Mod att tala

Med åldern har jag omdefinierat min syn på mod. I ett tidigare inlägg skrev jag en gång om skillnaden mellan att vara djärv och att vara modig. Djärv förknippar jag med utagerande, att dra sitt svärd, att flytta till okända platser, att utmana starkare motståndare till duell.

Mod är något annat, stillsammare, kanske något som behövs under en längre tid än djärvhet. Inte i små stötar, utan hela tiden. Mod handlar om att våga blotta sig, att hålla vid sina värderingar. Mod är empati och etik i en helig blandning.

Idag när jag läste Marias ord här, började jag nästan att gråta. Igenkänningsfaktorn är hög för mig, det skulle nästan gå att copy-pastea från mitt eget liv i våras. Och vi är inte ensamma, varannan kvinna och var fjärde man drabbas av depression någon gång under livet. Då räknas inte alla liknande diagnoser som ångestsyndrom t.ex.

Vi är ett folk som i hög grad lider av psykisk ohälsa, men vi talar väldigt tyst om det. I tysthet tar vi våra SSRI-preparat, i tysthet gråter vi i soffan medan nattmarorna vägrar släppa taget. Vi tiger, när det modiga skulle vara att tala. Att våga bryta igenom skammen och sluta låtsas.

Det gör Maria, och det kanske även jag har modet att göra i framtiden. För jag må vara djärv som få, men modet sviktar desto oftare.

Så tack Maria för dina ord, och för att du inspirerar till mod hos oss alla.