Bland kotlettbrännare och lejonmanar del 2
Min andra cafétid inträffade 2003. Jag behövde ett extrajobb eftersom jag börjat plugga igen i vuxen ålder. Det var ingen längre jobbjakt jag ägnade mig åt (det var andra tider). Istället fick jag jobb ganska snabbt på Caféva på Haga Nygata i Göteborg. Det var ett av hela två jobb jag sökt efter att ha funderat kring vilka som var mina favoritfik i stan. Alltså, var man skulle kunna få den godaste lunchen. Caféva är ett underbart fik som fortfarande känns som mitt andra hem även om mina besök har glesnat genom åren. Framför allt är Caféva en fantastisk arbetsplats, mycket på grund av Eva som äger stället. Hon är, väldigt omedvetet, den mest empatiska och snällaste chef jag någonsin haft. (Har jag berättat det för henne tänkte jag nu? Det måste jag säga nästa gång vi ses.) Hon driver sitt fik med traditionellt kaos skulle man väl kunna säga, vilket betyder att saker får vara som de är och att man har full frihet inom ramen för det.
Även på Caféva finns det naturligtvis en rad stammisar. Några har säkert bytts ut sedan jag slutade och nya har tillkommit. Men frågan är om inte Lejonet fortfarande är kvar. Kan inte tänka mig annat. Lejonet heter Lejonet på grund av sin hårman. Ett lockigt guldhårmoln inringar hans runda ansikte. I övrigt har han inte så många lejonegenskaper. Han är ganska sur och vresig och har inte alls den där kombinationen av styrka och avslappnad lathet som lejon har. Ett av mina första möten med Lejonet kom att bli ganska dramatiskt. Jag stod i kassan och där i från ser man ut på gatan, om än i limiterad version. Det var mycket folk den dagen och jag var ganska ny, så till mitt försvar för senare utveckling kan väl sägas att jag hade lite svårt med den delade uppmärksamheten. Plötsligt såg jag att det skett en olycka utanför, en man med lockig guldhårman, Lejonet, hjälptes upp från ett fall med cykel av några passerande. Någon kom in och bad oss ringa efter en ambulans men sedan visade det sig att någon utanför redan ringt. Det blev ganska mycket kaos kan man säga. Kort där efter, kanske bara tio minuter, kommer Lejonet in. Jag tyckte det var konstigt att han såg så oberörd ut när han beställde sitt kaffe, som om ingenting hänt. Jag utbrast: ”Men hej! Hur är det? Mår du bra?” Lejonet såg lika sur ut som vanligt och mumlade något otydligt till svar medan han fyllde sin kopp.
”Är det säkert att du är OK?” frågade jag igen bara för att vara säker. Han blängde på mig medan han började gå mot sin favoritplats. Han måste vara i chock, tänkte jag och började samla disk i lokalen. När jag gick ut till uteserveringen fick jag till min förvåning se att ambulanspersonalen var på plats och plåstrade om, inte Lejonet, men en Lejonet-look-alike. Jag menar, hur många halvsluskiga 40-åringar med lejonman finns det i Haga egentligen? Tydligen en hel del. Hur som helst fick Lejonet den bästa servicen han någonsin skulle få av mig den dagen. Efter det kastade han bara fram jämna, skrynkliga pengar till kaffe utan att säga ett ord. Så mycket får man för att vara omtänksam mot sura Lejon.
Även på Caféva finns det naturligtvis en rad stammisar. Några har säkert bytts ut sedan jag slutade och nya har tillkommit. Men frågan är om inte Lejonet fortfarande är kvar. Kan inte tänka mig annat. Lejonet heter Lejonet på grund av sin hårman. Ett lockigt guldhårmoln inringar hans runda ansikte. I övrigt har han inte så många lejonegenskaper. Han är ganska sur och vresig och har inte alls den där kombinationen av styrka och avslappnad lathet som lejon har. Ett av mina första möten med Lejonet kom att bli ganska dramatiskt. Jag stod i kassan och där i från ser man ut på gatan, om än i limiterad version. Det var mycket folk den dagen och jag var ganska ny, så till mitt försvar för senare utveckling kan väl sägas att jag hade lite svårt med den delade uppmärksamheten. Plötsligt såg jag att det skett en olycka utanför, en man med lockig guldhårman, Lejonet, hjälptes upp från ett fall med cykel av några passerande. Någon kom in och bad oss ringa efter en ambulans men sedan visade det sig att någon utanför redan ringt. Det blev ganska mycket kaos kan man säga. Kort där efter, kanske bara tio minuter, kommer Lejonet in. Jag tyckte det var konstigt att han såg så oberörd ut när han beställde sitt kaffe, som om ingenting hänt. Jag utbrast: ”Men hej! Hur är det? Mår du bra?” Lejonet såg lika sur ut som vanligt och mumlade något otydligt till svar medan han fyllde sin kopp.
”Är det säkert att du är OK?” frågade jag igen bara för att vara säker. Han blängde på mig medan han började gå mot sin favoritplats. Han måste vara i chock, tänkte jag och började samla disk i lokalen. När jag gick ut till uteserveringen fick jag till min förvåning se att ambulanspersonalen var på plats och plåstrade om, inte Lejonet, men en Lejonet-look-alike. Jag menar, hur många halvsluskiga 40-åringar med lejonman finns det i Haga egentligen? Tydligen en hel del. Hur som helst fick Lejonet den bästa servicen han någonsin skulle få av mig den dagen. Efter det kastade han bara fram jämna, skrynkliga pengar till kaffe utan att säga ett ord. Så mycket får man för att vara omtänksam mot sura Lejon.
