliano hade drogproblem redan på nittiotalet eftersom jag kände en person som anställdes av honom enbart för att personen i fråga hade läkarexamen och kunde skriva ut recetbelagda narkotikaklassade mediciner till Galliano och hans team. Var var de avståndstagande rösterna då? Var det ok att blunda så länge den lovande uppkommaren producerade och drog in pengar?
Nu börjar inlägget bli lite långt, jag tror jag får göra en del två imorgon, för jag har mer att säga i frågan. Kommentera gärna. A demain!
