Idag

I morse vaknade jag och tyckte att det var ganska skönt att det inte var söndag längre. Söndagar här i Katalonien kan vara deppiga. Ni vet, ingenting är öppet och man, eller snarare jag, vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Det att jag påverkas så starkt av stängda butiker låter kanske sorgligt i sig, men i alla fall, det kändes skönt att vakna till en ny dag.

Lite skämtsamt (tyckte jag i alla fall själv) skrev jag utan att tänka särskilt mycket, ”Ny dag, gamla möjligheter” på min FB-status.

Mest för att ”Ny dag, nya möjligheter” alltid gett mig en delad dos irritation och småångest. I mina öron låter det som ”Ny dag, nya krav”. Men det kanske bara är jag. Kanske finns verkligen de där som vaknar med tron att: Idag är Dagen när allt kommer att förändras i och med min kolossala förmåga att kunna gripa alla möjligheter som presenterar sig.

Jag blir lite andfådd av det, och jag undrar: Hur många nya möjligheter får vi under ett liv?

Ibland känner jag det mer som om det verkligen är nya dagar och gamla möjligheter. De presenterar sig om och om igen, tills vi lärt oss läxan att ta tag i dem.

Mitt manus till exempel, jag tror jag har skrivit på det i olika former i snart tjugo år. Små nedklottrade lappar, dikter, inledningar, nej, fel, samma inledning gång efter annan. Och sedan går luften ur mig. Och jag tänker att det får bli en annan dag. Andra möjligheter och framför allt, krav har överröstat.

Jag måste skriva den där jäkla boken. Få den ur systemet. Och det hade förmodligen lika gärna kunnat vara något annat. Bygga ett hus, segla jorden runt.

Härom veckan träffade jag en kille som lagt om hela sitt liv en dag. Bara bestämt sig för att nu skulle han bli sund och koncentrerad. Han testade massor av olika kost och kom till slut fram till att han sprang bäst om han åt vegetariskt. I samma veva träffade han en tjej som också ville förändra sitt liv. Nu är de gifta och springer maraton tillsammans.

Och här sitter jag med min ofärdiga inledning. Ny dag, gammal möjlighet. Eller ny dag, förföljande möjlighet kanske.

Att skriva är ibland total frustration. Ibland är jag helt övertygad om att det här manuset bara är intressant för mig, och ibland inte ens det.

Och så kommer dagar när jag tror på att jag är en historieberättare. Ny dag, ny tro.

Jag tror hur som helst inte att jag kommer undan. Så om det inte ska bli tjugo år till av fragmentariska anteckningar så är det dags att gripa möjligheten.  Idag.