Bakvänt
Ja, jag vet att det är konstigt att jag inte sörjer mer över ni-vet-vad. Varför vet jag inte riktigt, och det kanske jag egentligen borde veta, eftersom jag studerat psykologi i fem år. Men hur som helst. Jag har helt enkelt börjat om. Idag satte jag mig ned framför ett vitt word-papper och tänkte att jag inte skulle försöka minnas eller omskapa. Bara berätta min historia.
Till min förvåning och glädje dök det upp en helt ny berättarröst. En person som ger en mycket mer kreativ dramaturgi. Och mer aktuell. Inte bara Det var en gång som förra manuset.
Mycket av inspirationen fick jag när jag började läsa en bok som min gamla svensklärare från Klinteskolan på Gotland har skrivit. Den är suverän. Om ni får chans så läs. Ansatsernas bok av Håkan Andersson. Jag behöver kanske inte tillägga att han var den bästa lärare jag har haft. Alla kategorier.
Det som är så skönt med Ansatsernas bok är att den är extremt skickligt skriven, samtidigt som den bryter mot alla skrivarcoachingtips i världen. Den är poetisk och ärlig. Två egenskaper som verkar betala sig i längden.
Håkan lär mig fortfarande att bli en bättre historieberättare, tjugotvå år senare. Tack för det.
Jag vågar hoppas och tro att den här historien blir bättre, mindre ansträngd och friare i språket. Så jag har inte tid att sörja. Det finns saker som är värda sorg, människor och händelser som aldrig kommer tillbaka. Men om det man mist dyker upp i en förädlad form, vågar man då tala om bakvänd tacksamhet?
Nä, nu ska jag ta ut banankakan ur ugnen.
Skickar ett alltför tidigt tack till Håkan och tjuven. Sen får vi se.
Till min förvåning och glädje dök det upp en helt ny berättarröst. En person som ger en mycket mer kreativ dramaturgi. Och mer aktuell. Inte bara Det var en gång som förra manuset.
Mycket av inspirationen fick jag när jag började läsa en bok som min gamla svensklärare från Klinteskolan på Gotland har skrivit. Den är suverän. Om ni får chans så läs. Ansatsernas bok av Håkan Andersson. Jag behöver kanske inte tillägga att han var den bästa lärare jag har haft. Alla kategorier.
Det som är så skönt med Ansatsernas bok är att den är extremt skickligt skriven, samtidigt som den bryter mot alla skrivarcoachingtips i världen. Den är poetisk och ärlig. Två egenskaper som verkar betala sig i längden.
Håkan lär mig fortfarande att bli en bättre historieberättare, tjugotvå år senare. Tack för det.
Jag vågar hoppas och tro att den här historien blir bättre, mindre ansträngd och friare i språket. Så jag har inte tid att sörja. Det finns saker som är värda sorg, människor och händelser som aldrig kommer tillbaka. Men om det man mist dyker upp i en förädlad form, vågar man då tala om bakvänd tacksamhet?
Nä, nu ska jag ta ut banankakan ur ugnen.
Skickar ett alltför tidigt tack till Håkan och tjuven. Sen får vi se.