Bland kotlettbrännare och lejonmanar del 1
Under mitt liv har jag arbetat på café i två omgångar: På Café Solklint i Klintehamn och Caféva i Göteborg. Jag kan inte riktigt fatta det nu, men jag var faktiskt bara 14 år när jag började på Café Solklint. Antar att jag skulle kunna köra en ”på-min-tid-harrang” här, men jag hoppar det. Att jobba på Café Solklint var bara roligt, jag behövde inte pulsa i snö två mil för att komma dit, äta potatis och sillake till lunch eller få valkar i händerna i samband med arbetet. Snarare var det så att jag lärde mig väldigt mycket. Viktiga kunskaper som att göra smörgåstårta, apfelstrudel och napoleonbakelser. Att jag även fick tillfälle att äta av de nämnda godsakerna gjorde inte saken sämre. Det var också under denna tid som jag började dricka kaffe, först med grädde och socker och sedan bara med lite mjölk. Men det allra bästa med Café Solklint var personalrummet. Förutom att det var en social knytpunkt i Klintehamn så fick man dessutom ta del av otroligt spännande historier om de stamkunder som kom till caféet. Den stamkund jag minns allra tydligast var Kotlettbrännar’n. Första gången han kom in när jag jobbade blev jag lite rädd, för han såg i ärlighetens namn ganska skabbig ut. Rutig tweedkavaj som sett sina bästa stunder, bakåtkammat tobaksgult hår samt en röd och svampig näsa. Jag tror ni förstår. Men jag behövde inte göra så mycket den gången, för min chef, Anita, var där ganska snabbt: ”Det är ingen idé att du expedierar honom, han ska ha vin.”
Jaha, tänkte jag men stannade ändå kvar bakom kassan. Jo, vin skulle han ha. En hel flaska rött. Och pytt i panna med stekt ägg. Detta var sedan den enda beställningen jag hörde honom göra under två års tid. Efter hand ropade jag bara in i köket när jag såg honom närma sig dörren: ”Kotlettbrännar’n är här!”
Varför kallades då Kotlettbrännar’n just Kotlettbrännar’n? Jo, lite information får man ju av själva namnet, men i personalrummet fick jag reda på mer. Denne man var väldigt glad i alkohol. Men inte bara det, han ville gärna ha en bit mat till sitt vin. I hemmet brukade han, kanske i brist på en bredare reportoar, steka fläskkotletter. Nu ville det sig dock inte bättre än att han vid flera tillfällen druckit så mycket att han glömt att han var i färd att laga mat. Kotletten fick stå på plattan tills den började brinna, flera gånger med följden att Klintehamns brandkår fått komma och släcka branden. Säkrare då att äta pytt i panna på Café Solklint vilket han tack och lov gjorde ofta. Jag tycker mig också minnas att han bodde ovanpå Handelsbankens kontor på Donnersgatan. En stor del av Klintes befolknings besparingar var dessutom i fara med andra ord.
När vi flyttade från Gotland sommaren ’90 fick min första cafétid sitt slut. Jag saknade min gamla arbetsplats mycket. Jag vet inte vilket år det var, men någonstans där första hälften av nittiotalet så stängde Café Solklint. Numera är huset på Verkstadsgatan i Klintehamn lager åt Cedergrens mekaniska. Ett i mina ögon ovärdigt öde för ett så vackert ställe. Tiderna förändras som vi alla vet. (Tyvärr har jag ingen bild, men lovar lägga till om jag hittar eller har möjlighet att ta senare.)
Hur gick det för Kotlettbrännar’n då? Jag är ledsen att säga det, men han dog i ett av sina matlagningsförsök, den gången hann brandkåren inte fram i tid. Ett sorgligt slut på ett ganska sorgligt liv.Men på Café Solklint hade han sin plats och sin tid. Precis som jag.
Om Caféva och Lejonet får ni höra imorgon.
Jaha, tänkte jag men stannade ändå kvar bakom kassan. Jo, vin skulle han ha. En hel flaska rött. Och pytt i panna med stekt ägg. Detta var sedan den enda beställningen jag hörde honom göra under två års tid. Efter hand ropade jag bara in i köket när jag såg honom närma sig dörren: ”Kotlettbrännar’n är här!”
Varför kallades då Kotlettbrännar’n just Kotlettbrännar’n? Jo, lite information får man ju av själva namnet, men i personalrummet fick jag reda på mer. Denne man var väldigt glad i alkohol. Men inte bara det, han ville gärna ha en bit mat till sitt vin. I hemmet brukade han, kanske i brist på en bredare reportoar, steka fläskkotletter. Nu ville det sig dock inte bättre än att han vid flera tillfällen druckit så mycket att han glömt att han var i färd att laga mat. Kotletten fick stå på plattan tills den började brinna, flera gånger med följden att Klintehamns brandkår fått komma och släcka branden. Säkrare då att äta pytt i panna på Café Solklint vilket han tack och lov gjorde ofta. Jag tycker mig också minnas att han bodde ovanpå Handelsbankens kontor på Donnersgatan. En stor del av Klintes befolknings besparingar var dessutom i fara med andra ord.
När vi flyttade från Gotland sommaren ’90 fick min första cafétid sitt slut. Jag saknade min gamla arbetsplats mycket. Jag vet inte vilket år det var, men någonstans där första hälften av nittiotalet så stängde Café Solklint. Numera är huset på Verkstadsgatan i Klintehamn lager åt Cedergrens mekaniska. Ett i mina ögon ovärdigt öde för ett så vackert ställe. Tiderna förändras som vi alla vet. (Tyvärr har jag ingen bild, men lovar lägga till om jag hittar eller har möjlighet att ta senare.)
Hur gick det för Kotlettbrännar’n då? Jag är ledsen att säga det, men han dog i ett av sina matlagningsförsök, den gången hann brandkåren inte fram i tid. Ett sorgligt slut på ett ganska sorgligt liv.Men på Café Solklint hade han sin plats och sin tid. Precis som jag.
Om Caféva och Lejonet får ni höra imorgon.
