Att behålla sitt ansikte och förlora sin styrka
Mitt sätt att hålla behålla ansiktet har ofta varit att klä in sårbarhet i vad jag tycker kan verka som styrka. Kunskap, rationalitet, distans, saklighet, handlingskraft och framför allt: Analyser, analyser, analyser. En psykologsjuka som jag nu fått syn på efter att inte ha jobbat kliniskt på ett tag. Psykologer har sina knep för att inte verka sårbara i sociala sammanhang. Ganska genomskinliga egentligen, men man tager vad man haver.
När jag tittade på ”Sommarpratarna” (eller som min käraste kallar det: ”Sommarplátanos” plátano = banan) för ett tag sedan så blev detta tydligt som det klaraste fjällvatten. I programmet deltog en manlig psykolog, tyvärr minns jag inte hans namn, och lite annat blandat folk. Tror att Mat-Tina var med och Ulf Malmros också. Det spelar inte så stor roll. Det som är viktigt är att alla i programmet utom psykologen berättade öppenhjärtigt och utan sentimentalitet om svåra upplevelser de haft. Inte så att man skulle tycka synd om. De ägde sina historier och de berättade dem som om de vore delar av dem själva. Psykologen i sin tur, inte bara ställde de rätta frågorna, han visste att lägga in både en och annan visdom också. Baserat på teorier som jag så klart kände igen, har jag inte själv suttit och ”tröstat” folk med dem? Och så blev det psykologens tur. Hans ämne var väl inte direkt på livshotandenivå men dock; han hade kommit in sent i puberteten och hade upplevt det som jobbigt. Men inte kunde han sitta inför folk och prata om det. Han ägnade ca en minut åt att rabbla något om att det varit ett ”oerhört lidande” och sedan vände han på det genom att börja fråga alla andra när de komit in i puberteten och hur de upplevt det. Situationen vändes till en hederlig gammal gruppterapi med psykologen som ledare. Från sårbarhet till kontroll.
Jag satt och skruvade på mig när jag såg detta. Först blev jag förbannad och tyckte att han var feg. Sedan började jag känna att mitt obehag nog främst handlade om att jag kände igen mig. Jag började tänka på en kurs jag var på för några år sedan, en sk UGL-utbildning. Den är nog inte så i ropet längre, men förut var det en populär ledarskapskurs. I fem tuffa dagar vänder man ut och in på sig själv och man får mycket feedback från de andra deltagarna. Helst ska man inte känna varandra innan så att man kan vara så ärlig som möjligt. Jag var totalt förvirrad i den situationen, jag ville vara duktig samtidigt som jag inte vill tappa ansiktet. Det började redan första dagen när vi skulle presentera oss. Jag rabblade en massa saker som jag gjort, men inte så många ord om vem jag var eller hur jag upplevt alla de där sakerna jag uträttat. När de andra blev mer känslosamma var jag där med mina förnumsliga fraser. Några dagar in på utbildningen fick jag en feedback från en annan deltagare som jag plötsligt mindes tydligt när jag såg Sommarbananerna. Han sa: ”Trots att du verkar ha så mycket empati har jag ännu inte sett vem du är. Jag skulle hemskt gärna gråta ut hos dig, men jag har en bestämd känsla av att du aldrig skulle göra det samma med mig.” Så sant.
När jag får känslan av att jag måste visa mig kompetent, ta avstånd och betrakta. När döda teoretiska fraser seglar ut ur mitt gap, då vet jag att det egentligen inte är läge att vara duktig. Utan att det är precis då det är dags att vara svag. Eller snarare sårbar. För det är ju inte svagt att äga alla sina historier, de roliga som de ledsna. Jag kan då tänka på hur den manliga psykologen (ursäkta att du får illustrera hela yrkeskåren) framstod som fullkomligt beige, snål och osäker när han försökte vara precis det motsatta. Hans duktiga fraser lät tomma och tröstade ingen. Utom möjligen honom själv. Så då lovar jag mig själv att där vill jag inte hamna. Hellre tappa ansiktet, hellre göra fel. Och sedan kan ingen säga att jag inte vågade.
När jag tittade på ”Sommarpratarna” (eller som min käraste kallar det: ”Sommarplátanos” plátano = banan) för ett tag sedan så blev detta tydligt som det klaraste fjällvatten. I programmet deltog en manlig psykolog, tyvärr minns jag inte hans namn, och lite annat blandat folk. Tror att Mat-Tina var med och Ulf Malmros också. Det spelar inte så stor roll. Det som är viktigt är att alla i programmet utom psykologen berättade öppenhjärtigt och utan sentimentalitet om svåra upplevelser de haft. Inte så att man skulle tycka synd om. De ägde sina historier och de berättade dem som om de vore delar av dem själva. Psykologen i sin tur, inte bara ställde de rätta frågorna, han visste att lägga in både en och annan visdom också. Baserat på teorier som jag så klart kände igen, har jag inte själv suttit och ”tröstat” folk med dem? Och så blev det psykologens tur. Hans ämne var väl inte direkt på livshotandenivå men dock; han hade kommit in sent i puberteten och hade upplevt det som jobbigt. Men inte kunde han sitta inför folk och prata om det. Han ägnade ca en minut åt att rabbla något om att det varit ett ”oerhört lidande” och sedan vände han på det genom att börja fråga alla andra när de komit in i puberteten och hur de upplevt det. Situationen vändes till en hederlig gammal gruppterapi med psykologen som ledare. Från sårbarhet till kontroll.
Jag satt och skruvade på mig när jag såg detta. Först blev jag förbannad och tyckte att han var feg. Sedan började jag känna att mitt obehag nog främst handlade om att jag kände igen mig. Jag började tänka på en kurs jag var på för några år sedan, en sk UGL-utbildning. Den är nog inte så i ropet längre, men förut var det en populär ledarskapskurs. I fem tuffa dagar vänder man ut och in på sig själv och man får mycket feedback från de andra deltagarna. Helst ska man inte känna varandra innan så att man kan vara så ärlig som möjligt. Jag var totalt förvirrad i den situationen, jag ville vara duktig samtidigt som jag inte vill tappa ansiktet. Det började redan första dagen när vi skulle presentera oss. Jag rabblade en massa saker som jag gjort, men inte så många ord om vem jag var eller hur jag upplevt alla de där sakerna jag uträttat. När de andra blev mer känslosamma var jag där med mina förnumsliga fraser. Några dagar in på utbildningen fick jag en feedback från en annan deltagare som jag plötsligt mindes tydligt när jag såg Sommarbananerna. Han sa: ”Trots att du verkar ha så mycket empati har jag ännu inte sett vem du är. Jag skulle hemskt gärna gråta ut hos dig, men jag har en bestämd känsla av att du aldrig skulle göra det samma med mig.” Så sant.
När jag får känslan av att jag måste visa mig kompetent, ta avstånd och betrakta. När döda teoretiska fraser seglar ut ur mitt gap, då vet jag att det egentligen inte är läge att vara duktig. Utan att det är precis då det är dags att vara svag. Eller snarare sårbar. För det är ju inte svagt att äga alla sina historier, de roliga som de ledsna. Jag kan då tänka på hur den manliga psykologen (ursäkta att du får illustrera hela yrkeskåren) framstod som fullkomligt beige, snål och osäker när han försökte vara precis det motsatta. Hans duktiga fraser lät tomma och tröstade ingen. Utom möjligen honom själv. Så då lovar jag mig själv att där vill jag inte hamna. Hellre tappa ansiktet, hellre göra fel. Och sedan kan ingen säga att jag inte vågade.
