Surt sa göteborgaren
På ett jobb jag var på härom veckan fick jag höra ett omvänt göteborgsskämt. Alltså ett skämt om Göteborg, inte på göteborgsvis.
”Du vet väl att när du sätter dig på X2000 från Stockholm till Göteborg så måste du ställa om klockan?”
”Jaha?”
”Ja, två år bakåt i tiden.”
Jag förstår, vi är inte så trendiga på den här sidan landet. Det är ok. När jag bodde i Stockholm och dessutom jobbade i modebranschen höll trendnervositeten på att fräta hål på mig med sin syrlighet.
Orka, känner jag nu. Vet inte om det är åldern eller landsändan, men vissa företeelser missar jag helst, jag vill faktiskt inte ens veta deras existens.
Hur det nu är så jobbar jag en del i Stockholm just nu. Att vistas i Stockholm hösten ’11 är att konfronteras med Surdegen. (Vän av ordning skulle nu säkert vilja rätta mig och säga att Surdegen minsann gjorde debut redan för ett år sedan. Då ber jag att få hänvisa till tidigare nämnda skämt samt min bostadsort.) Vad är det som är så vansinnigt viktigt med att ha en Surdeg? Jag har inte riktigt förstått det ännu, men graden av viktighet har jag tagit in.
I kylskåpet ska man ha en puttrande sörja som man bakar bröd på lite då och då. Det märkliga är att jag hört mycket mindre talas om själva brödet som Surdegen mynnar ut i än Surdegen själv. Hur man håller den vid liv, hur man sätter den, hur kusiner från landet inte ens förstår att det är en Surdeg utan hjälpsamt diskar ur den söliga byttan de hittade på kylskåpshyllan.
Igår berättade min barndomsvän för mig att hon bor granne med Surdegshotellet på Söder. Det tog ett tag innan jag a, slutat försöka förstå skämtet b, fattade att det inte var ett skämt. Vill du åka på semester men är orolig för hur det ska gå för Surdegen? Checka in den på Urban Deli för 200 pickadoller i veckan.
Kanske är det ingen slump att Surdegen är så viktig i staden som har flest ensamhushåll i världen. Vi jobbar mycket, är ute mycket, reser mycket. Husdjur är uteslutet. Men ett levande väsen i kylskåpet ska väl gå att klara av? Sedan kan man lugnt luta sig tillbaka i gemenskapen, höja på ögonbrynen och säga: ”Vad då? Menar du att du inte har någon Surdeg?”
Vi är gruppjunkies, skit samma vad vi enas runt. Vi behöver vara medlemmar i ett sammanhang. Om det så bara är ett Surdegssammanhang.
Jag tror jag hoppar den här trenden. Surdegsbröd smakar surt tycker jag. Föredrar nybakt vitt bröd med krispig yta. Så’n är jag.
Och jag hoppas att Surdegen inte dyker upp i de Göteborgska kylskåpen om två år. Fast då kommer jag å andra sidan säkert kunna åka till Stockholm och slippa Surdegen. Trender går fort över. Det enda säkra är förändringen. Vi får se vad det blir här näst. Vad det än är lär jag få reda på det cirka två år för sent.
