Pratkvarnar och skit
Runt bordet pågår samtalet för fullt. Jag är i ett i alla fall halvfrämmande land, med nya seder och nya beteenden. Kan man tro i alla fall. Men situationen är mer än bekant. Ett bord, ett livligt samtal, god mat och trevliga människor. Och så jag, som inte kan säga mycket mer än stapplande fraser. Att ha ett språk. Att kunna uttrycka sig i tal och skrift. Att ha talets gåva. Att kommunicera. Ja, ni förstår vad jag menar. Plötsligt har min viktigaste tillgång begränsats kraftigt. Jag är inte riktigt hela jag utan att kunna berätta historier, skämta och ställa kluriga frågor. Detta är baksidan med det annars för mig helt underbara i att möta en ny kultur och ett nytt land. Att under en tid vara gräsligt limiterad till ett minimum av uttrycksformer. Efter ett tag brukar det släppa, ofta ganska plötsligt och precis när frustrationen inte verkar kunna bli större. Poff! Jag hör mig själv prata i flera minuter! Berätta en historia, inte längre bara i presens, utan hoppandes mellan dåtid, framtid och nu, utan att jag ens tänker på det. Vilken underbar känsla! Jag har gjort det nya till mitt.
Tillfredställelsen i att fritt kunna tala ett främmande språk är total. Men vägen dit är kantad av stånk och stön. Av frustration och stor trötthet efter att ha försökt följa en konversation i timmar där man förstår ungefär 60 procent. Vilket betyder att man måste skarva, tolka och bygga mening i de 40 procenten man inte förstår. Hur gör man då det? Jo, tolka kroppsspråk är ju inte helt fel, eller ansiktsuttryck. Om alla skrattar har ju något roligt troligvis sagts. Men det är klart, ibland hamnar man helt på villovägar och håller sig till fel spår. Lite som när deltagarna i ”På spåret” bestämt sig för att landskapet visst ser sydamerikanskt ut fastän alla ledtrådar säger att de är på väg någonstans i Grekland. Man försöker få ledtrådarna att stämma in med landskapet med varierad framgång helt enkelt.
När jag som 16 åring flyttade till Italien var det första gången jag gick igenom denna resa. Jag tror att jag lärde mig bra mycket snabbare än nu, men jag vågade inte säga någonting som inte var perfekt formulerat. Någonstans var jag kanske fast i engelskatimmarnas tragglande och betygsättande. Ett språk var något man skulle kunna, inte som ett praktiskt redskap, utan mer som en merit. Efter att i fyra månader drabbats av tysta-mus-syndromet, öppnade jag äntligen munnen och ljud flöt ut. Men i fyra långa månader satt jag helt tyst under alla sociala sammanhang. Inte ett ord. Vilken plåga! Och människor såg på mig annorlunda än jag var van vid hemmifrån, jag var inte längre sedd som den livliga, pratsamma Frida. Jag var plötsligt blyg och genomskinlig. Ingen visste vad jag tänkte, vad jag tyckte, hur jag mådde. Vad det dock fanns massor av tid för var att iakta. Att läsa av och lära känna utan interaktion. Jag kände alla i sällskapet och ingen kände mig. Jag visste vem som pratade bara för att han gillade att höra sin egen röst, jag såg att tjejen på andra sidan bordet var tvungen att ta lite sats och kanske en klunk vin innan hon kunde berätta vad hon visste om samtalsämnet. Jag såg vem som var på hugget och vem som sneglade på kompisens flickvän. Vem som sedan länge irriterat sig på värden och vem som kände sig lite obekväm i den nya skjortan (borde han ha köpt en storlek större?). Jag lärde mig mycket som tyst mus, men gud så tråkigt jag hade det. Det värsta var att inte kunna vara sig själv, att bli sedd som någon jag inte alls kände igen som jag.
En dag öppnade jag så munnen, och språkverktygen var åter mina. ”Men du är ju rolig!”, fick jag höra. ”Jag trodde att du var blyg”, ”Du kan ju prata italienska!”. Njutningen i att kunna viska ett internt skämt till bordsgrannen, att kunna lägga in en kvick kommentar i konversationen. Lättnaden. Det var helt fantastiskt att åter igen kunna delta. När jag några år senare flyttade till Frankrike hade jag lärt av mina misstag och bestämde jag mig för att öppna käften fastän jag inte kunde prata mycket. Hellre skarva och hitta på och låta som en stammande nioåring än att sitta som en tyst mus igen i fyra månader. Och sedan har det fortsatt ungefär så på alla språk jag behärskar mer eller mindre. All kommunikation är bättre än ingen kommunikation har jag bestämt mig för.
Så när jag nu åter sitter vid ett bord fyllt av trevliga människor, god mat och livliga konversationer låter jag visserligen som en osäker nioåring. Och jag tror inte de fattar poängen i historien jag precis stapplade fram på misshandlad spanska. Men vad spelar det för roll? Vi skrattar, vi interagerar. Och strunt samma. En kvinna säger att jag pratar bättre än sist vi sågs. Och jag säger, visst bättre, men det går långsamt. ”Och?” Svarar hon. ”Ingen här kan prata svenska.” Sant tänker jag och ger mig själv en tyst klapp på axeln. Tålamod. Och väntan på ”Poff!”
Tillfredställelsen i att fritt kunna tala ett främmande språk är total. Men vägen dit är kantad av stånk och stön. Av frustration och stor trötthet efter att ha försökt följa en konversation i timmar där man förstår ungefär 60 procent. Vilket betyder att man måste skarva, tolka och bygga mening i de 40 procenten man inte förstår. Hur gör man då det? Jo, tolka kroppsspråk är ju inte helt fel, eller ansiktsuttryck. Om alla skrattar har ju något roligt troligvis sagts. Men det är klart, ibland hamnar man helt på villovägar och håller sig till fel spår. Lite som när deltagarna i ”På spåret” bestämt sig för att landskapet visst ser sydamerikanskt ut fastän alla ledtrådar säger att de är på väg någonstans i Grekland. Man försöker få ledtrådarna att stämma in med landskapet med varierad framgång helt enkelt.
När jag som 16 åring flyttade till Italien var det första gången jag gick igenom denna resa. Jag tror att jag lärde mig bra mycket snabbare än nu, men jag vågade inte säga någonting som inte var perfekt formulerat. Någonstans var jag kanske fast i engelskatimmarnas tragglande och betygsättande. Ett språk var något man skulle kunna, inte som ett praktiskt redskap, utan mer som en merit. Efter att i fyra månader drabbats av tysta-mus-syndromet, öppnade jag äntligen munnen och ljud flöt ut. Men i fyra långa månader satt jag helt tyst under alla sociala sammanhang. Inte ett ord. Vilken plåga! Och människor såg på mig annorlunda än jag var van vid hemmifrån, jag var inte längre sedd som den livliga, pratsamma Frida. Jag var plötsligt blyg och genomskinlig. Ingen visste vad jag tänkte, vad jag tyckte, hur jag mådde. Vad det dock fanns massor av tid för var att iakta. Att läsa av och lära känna utan interaktion. Jag kände alla i sällskapet och ingen kände mig. Jag visste vem som pratade bara för att han gillade att höra sin egen röst, jag såg att tjejen på andra sidan bordet var tvungen att ta lite sats och kanske en klunk vin innan hon kunde berätta vad hon visste om samtalsämnet. Jag såg vem som var på hugget och vem som sneglade på kompisens flickvän. Vem som sedan länge irriterat sig på värden och vem som kände sig lite obekväm i den nya skjortan (borde han ha köpt en storlek större?). Jag lärde mig mycket som tyst mus, men gud så tråkigt jag hade det. Det värsta var att inte kunna vara sig själv, att bli sedd som någon jag inte alls kände igen som jag.
En dag öppnade jag så munnen, och språkverktygen var åter mina. ”Men du är ju rolig!”, fick jag höra. ”Jag trodde att du var blyg”, ”Du kan ju prata italienska!”. Njutningen i att kunna viska ett internt skämt till bordsgrannen, att kunna lägga in en kvick kommentar i konversationen. Lättnaden. Det var helt fantastiskt att åter igen kunna delta. När jag några år senare flyttade till Frankrike hade jag lärt av mina misstag och bestämde jag mig för att öppna käften fastän jag inte kunde prata mycket. Hellre skarva och hitta på och låta som en stammande nioåring än att sitta som en tyst mus igen i fyra månader. Och sedan har det fortsatt ungefär så på alla språk jag behärskar mer eller mindre. All kommunikation är bättre än ingen kommunikation har jag bestämt mig för.
Så när jag nu åter sitter vid ett bord fyllt av trevliga människor, god mat och livliga konversationer låter jag visserligen som en osäker nioåring. Och jag tror inte de fattar poängen i historien jag precis stapplade fram på misshandlad spanska. Men vad spelar det för roll? Vi skrattar, vi interagerar. Och strunt samma. En kvinna säger att jag pratar bättre än sist vi sågs. Och jag säger, visst bättre, men det går långsamt. ”Och?” Svarar hon. ”Ingen här kan prata svenska.” Sant tänker jag och ger mig själv en tyst klapp på axeln. Tålamod. Och väntan på ”Poff!”
