Från självupptagenhet till samhällsengagemang på en timme.
Igår var jag på 40-årskalas och någon yttrade orden: ”Det är så roligt med födelsedagar att man borde fira halvår också!” Vad jobbigt, tänkte jag då, men i morse upptäckte jag att jag faktiskt fyller 36,5 år idag. Och plötsligt kändes det som det ändå var värt att firas på något sätt. Så, något självcentrerat får väl tilläggas, började jag undersöka vad som egentligen hände i världen och i Sverige på min födelsedag den 19e juni 1974. Det var en onsdag två dagar innan midsommarafton och våren som lett upp till denna försommardag hade varit rekordtorr. Senare i september sattes ett nytt väderrekord i form av nederbörd, så det kan inte ha varit ett lätt år för våra bönder. Jag fick också reda på att det spelades fotbollsmatch mellan Sverige och Holland (0-0) i VMs inledande gruppspel. World Cup hölls i vad som då kallades Västtyskland. På underhållnings och kulturfronten intet nytt detta datum. Greatful Dead spelade en legendarisk konsert på Freedom Hall i Louisville den 18e juni, men jag tänker att den förmodligen pågick till efter midnatt så det får väl räknas lite grann i alla fall.
Annars verkar det ha varit en otroligt lugn dag, att Amparo Muños som första spanska kvinna vann Miss Universum-titeln i Manilla var det jag hittade som internationell nyhet. Ändå var 1974 ett händelserikt och dramatiskt år med bland annat Watergateskandalen och pågående Vietnamkrig. Sverige var också i diplomatisk konflikt med USA i och med Palmes kritiska inställning till kriget.
Så när jag började undersöka året som helhet fick jag syn på helt andra skeenden. Man kanske kan säga att jag, när jag lyfte ögat från min självupptagna utgångspunkt, fick ett helt nytt perspektiv på saker och ting. Tyvärr kan väl tillägas att det nya perspektivet gjorde mig ganska nedstämd. När jag såg vilka politiska beslut som fattats 1974 insåg jag hur totalt annorlunda vårt land ser ut idag. Detta handlar inte om partipolitik utan om samhällsklimat. Värderingar, tron på vad vi kan åstadkomma och vart vi är på väg. Det var en tid då förbättringar var möjliga och reella, inte orealistiska utopier. Abortlagen instiftades och tvångssteriliering avskaffades, något som utökade individens frihet och skydd. Föräldrar och sjukförsäkringen utökades och anställningsskyddet infördes. Dessutom satsade man på kulturen genom en ny kulturproposition som fick positiva konsekvenser på kulturutövandet i många år framöver.
Jag kan inte fatta att ord som utöka, utvidga och skydd förekommer i beskrivningen av 1974 som verkliga åtgärder. Så länge har jag blivit matad med nedskärningar, nedmonteringar, åtsramningar och individens så kallade ansvar (vilket också kan skrivas som tough luck). 36 år senare har vi en helt ny vokabulär, ett helt nytt sätt att tolka och se världen och vår verklighet. Framför allt blir jag ledsen över att se att vi förlorat tron på vad vi kan bygga och hur vi kan ha det. Vad finns kvar av det som 40-talisterna kämpade för och bryr sig ens de om att bevara det nu när pensionen infinner sig? Har vi helt förlorat tron på att vi faktiskt kan utöka och utvidga? Sverige har, kanske i globaliseringens tidevarv, en misstro till vad som är möjligt. Vi får inte glömma att det är möjligt, att vi redan gjort det en gång, flera gånger, så varför är det nu plötsligt en utopi?
Jag hoppas att jag, en halvårsfödelsedag någon gång i framtiden, kommer att kunna läsa om 2010 som ett år som känns avlägset. Där samhällsklimatet var annorlunda och på villovägar. Jag hoppas kunna tänka: ”Hur kunde vi vara så tröstlösa? Så utan tilltro till vår kapacitet?”. Jag hoppas kunna sitta framför min brasa med en kopp glögg och känna mig nöjd över att vi satsade och byggde. Trots allt.
Annars verkar det ha varit en otroligt lugn dag, att Amparo Muños som första spanska kvinna vann Miss Universum-titeln i Manilla var det jag hittade som internationell nyhet. Ändå var 1974 ett händelserikt och dramatiskt år med bland annat Watergateskandalen och pågående Vietnamkrig. Sverige var också i diplomatisk konflikt med USA i och med Palmes kritiska inställning till kriget.
Så när jag började undersöka året som helhet fick jag syn på helt andra skeenden. Man kanske kan säga att jag, när jag lyfte ögat från min självupptagna utgångspunkt, fick ett helt nytt perspektiv på saker och ting. Tyvärr kan väl tillägas att det nya perspektivet gjorde mig ganska nedstämd. När jag såg vilka politiska beslut som fattats 1974 insåg jag hur totalt annorlunda vårt land ser ut idag. Detta handlar inte om partipolitik utan om samhällsklimat. Värderingar, tron på vad vi kan åstadkomma och vart vi är på väg. Det var en tid då förbättringar var möjliga och reella, inte orealistiska utopier. Abortlagen instiftades och tvångssteriliering avskaffades, något som utökade individens frihet och skydd. Föräldrar och sjukförsäkringen utökades och anställningsskyddet infördes. Dessutom satsade man på kulturen genom en ny kulturproposition som fick positiva konsekvenser på kulturutövandet i många år framöver.
Jag kan inte fatta att ord som utöka, utvidga och skydd förekommer i beskrivningen av 1974 som verkliga åtgärder. Så länge har jag blivit matad med nedskärningar, nedmonteringar, åtsramningar och individens så kallade ansvar (vilket också kan skrivas som tough luck). 36 år senare har vi en helt ny vokabulär, ett helt nytt sätt att tolka och se världen och vår verklighet. Framför allt blir jag ledsen över att se att vi förlorat tron på vad vi kan bygga och hur vi kan ha det. Vad finns kvar av det som 40-talisterna kämpade för och bryr sig ens de om att bevara det nu när pensionen infinner sig? Har vi helt förlorat tron på att vi faktiskt kan utöka och utvidga? Sverige har, kanske i globaliseringens tidevarv, en misstro till vad som är möjligt. Vi får inte glömma att det är möjligt, att vi redan gjort det en gång, flera gånger, så varför är det nu plötsligt en utopi?
Jag hoppas att jag, en halvårsfödelsedag någon gång i framtiden, kommer att kunna läsa om 2010 som ett år som känns avlägset. Där samhällsklimatet var annorlunda och på villovägar. Jag hoppas kunna tänka: ”Hur kunde vi vara så tröstlösa? Så utan tilltro till vår kapacitet?”. Jag hoppas kunna sitta framför min brasa med en kopp glögg och känna mig nöjd över att vi satsade och byggde. Trots allt.
