Livets skov
Igår gästade Ann Heberlein Skavlan, såg ni på det? Jag gjorde det, mest av en slump. Mitt maniska zappande har tydligen följt med mig till Sverige. Kan inte skylla på spansk teve längre.
Att zappa är bra ibland, man hittar saker man annars skulle ha missat, som Ann Heberlein på Skavlan.
I våras lånade jag boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.” Jag tyckte jag borde läsa den, jag som så ofta pratar om hur viktigt det är att vara lika öppen med psykisk ohälsa som vi är med den fysiska. Som tycker att det borde vara lika fritt från skam att säga att man är deprimerad som att ha ryggskott.
Nu blev det emellertid så att jag inte kunde läsa ut Ann Heberleins bok. Något stoppade mig. Kanske var det en känsla av att göra intrång. Eller så var det så att jag kände det som om jag satt i ett kliniskt samtal med en patient, med skillnaden att hela världen kunde lyssna. Det blev för mycket.
Det kan ju låta lätt så här i efterhand att säga det, nu när Heberlein själv skrivit en ny bok som handlar just om att ha utelämnat sig själv mitt i en djup depression och vem som har ansvar för att det blir offentligt. Men det var faktiskt så, jag kände att det blev för sårbart, att det fanns risk för att folk skulle gotta sig istället för att känna igen sig. Den vackra forskaren och författaren går bananas. Köp en biljett och bänka dig, för nu börjar föreställningen.
Ingenting är nytt under solen, kvinnors psykiska ohälsa har länge varit föremål för tvivelaktiga föreställningar. På sjukhuset La Salpêtrière i Paris bjöds dåtidens stora tänkare och konstnärer, alla av manligt kön, till att beskåda ”hysterikornas” anfall. Hysterikorna hetsades innan, med bland annat kalla bad, och bjöd sedan på skrik och konvulsioner medan männen, där ibland Freud, antecknade.
Om detta, och andra (tyvärr hemska) historiska beskrivningar av hur man sett på kvinnlig hälsa finns att läsa i ”Den mörka kontinenten” av Karin Johannisson.
Nu kan man ju tycka att Ann Heberlein hade ett val, att hon faktiskt inte satt inlåst, eller ens hetsades att skriva mitt i det sårbara. Men igår på Skavlan menade hon att hon inte hade det där valet, eller förmågan att inse konsekvenserna.
Och det är kanske det som gör psykisk ohälsa som allra lömskast. Det att man ibland förlorar omdömet, inte kan se, inte förstår. Man vill bara ut ur ensamheten, om priset är gränslöst självutlämnande. Låt gå.
Jag tror många har blivit hjälpta av ”Jag vill inte dö jag vill bara inte leva.” Många har känt igen sig och brutit med isoleringen för en stund.
Men frågan är vilket pris författaren får betala för detta, och om det var värt det.
Det tycker inte Ann Heberlein, att ha ett för evigt närvarande psykotiskt skov i bibliotekens hyllor är förmodligen inte det man önskar när livet känns bra igen.
Vi måste prata om psykisk ohälsa, men utan distansen. Utan att vara publik. Vi har alla en Ann Heberlein inom oss, hos vissa mikroskopisk, hos andra stor, men vi är alla människor. I psykosen, i stressen, i framgången, i kärleken.
Jag önskar Ann Heberlein lycka till och jag ska läsa hennes nya bok ”Ett gott liv” med stort nöje.
Att zappa är bra ibland, man hittar saker man annars skulle ha missat, som Ann Heberlein på Skavlan.
I våras lånade jag boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.” Jag tyckte jag borde läsa den, jag som så ofta pratar om hur viktigt det är att vara lika öppen med psykisk ohälsa som vi är med den fysiska. Som tycker att det borde vara lika fritt från skam att säga att man är deprimerad som att ha ryggskott.
Nu blev det emellertid så att jag inte kunde läsa ut Ann Heberleins bok. Något stoppade mig. Kanske var det en känsla av att göra intrång. Eller så var det så att jag kände det som om jag satt i ett kliniskt samtal med en patient, med skillnaden att hela världen kunde lyssna. Det blev för mycket.
Det kan ju låta lätt så här i efterhand att säga det, nu när Heberlein själv skrivit en ny bok som handlar just om att ha utelämnat sig själv mitt i en djup depression och vem som har ansvar för att det blir offentligt. Men det var faktiskt så, jag kände att det blev för sårbart, att det fanns risk för att folk skulle gotta sig istället för att känna igen sig. Den vackra forskaren och författaren går bananas. Köp en biljett och bänka dig, för nu börjar föreställningen.
Ingenting är nytt under solen, kvinnors psykiska ohälsa har länge varit föremål för tvivelaktiga föreställningar. På sjukhuset La Salpêtrière i Paris bjöds dåtidens stora tänkare och konstnärer, alla av manligt kön, till att beskåda ”hysterikornas” anfall. Hysterikorna hetsades innan, med bland annat kalla bad, och bjöd sedan på skrik och konvulsioner medan männen, där ibland Freud, antecknade.
Om detta, och andra (tyvärr hemska) historiska beskrivningar av hur man sett på kvinnlig hälsa finns att läsa i ”Den mörka kontinenten” av Karin Johannisson.
Nu kan man ju tycka att Ann Heberlein hade ett val, att hon faktiskt inte satt inlåst, eller ens hetsades att skriva mitt i det sårbara. Men igår på Skavlan menade hon att hon inte hade det där valet, eller förmågan att inse konsekvenserna.
Och det är kanske det som gör psykisk ohälsa som allra lömskast. Det att man ibland förlorar omdömet, inte kan se, inte förstår. Man vill bara ut ur ensamheten, om priset är gränslöst självutlämnande. Låt gå.
Jag tror många har blivit hjälpta av ”Jag vill inte dö jag vill bara inte leva.” Många har känt igen sig och brutit med isoleringen för en stund.
Men frågan är vilket pris författaren får betala för detta, och om det var värt det.
Det tycker inte Ann Heberlein, att ha ett för evigt närvarande psykotiskt skov i bibliotekens hyllor är förmodligen inte det man önskar när livet känns bra igen.
Vi måste prata om psykisk ohälsa, men utan distansen. Utan att vara publik. Vi har alla en Ann Heberlein inom oss, hos vissa mikroskopisk, hos andra stor, men vi är alla människor. I psykosen, i stressen, i framgången, i kärleken.
Jag önskar Ann Heberlein lycka till och jag ska läsa hennes nya bok ”Ett gott liv” med stort nöje.
