Hönan Agda har kroknat
Kanske handlar det om synkrositet, kanske är det ett omedvetet val, men plötsligt ser jag ”Trubaduren” överallt. Trubaduren är inte alltid trubadur till yrket, men han har en trubadurkaraktär. Ensam skapande man med spruckna relationer, svek och missbruk i bagaget. Trubaduren förföljer mig just nu i Stjärnorna på slottet och i böckerna jag valt att läsa i julhelgen (Freak om Eddie Wadling och Bluesliv om Cornelis Vreeswijk). Trubaduren är ingen trevlig person att umgås med. Speciellt inte i det verkliga livet, men inte heller i andra former. Jag blir utmattad och känner att jag inte kan andas. Jag får inte plats. Hur kan han? undrar jag. Hur kan han tro att han får ta så mycket plats? Att världen ska stå stilla och lyssna andäktigt medan han sjunger/spelar teater/skriver/målar? Han berättar om sitt livsöde, och speciellt om sin barndom, som om han vore satt på undantag för resten av livet eftersom han har haft det så svårt. Ja, jag irriterar mig och sätter mig på tvären. Jag tänker i alla fall inte lyssna. Fuck you. Typ. Fast det är ju inte riktigt så enkelt. Som vanligt.
Trubaduren verkar alltid ha funnits i mitt liv och på olika sätt har jag försökt förhålla mig till honom. Det tog över huvud taget ganska lång tid innan jag hade definierat honom som Trubaduren. Först var han bara en serie individer utan samband. En av de första Trubadurerna jag träffade på var Björn på Café Solklint i Klintehamn. Caféet hade öl och vinrättigheter och ägarinnorna anordnade ibland viskvällar med underhållning och inträde vid dörren. Där spelade ofta Björn (han heter egentligen något annat, men eftersom han är pyttelite känd ändrar jag namn). Björn hade väl, skulle man kunna säga, fallit offer för myten om Trubaduren. Alla attribut hade han gjort till sina: Skägg, slokhatt, skinnjacka/väst, alkoholproblem, promiskiöst leverne, klagovisan om det förflutna. You know the deal.
Jag minns en morgon då jag stod vid köksfönstret och gjorde ostfrallor innan vi skulle öppna. Från fönstret såg man ut på baksidan där det låg ett förrådshus och andra små bodar, en av dem med sovmöjligheter där Björn sov under nästan hela sommaren '89. Denna morgon såg jag honom kliva ut genom dörren, förmodligen för att slå en drill. Det var en syn för en femtonåring. Jag tror inte jag någonsin hade sett en så sliten karl, och med all säkerhet inte i bara kalsongerna. Bakfull, blek, blå under ögonen och med en imponerande kagge steg han ut i trädgården som ett hån mot den vackra sommardagen. Jag minns att jag tyckte att han var rejält patetisk och rätt äcklig. Framför allt kunde jag inte förstå hur caféägarinnans kusin, Maria, blivit handlöst förälskad i denna spillra till karl för några veckor sedan.
En dag sommaren året där på träffade jag Maria (som för övrigt var den första person jag kände som hade hårextensions, redan 1990) på gatan i Visby. Hon såg lite slokande ut. Jag visste inget om sloktillståndet då eftersom jag var så ung, men efteråt har jag tyvärr ibland känt mig precis så. Det var så tydligt att hon klätt upp sig med massor av förhoppningar för att sedan bli riktigt besviken. Hon var söt, men tom i blicken och hade hon haft en blomma i håret så hade den varit vissen om ni förstår vad jag menar. ”Hej Maria!” sa jag och gav henne en kram. ”Var har du varit?” Hon såg ännu lite mer slokande ut när hon svarade: ”Jag har varit och lyssnat på Björn, du borde följa med, han spelar mer nu efter pausen.”
Man kan väl inte direkt säga att jag uppskattade Björn varken som person eller artist. Mina musikpreferenser var någon helt annanstans (Snap och Janet Jackson den sommaren). Så jag avböjde. Men frågade Maria om hon och Björn fortfarande var ihop. Slokandet tilltog och blev till en enda stor sorg när hon svarade: ”Vi är vänner.” Visserligen var jag bara 16 år, men jag förstod ändå allt. Och även om jag då hade stolthet och en del högmod som sa mig att jag aldrig skulle kunna hamna där så borde jag ha vetat bättre. Om man är kvinna kan man hamna där. Så kommer man att någon gång hamna där. Det enda jag kan säga till mitt försvar är att mina Trubadurer aldrig haft slokhatt eller skinnväst och att de varit modell fräshare. Men i alla fall. Trubadur som Trubadur. Visst har jag suttit och lyssnat, tyckt synd om, trott att jag ska kunna göra allt bättre. För utan en Qvinna finns ingen Trubadur. Och jag har ibland varit Qvinnan som låtit Trubaduren stjäla min luft.
Hur kan Trubaduren tro att han kan ta så mycket plats? Att hans jäkla banala barndomshistoria ger honom rätt att svika alla, inklusive sina barn? Jo, delvis därför att vi låter honom hållas. Därför att vi lever med honom, städar efter honom, tröstar honom, skaffar barn med honom och beundrar honom. Vi tillåter honom att säga till oss att vi bara är vänner fastän vi spenderat natt efter natt ihop. Låt oss sluta med det. Låt oss behålla vår luft och låta Trubaduren tuppa av i sina spritångor. Det finns så mycket annat vi kan ägna vår tid åt. Har jag märkt med åren.
Ps Låt inte den nya titeln "Singer songwriter" lura dig. Det är bara en Trubadur i Weekday-jeans.
Trubaduren verkar alltid ha funnits i mitt liv och på olika sätt har jag försökt förhålla mig till honom. Det tog över huvud taget ganska lång tid innan jag hade definierat honom som Trubaduren. Först var han bara en serie individer utan samband. En av de första Trubadurerna jag träffade på var Björn på Café Solklint i Klintehamn. Caféet hade öl och vinrättigheter och ägarinnorna anordnade ibland viskvällar med underhållning och inträde vid dörren. Där spelade ofta Björn (han heter egentligen något annat, men eftersom han är pyttelite känd ändrar jag namn). Björn hade väl, skulle man kunna säga, fallit offer för myten om Trubaduren. Alla attribut hade han gjort till sina: Skägg, slokhatt, skinnjacka/väst, alkoholproblem, promiskiöst leverne, klagovisan om det förflutna. You know the deal.
Jag minns en morgon då jag stod vid köksfönstret och gjorde ostfrallor innan vi skulle öppna. Från fönstret såg man ut på baksidan där det låg ett förrådshus och andra små bodar, en av dem med sovmöjligheter där Björn sov under nästan hela sommaren '89. Denna morgon såg jag honom kliva ut genom dörren, förmodligen för att slå en drill. Det var en syn för en femtonåring. Jag tror inte jag någonsin hade sett en så sliten karl, och med all säkerhet inte i bara kalsongerna. Bakfull, blek, blå under ögonen och med en imponerande kagge steg han ut i trädgården som ett hån mot den vackra sommardagen. Jag minns att jag tyckte att han var rejält patetisk och rätt äcklig. Framför allt kunde jag inte förstå hur caféägarinnans kusin, Maria, blivit handlöst förälskad i denna spillra till karl för några veckor sedan.
En dag sommaren året där på träffade jag Maria (som för övrigt var den första person jag kände som hade hårextensions, redan 1990) på gatan i Visby. Hon såg lite slokande ut. Jag visste inget om sloktillståndet då eftersom jag var så ung, men efteråt har jag tyvärr ibland känt mig precis så. Det var så tydligt att hon klätt upp sig med massor av förhoppningar för att sedan bli riktigt besviken. Hon var söt, men tom i blicken och hade hon haft en blomma i håret så hade den varit vissen om ni förstår vad jag menar. ”Hej Maria!” sa jag och gav henne en kram. ”Var har du varit?” Hon såg ännu lite mer slokande ut när hon svarade: ”Jag har varit och lyssnat på Björn, du borde följa med, han spelar mer nu efter pausen.”
Man kan väl inte direkt säga att jag uppskattade Björn varken som person eller artist. Mina musikpreferenser var någon helt annanstans (Snap och Janet Jackson den sommaren). Så jag avböjde. Men frågade Maria om hon och Björn fortfarande var ihop. Slokandet tilltog och blev till en enda stor sorg när hon svarade: ”Vi är vänner.” Visserligen var jag bara 16 år, men jag förstod ändå allt. Och även om jag då hade stolthet och en del högmod som sa mig att jag aldrig skulle kunna hamna där så borde jag ha vetat bättre. Om man är kvinna kan man hamna där. Så kommer man att någon gång hamna där. Det enda jag kan säga till mitt försvar är att mina Trubadurer aldrig haft slokhatt eller skinnväst och att de varit modell fräshare. Men i alla fall. Trubadur som Trubadur. Visst har jag suttit och lyssnat, tyckt synd om, trott att jag ska kunna göra allt bättre. För utan en Qvinna finns ingen Trubadur. Och jag har ibland varit Qvinnan som låtit Trubaduren stjäla min luft.
Hur kan Trubaduren tro att han kan ta så mycket plats? Att hans jäkla banala barndomshistoria ger honom rätt att svika alla, inklusive sina barn? Jo, delvis därför att vi låter honom hållas. Därför att vi lever med honom, städar efter honom, tröstar honom, skaffar barn med honom och beundrar honom. Vi tillåter honom att säga till oss att vi bara är vänner fastän vi spenderat natt efter natt ihop. Låt oss sluta med det. Låt oss behålla vår luft och låta Trubaduren tuppa av i sina spritångor. Det finns så mycket annat vi kan ägna vår tid åt. Har jag märkt med åren.
Ps Låt inte den nya titeln "Singer songwriter" lura dig. Det är bara en Trubadur i Weekday-jeans.
