Tungt ansvar
Igår kväll fick jag bara nog. Dagar av ändlöst zappande för att hitta ett – i mina ögon – vettigt teveprogram att titta på tog ut sin rätt.
”Varför har ni så sinnessjukt dålig teve i det här landet?”
Kärestan såg oförstående ut.
”Du menar att du inte förstår vad de säger?”
”Nej, jag menar att det inte finns ett enda underhållningsprogram förutom gamla avsnitt av Sex and the City. Det är ju för fan bara nyheter och debatter hela tiden. Jag vill se Idol, typ. Varför finns inte Idol?”
Efter det satte jag mig och spelade Mah Jong och när natten smög sig på tog jag upp en bok.
Det är sant att det är nyheter och debatter på nästan alla kanaler i Spanien mellan åtta och tio på kvällen, förutom lunchnyheter, också det i timtal. Klart det finns andra program, såsom sport och såpoperor. Men inget som i mina ögon duger som underhållning.
Samtidigt brukar T förundras över hur lite svensk teve rapporterar om det politiska läget i andra länder förutom Sverige. Krig, USA och extrema ekonomiska kriser undantagna.
Under våren och sommaren protesterades det i hela södra Europa, och andra delar av världen, mot den ekonomiska korruptionen och de odemokratiska processer som många politiska system lider av. Här i Spanien kallas rörelsen 15M efter den femtonde maj då protesterna och belägringen av torg började i Madrid. Rörelsen är politiskt obunden, flertalet som deltar är unga. Men inte bara.
Idag sker en stor världsomspännande demonstration. Klockan sju här i Barcelona. Så ikväll kommer jag inte att hinna irritera mig över teveutbudet.
Kärestan undrar varför det inte var ett enda reportage om 15M på svensk teve i våras.
”Ni kanske inte har så mycket att diskutera i Sverige, allt verkar fungera.”
Ja, visst har vi en någorlunda fungerande demokrati. Men när den värsta Idol-abstinensen lagt sig igår undrade jag vad som har hänt med den ideologiska diskussionen i vårt land.
Vi har inga andra visioner än att alla ska ha jobb och att ingen ska vara bidragsberoende. Jaha. Sen då? Vad ska vi jobba med, vad ska vi jobba mot?
I Spanien är arbetslösheten skyhög. Människor blir av med sina hem för de har inte råd att betala lånen. Något bidragssystem i den bemärkelse vi har haft i Sverige (men som nu håller på att försvinna så till vida man inte är riksdagsman och har dubbla boenden), finns inte.
Här har man råd att tala ideologi. Varje dag.
Vi har det så mycket bättre, vi borde se stora visioner, vi borde se att för oss är allt möjligt.
Istället överanvänds ordet ”ansvar” något kopiöst. Det blir till slut skrattretande att höra hur den ena politikern efter den andra ska ta ansvar för olika företeelser.
Och under tiden konstaterar vi lojt att ”Det är politikernas ansvar”. Jag har ett jobb, jag har gjort mitt, låt mig få titta på Idol ifred. Vad som händer utanför mina väggar är inte mitt ansvar.
Här i Spanien tycker man att alla har ansvar för det politiska klimatet. Kanske för att det fortfarande känns skört. Det var ju inte jättelänge sedan det rådde diktatur.
Teveirritationen har lagt sig och indignationen i mig har väckts. Vilka är vi att skita i vad som försiggår i världen? Vilka är vi att självgott luta oss tillbaka i tevesoffan? Vi har haft en sjuhelsikes tur. Det är allt. Gudarna vet hur länge det håller i sig. Så istället för att ta för givet att allt kommer att fortsätta som det är och att allt är bra med det, kanske vi ska börja fråga oss vilket ansvar vi har att vara med och skapa en framtid?
Man börjar ju liksom undra när den mest intressanta framtidsanalytikern i Sverige, Alexander Bard, sitter i Idoljuryn.
