Wild heart

Varför är det så att det som berör mest är svårast att skriva om? I alla fall för mig, tro det eller ej. Det är lätt att ha åsikter om företeelser i samhället i stort, allmänna betraktelser om flyende fenomen som kanske glömts bort nästa vecka. Eller glada tillrop, vi älskar glada tillrop och positiva budskap (varför kan jag inte skriva myspysigt om sådant?).

Nej, det där som bränner till ordentligt, det är svårt att få en sammanhållen bild av. En av mina brännpunkter börjar sakta utkristalliseras för mig, och jag skulle så gärna vilja skriva om det, men det är svårt. Särskilt på en sådan begränsad plats som denna. Jag ska försöka, kanske tar det flera poster i anspråk.

För några år sedan fick jag av någon anledning som jag tyvärr glömt, boken ”Kvinnor som älskar för mycket” av Robin Norwood i min hand. Ni vet de där stunderna när man lyfter en aning, när man får perspektiv och allt faller på plats? Läsningen av den boken var en sådan stund för mig. Äntligen  fick jag en förklaring på vad det var jag ägnat mig åt sedan tonåren, sedan första kärleken och i alla mina romantiska relationer. Jag hade älskat för mycket, med en kärlek som egentligen inte var kärlek, utan något annat. En drog, en flykt, ett sätt att försöka hantera rädslan för riktig intimitet.

Robin Norwood var av samma sort som jag, hon visste vad det innebar att vara mer kär i idén om någon än i en verklig person. Hur det känns att gång efter annan söka närhet hos en man som egentligen bara var en rädd pojke. Lika rädd som vi. Jag hade med ens fått en vän i Norwood, en igenkänningspunkt. Jag var inte ensam. Uppenbarligen inte alls, eftersom ”Kvinnor som älskar för mycket” blev en bästsäljare världen över.

Sedan dess har jag jobbat med min ”love addiction” som det heter på engelska.  Jag vet inte om det är rätt ord. Eller kanske. För det handlar ju om flykt, om förälskelse som en slags drog, om att ladda sitt kärleksobjekt du jour med övernaturliga krafter, nämligen förmågan att en gång för alla ta bort den där tomheten, ensamheten, smärtan – allt som gör ont. Så klart ingen som klarar det. Särskilt inte darrande små pojkar. Jag var tvungen att fejsa allt det där själv, inte längre söka mig ut när det kändes förjäkligt inombords. Det var förjäkligt att fejsa skiten också, det kan jag intyga, men den typen av förjäklighet har ett slut. Att söka lösningen utanför sig själv är ett livsprojekt, man hittar den aldrig.

Ibland hittar jag däremot själsfränder i andra kvinnor, särsklit skapande och kreativa sådana. Som Amy Winehouse, Frida Kahlo, Sheryl Crow och Stevie Nicks. Stevie Nicks, den mest begåvade textförfattaren. Hon kan mitt liv utantill. I alla fall så som det var tidigare.

Stevie Nicks har levt hela sitt liv med åkomman utan namn. För det är mer än ett beroende. Det är en vind som aldrig stillas, en röst som kallar, en vilja att bli sedd, för bara en gång, som den man är. Det är en längtan efter frihet som kvävs i för små rum. Som kvävs i vardagen. Jag har försökt lära mig att leva i vardagen. Var dag går det lite lättare. Men ibland blåser det till. Då brukar jag jorda mig med en kopp varmt av något slag. Och så lyssnar jag på Stevie Nicks och låter hennes röst resa åt mig.

Jag kan inte välja en favorit. Men här kommer "Battle of the dragon". Till att börja med.